Om en vecka är det val och det börjar bli dags för bokslut. Jag har i ett halvt århundrade ägnat mig åt årsredovisningar och kan konstatera att det går bra på alla plan. Om jag hade varit revisor för aktiebolaget Sverige och valdagen varit en bolagsstämma hade jag konkluderat att styrelsen ska beviljas ansvarsfrihet och dessutom få förnyat förtroende.
Det finns två faktorer som sticker ut och borde vara Tidöregeringens trumfkort mot en alltmer splittrad opposition som vill allt och ingenting, men om olyckan är framme står vi där med den mest inkompetenta regeringen sedan 1970-talet. Detta vill jag varken som företagare eller väljare.
För ett tag sedan rapporterade SCB att den svenska tillväxten skjutit fart. Under föregående kvartal har BNP växt med 1,6 procent och i årstakt med 3,3 procent. Detta hade ingen analytiker förutsett och i internationell jämförelse är det den högsta tillväxten i den rika delen av världen. Självaste Riksbanken missade målet då de hade beräknat nästan en procent under de faktiska siffrorna. Ekonomi är dock ingen exakt vetenskap utan snarare psykologi. Det är ett flockbeteende som påverkar oss alla, vilket också innebär att enskilda ministrars agerande spelar roll.
Under 1980-talets högkonjunktur utsåg anrika Financial Times dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt till världsmästare i ekonomi och frågan är om inte Elisabeth Svantesson och Niklas Wykman på Finansdepartementet är värdiga kandidater till samma utmärkelse. Vi är helt enkelt på väg ut ur lågkonjunkturen och även om det inte märks just idag kommer det att märkas i morgon. Det är därför dessa förtjänar förnyat förtroende och de ska absolut inte bytas ut mot Nooshi Dadgostar och Mikael Damberg. Finanspolitik är inte alltid sexigt och därför ska flitiga arbetare i Finansdepartementets vingård belönas eller för att citera Di:s Viktor Munkhammar: ”AB Sverige har tänt på alla cylindrar”.
Den andra aspekten om varför den här regeringen borde återväljas handlar om miljöpolitiken. På ett plan kan det tyckas motsägelsefullt då vi under fyra år har blivit matade med hur uselt regeringen skulle ha skött sig. Detta av den kommenterande klassen som alla älskar att bry sig om ”klimatet” men som inte riktigt har granskat vad som faktiskt har åstadkommits. Efter förra valet sa man att ”generation Greta” inte längre finns men den lever i högsta välmåga hos hurtiga föräldrar och andra anhöriga som tenderar att bo och verka i Stockholms innerstad.
”EU-länder borde lära av Sverige.”
Detta bevittnade man inte minst i Agendas klimatdebatt som sändes nyligen. Oppositionen fick stort utrymme åt att tala om att Sverige är beroende av ”oljediktaturer”. En vän av ordning skulle då påpeka att den största mängden olja vi importerar är från Norge som de flesta skulle se som en demokrati. Om man inte är miljöpartist. Men det går också att titta på rena fakta när det gäller utsläpp.
Den partipolitiskt oberoende stiftelsen Kunskapsverket har i en rapport kartlagt Sveriges utsläpp av koldioxid. I Europa är vi bäst i klassen. Sverige lagrar nu mer koldioxid i marken än vad som släpps ut. Vi är världsledande, men det handlar inte bara om aktiv politik utan också om vår geografi. En av våra främsta tillgångar i vårt avlånga land är skogen och marken och med rätt åtgärder kan vi, med hänseende till vår storlek, åstadkomma stordåd. Det är därför som det är skrattretande att vi hela tiden ska vara världsledande och exempelvis jämföra oss med Kina. Ett land med en miljard invånare och en betydligt större areal.
Miljömässigt har vi varit ett framgångsland sedan 1970-talet. Det räcker gott så och flera EU-länder borde lära av Sverige. Däremot bör vi inte sträva efter att vara någon form av moralisk stormakt som med rätta kan kallas en genuin svensk sjuka.
Allt Tidöregeringen har gjort har inte varit perfekt. Men den har levererat mycket av vad den har lovat. Under valrörelsens sista period när det ska hetta till är det hög tid att ta striden in på oppositionens planhalva. Man har besegrat Socialdemokraterna med tankar om tillväxt och man har besegrat Miljöpartiet tillväxtfientliga politik. Kort sagt har man för att citera klimatminister Romina Pourmokhtari i en dokumentär om Liberalerna varit ”kingar” inom miljöpolitiken.
En bra ledning ska inte bytas ut. Om man vill att Sverige ska bli bättre ska man rösta på ett Tidöparti och lämna den rödgröna röran på den politiska soptipp där den hör hemma.
Mats Qviberg, finansman