Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | POLISEN
När Petra Lundh tillträdde som rikspolischef för tre år sedan fick hon i uppdrag att bland annat stärka den lokala närvaron och förbättra utredningsresultaten. Frågar man företagare är det inte mycket som förbättrats. Men det går att ändra på.
Men låt oss börja från början. När företagare berättar om brottslighet handlar det sällan om den typ av brott som dominerar nyhetsflödet. Det handlar om inbrottet som stoppar produktionen, bedrägeriet som tömmer företagskontot, verktygsstölden som gör att jobbet inte kan utföras eller hotet som får en anställd att säga upp sig.
Ändå har brott mot företag länge betraktats som en perifer fråga i den kriminalpolitiska debatten. Detta trots kostnader för svenska företag på åtminstone 100 miljarder kronor varje år. Det är pengar som annars hade kunnat användas till investeringar, innovationer och nya jobb. Samtidigt vet vi att en betydande del av den organiserade brottslighetens ekonomi bygger på just den typ av brott som riktas mot företag: bedrägerier, stölder, utpressning och ekonomisk brottslighet.
Problemet är att Sverige saknar en polisiär struktur med ett tydligt ansvar för att förebygga denna typ av brottslighet. Och det märks. Stark kritik har de senaste åren med rätta riktats mot polisens brottsförebyggande arbete, hantering av brottsoffer och utredningsresultat kopplat till mängdbrott.
Polismyndigheten bör därför ges i uppdrag att inrätta en nationell avdelning mot brott mot företagare. En avdelning som skulle kunna fungera som en murbräcka mot mängdbrotten.
Rent konkret borde avdelningen bestå av en central stab i Stockholm med omkring 100 utredare, analytiker och statistiker. Uppdraget ska vara att ta fram nationella lägesbilder av brott mot företag, upptäcka nya brottstrender, kartlägga hur kriminella nätverk påverkar näringslivet och stödja polisregionerna med underrättelser och analys.
Dessutom bör varje lokalpolisområde få en särskild näringslivsfunktion bestående av en polis och en civil analytiker. Polisen ska ha en funktion som motsvarar dagens kommunpolis med särskilt fokus på företagens säkerhet och trygghet.
Högt räknat skulle kostnaden för reformen uppgå till cirka 500 miljoner kronor första året inklusive kostnader för rekrytering, lokaler, IT-stöd med mera och omkring 370 miljoner kronor per år därefter. Det kan vid första anblick framstå som en stor satsning. Men då är det viktigt att sätta siffran i relation till problemet.
Om vi utgår från att brottsligheten kostar svenska företag omkring 100 miljarder kronor årligen innebär det att företagen förlorar nästan 275 miljoner kronor varje dag. Hela reformens årliga kostnad motsvarar därför ungefär vad brottsligheten kostar företagen under drygt ett dygn. Att bygga upp verksamheten från grunden kostar mindre än två dygn av kostnaderna för den brottslighet som Sverige redan betalar för varje år.
Motiven för reformen är flera. För det första handlar det om att bekämpa den kriminella ekonomin. Politiken har den senaste tiden med rätta fokuserat på att slå mot de kriminella nätverkens intäkter. Men det är svårt att slå mot inkomster som inte systematiskt kartläggs. En nationell funktion med ansvar för brott mot företag skulle ge polisen bättre möjligheter att slå mot de kriminellas ekonomiska bas.
För det andra handlar det om ett mer robust totalförsvar. Politikerna och myndighetscheferna är överens om näringslivets avgörande betydelse för försörjningsförmåga och motståndskraft. Ett närmare samarbete mellan polis och näringsliv leder till mer robusta och motståndskraftiga företag. Den inre och yttre säkerheten hänger ihop.
För det tredje handlar det om tillväxt. Varje krona som går till att reparera skador efter brott eller finansiera säkerhetsåtgärder är en krona som inte går till investeringar, utveckling eller nyanställningar. Brottslighet är också ett produktivitets- och tillväxtproblem.
Det finns också en fjärde effekt som ofta underskattas: förtroendet. Många företagare upplever i dag att anmälningar sällan leder vidare. En följd av detta är låg anmälningsbenägenhet, vilket försämrar polisens lägesbild och förmåga att bekämpa dessa brott. Sammantaget är detta en negativ spiral som polisen idag har svårt att hantera.
En näringslivsfunktion i varje lokalpolisområde skulle bidra till att stärka förtroendet mellan polis och företagare. Det skulle sannolikt öka anmälningsbenägenheten, förbättra underrättelseunderlaget och göra det lättare att upptäcka nya brottsmönster och utreda fler mängdbrott.
Det mest intressanta är emellertid reformens ekonomiska logik som innebär att satsningen egentligen inte ens behöver vara särskilt framgångsrik.
Den årliga kostnaden uppgår enligt förslaget till omkring 370 miljoner kronor, vilket är mindre än 1 procent av polisens totala budget. Det innebär att satsningen i princip bär sina egna kostnader om den lyckas minska brottslighetens kostnader för företag med endast 0,4 procent. Om avdelningen skulle bidra till att minska kostnaderna för brott med 1 procent genereras en samhällsekonomisk vinst på omkring en miljard kronor per år, nästan tre gånger mer än reformens kostnad.
Vid ett politiskt beslut om finansiering i budgeten kan den centrala staben etableras inom ett år. En fullt utbyggd verksamhet med lokal närvaro i hela landet bör kunna vara operativ inom två år. Det går alltså att göra stor skillnad på kort tid.
Jacob Ämtvall
expert brott mot företagare på Företagarna
Magnus Lindgren
generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige