Cilla Naumann
Juni natt blir aldrig av. Albert Bonniers förlag. 278 sidor.
Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.
En kvinna gräver frenetiskt i trädgården, omgiven av jord- och gödselsäckar, planerar för gångar och rabatter som lagom till midsommar ska digna av blomprakt och grönsaker.
Paula heter hon, och trädgården med den tillhörande stugan är välbekant, för den har varit hennes sen hon var liten. Eller inte hennes, utan föräldrarnas. Mamman, den vackra filmstjärnan Astrid som dog ung innan den internationella karriären hann ta fart, och så pappan Lasse, läkaren som stumnade och krympte av sorgen och aldrig blev sig riktigt lik igen.
Nu sitter Lasse tyst och tom på demensboende med vuxenblöja och Paula, nånstans kring de sextio, har efter en konflikt med ledningen lämnat livet som professor på en statsvetenskaplig institution någonstans. Eller lämnat – hon har helt enkelt slutat gå dit. Och dottern Josefine, vars pappa aldrig varit med i bilden, svarar varken i telefon eller på mess.
Ja, Cilla Naumanns ”Juni natt blir aldrig av” är en skildring inifrån djup, dyster medelålder. Paulas preppertillvaro i stugan och dess förhoppningsvis kommande växtprakt är en respit från det övriga livets fulhet och besvikelser, iallafall tills hon en dag sätter spaden i något konstigt. Det är trädgårdstomten, en varelse i plast som kom till familjen samtidigt som mamman åkte in till sjukhuset för sista gången, och typiskt nog sticker hans smutsiga tryne upp ur den maskiga jorden samtidigt som en snaskig, spekulativ dokumentär om mamman Astrid har premiär.
Cilla Naumann har en särskild förtjusning för och ett säkert handlag med den här sortens snåriga, såriga familjeberättelser, och ”Juni natt blir aldrig av” – titeln är lånad från Harry Martinson – är en i lika delar slående vacker och rätt påfrestande berättelse. Sällan lyfts blicken från huvudpersonens mödosamma grävande i jorden eller de egna predikamenten, ett stilgrepp som också speglar henne: knuten, sluten, frustrerad och besviken, någon som hatar sin dumma chef lika mycket som det polariserade samhällsklimatet och det äckliga äggpulvret hon måste laga mat med eftersom landets alla ägg blivit oätbara efter en fågelinfluensa.
Just äggen får en liten biroll i form av grannen Henry, en ny bekantskap som gömmer värphöns inne i sin stuga, där invasiv parkslide dramatiskt tränger upp i hörnen. Ett kort tag undrar jag om romanen håller på att utvecklas till en romantisk komedi – två samtidskritiska preppers som bondar över odling och ekologiska omeletter – men Naumann är förstås inte den sortens författare. Istället formar sig boken till en skildring marinerad i vemod och förlust: inte svårläst, men tryckande och tung, bitvis så att jag behöver ta paus under läsandet och dumscrolla lite i mobilen.
Symboliken med den söndervittrande gamla trädgårdstomten som grävs upp parallellt med Paulas barndomsminnen är elegant, men den tar upp lite väl mycket plats, och jag begriper inte riktigt varför det skulle ta flera månader att gräva fram den ur marken. Även de återkommande skildringarna av mammans nedstigning i cancerlivet är en smula preciösa, som cancerskildringar i litteraturen gärna blir, eller för all del sjukdomsskildringar i stort.
Däremot älskar jag Naumanns formuleringar kring föräldraskapets ständiga känsla av upplösning – Paulas vilja att kunna ”sticka handen genom tiden” för att lägga den runt dotterns ännu barnlika, skyddsbehövande kropp – eller när hon sitter med pappan på det illaluktande äldreboendet och tänker på hur hon trodde att han ”skulle sitta i sina rutiga skjortor på Solgårdens glasveranda och bli gammal och glömsk på ett helt annat sätt än han blev”. En vackrare eller mer fullvuxen prosa är svår att föreställa sig.