Petter Larsson är journalist och skribent på kultursidan.
Det luktar rockkonsert när poesitrion BAM kommer till Malmö.
Det är smockfullt i det lilla källargalleriet Fuxia 2 på Norra Grängesbergsgatan, där releasefesten för trions nya bok äger rum. En dj spelar musik. Förlaget kränger böcker och t-shirts. Halva stans kulturvänster dricker vin i plastglas. En polsk poet, ett par konstnärer och författare jag känner, förläggare, filmfestivalare, elever från Skurups folkhögskolas skrivarlinje, Palestinaaktivister, socialister. En ung man berättar att han värmt upp med att läsa hela diktsamlingen för sin tjej i soffan innan de gick hit.
De tre poeterna som lånat sina initialer till namnet BAM, Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević, liknar forntida prästinnor i sina keffiyehmönstrade kaftaner. Från scenen manar de till kamp och offer, utslungar förbannelser över fienden, ”må er avföring ha törnar, må ni se era hus på CNN”. Och de föreställer sig en värld som måste byggas upp efter syndafloden. Är man det minsta revolutionsromantiskt lagd är det lätt att bli bedårad.
Presskritiken av BAM:s diktsamling ”Berget till dalen, floden till havet” har varit blandad. Medan en del recensenter har hyllat vrede och lekfullhet, har andra varit mindre betagna och menat att det handlar om platt plakatpoesi, som med Göteborgs-Postens kritiker Mikaela Blomqvists ord ”jammats fram under en vinindränkt kväll”.
– Någon vinkväll var det väl, men detta har vi arbetat på i flera år, säger Burcu Sahin när jag träffar trion morgonen efter boksläppet.
– Varje stavelse är genomtröskad. Jag tror inte någon av oss kan peka på en rad och säga att det där har jag skrivit. Det är därför det tagit så lång tid, fyller Athena Farrokhzad i.
Den första av bokens totalt tre dikter skrev de redan hösten 2023, som en del i en dansföreställning med Riksteaterns Cullbergbalett. Den andra delen tillkom 2025. Den inspirerades av en stor konferens i Stockholm som utgick ifrån den antikoloniala teoretikern Frantz Fanon, mest känd för att i sin bok ”Jordens fördömda” ha hyllat de förtrycktas våld mot förtryckarna som ett sätt att återta sin egen självkänsla och bli kvitt kolonisatörernas tankar.
Som bokens titel, ”Berget till dalen, floden till havet”, antyder, genomsyrar folkmordet i Gaza BAM:s tunna röda – den är blott 52 sidor – där de i diktens form bearbetar några av motståndets och upprorets till synes eviga frågor: Vad gör våldet med oss, hämnden? Vad händer efter revolutionen? Kan man föreställa sig en ny värld?
Och kan man göra det tillsammans?
– Det har varit en enormt svår tid att skriva ensam. Språket har devalverats, inte minst i förhållande till Gaza, där man inte kunnat benämna det som sker som ett folkmord. Det är en känsla av att vi lever i en uppochnedvänd värld, där språket, orden, inte har den betydelse de brukade ha. Vår metod har varit att sitta med varenda mening, väga och diskutera varenda ord tillsammans, säger Burcu Sahin.
Att omge sig med vänner vars omdöme man vanligen litar på är ett sätt att hålla sig mentalt frisk. Men blir ni inte oense?
– Det är meningen, säger Merima Dizdarević. Vi håller med varandra i de stora frågorna, men att vi kan samarbeta bygger på att vi vågar säga att vi inte håller med varandra. Det vi skrev ena månaden kunde förändras totalt till nästa, just för att vi var oense.
Det finns i boken en religiös dröm om domedagen, om att mänskligheten skulle kunna börja om. Samma föreställning finns i den socialistiska traditionen. ”Sista striden det är”, som det heter i ”Internationalen”. Min tanke går till de röda khmererna i Kambodja, som utropade år noll och sedan hade ihjäl miljoner. Är inte det en väldigt farlig idé? Drömmer ni om en syndaflod?
– Det är det som är dikternas fråga. Om vi nu förenas av att vi är revolutionärer, vad innebär det? Kan man göra rent hus med det massiva våld som härskat över jorden i århundraden? säger Athena Farrokhzad.
– Jag kallar det fascism, säger Burcu Sahin. Metaforerna kring renhet och smuts är fascistiska idéer. Det som händer i boken är ju att syndaflodens vatten inte sjunker undan, katastrofen bara fortsätter. Då hamnar man i frågan om det går att skapa en annan ordning utan att återskapa de våldsapparater som redan finns.
– Men i en barbarisk tid då den globala krigskapitalismen regerar över liv och död tror jag att fantasin om en gudomlig rättvisa är viktig. Den kan vara problematisk och falsk, men den fyller en funktion för människor som vet att de själva eller de de älskar strax kommer att utplånas. Då vill man sätta sitt hopp till gudomlig rättvisa, säger Athena Farrokhzad.
Ni förbannar era fiender, manar till kamp, fantiserar om en syndaflod. Jag ser maktlöshet och desperation.
– Det är där boken landar: i att kämpa utan garantier. Det är ett avsteg från 1900-talets idealism. Vi föreställer oss inte en utopisk framtid, vi förstår att den berättelsen är falsk, säger Burcu Sahin.
Att prata med BAM är att stiga in i ett pågående litterärt och politiskt seminarium. Det är Michel Foucault, Frantz Fanon och Achille Mbembe, Hegel och Lenin, Refaat Alareer och James Baldwin.
Jag märker att jag själv hela tiden vill dra samtalet bort från teori och abstraktion till dagspolitik och jag misstänker att jag blivit intellektuellt lat.
Men i bokens mittenparti lämnar hur som helst trion det högstämda tonfallet och blir arga och roliga när de angriper sina fiender på hemmaplan, alla som är tysta om folkmord och förtryck. ”Du som skrev debattinlägg för att få fakturera”. ”Du som tänkte att det inte fanns några oskyldiga civila”. ”Må allt i era hem utom tvätten torka”.
– Ja, tänk vilket hemskt öde, säger Merima Dizdarević och skrattar.
– Det handlar om känsloregistret. Också det småaktiga ska få plats. Det är ju väldigt fula känslor, säger Burcu Sahin.
– Ett sätt att gå ifrån tanken om renhet, säger Merima Dizdarević.
Men den första delen av boken läser jag som en maning till martyrskap, där man ska offra sig för kollektivet och saken. Har jag fel?
– Vad är martyrskap? Att vara redo att sätta något på spel för sin övertygelse. Det är uppenbart att människor gör detta gång på gång. I Iran, i Palestina, i Kurdistan säger de att de hellre dör än lever på knä. I Sverige är det en extremt ovanlig idé att man ska vara beredd att offra något, säger Athena Farrokhzad.
Men nu sitter ni i Sverige och manar folk till martyrskap. Är det inte att driva dem i döden?
– Det är nog inte vi som driver någon, säger Burcu Sahin. Ja, man kan se det som en uppmaning, en romantisering, men jag går inte med på den formuleringen, för det här är poesi. Min lärdom från när vi jobbade med Tidö är att man kan göra poesi av ett politiskt dokument, men man kan inte göra poesi till ett politiskt dokument.
Hon syftar på BAM:s första projekt, ”Ööööverenskommelse för Sverige”, en poetisk parodi på Tidö-avtalet, som man kallar ett ”fascistiskt styrdokument”. Det publicerades i tidskriften Lyrikvännen 2023 och fick stor uppmärksamhet.
Nu är också ”Berget till dalen, floden till havet” satt på pränt och därmed tillhör dikterna inte längre bara poeterna, utan oss alla. Men vad hoppas de att effekten ska bli?
– Det finns så mycket falskt hopp. Det går inte att veta, säger Burcu Sahin.
– I all orenhet har vi försökt tänka tillsammans om det som pågår. Jag hoppas att andra vill fortsätta, säger Merima Dizdarević.
– Nu kommer flera böcker som tar sig an detta. Jag tänker på Omar El Akkads kommande bok ”En dag kommer alla alltid att ha varit mot det här”, Johannes Anyurus aktuella ”Upplyst sten” och Mohammed El-Kurds ”Perfekta offer och vädjandets politik”. Jag hoppas att vår bok kan vara en del av det kollektiv som sätter ord på vår tid, säger Athena Farrokhzad.