Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det är inte bara amerikanska medier som i sin bevakning av amerikansk politik fokuserar på president Donald Trump och därtill i viss mån på det republikanska partiet.
Men inför årets mellanårsval och därefter presidentvalet 2028 finns det anledning att fråga sig hur det ser ut i det demokratiska partiet.
Frågan är hur brett stöd demokratvänstern har hos väljarna. Det amerikanska systemet med primärval förvirrar lätt betraktaren. Där röster aktivister. I valet i november kommer vänsterns verkliga styrka att testas.
Bloomberg-kolumnisten Ronald Brownstein skriver att när kandidater från demokraternas mitt förlorar i primärval handlar det inte om budskap eller kandidatprofil utan om feghet. Moderata demokrater har i årets primärval bara ifrågasatt vänsterns idéer genom att fråga om det går att genomföra dem, om det går att vinna val på dem? Nästan ingen har ställt frågan – är idéerna faktiskt bra?
När en moderat demokrat säger ”det här kan vi inte få igenom i kongressen” eller ”det här kostar oss självständiga väljare” ges vänstern det moraliska övertaget: den vågar drömma stort, mitten blir de som administrerar nederlaget.
Brownstein pekar på sjukvårdsdebatten som det tydligaste exemplet. Samtliga framgångsrika vänsterkandidater har gått till val på en allmän sjukförsäkring: ”Sjukvård för alla”. De moderata demokrater som förlorat mot dem har konsekvent valt att inte ens diskutera frågan.
Priset för tystnaden är att kraftfulla sakargument aldrig nådde väljarna. Tankesmedjan Urban Institute beräknar kostnaden för en sådan försäkring till över 34 tusen miljarder kronor över tio år – vilket i praktiken skulle kräva att staten nästan fördubblar sina samlade skatteintäkter.
Ekonomer som arbetade med hälsovårdsfrågor under Clintonadministrationen har räknat ut att sju av tio amerikaner skulle få högre skatt. Facket i Nevadas krogbransch varnar för att statlig enhetsförsäkring skulle rasera de förmånliga avtal man förhandlat fram.
Demokraterna för nu krig på två fronter samtidigt – mot Trumps republikaner och mot vänstern.
The Atlantic-skribenten Jonathan Chait beskriver samma fenomen från ett annat perspektiv. Demokraterna för nu krig på två fronter samtidigt – mot Trumps republikaner och mot vänstern. Vänsterfraktionen riktar sin energi mot att besegra de moderata demokraterna.
Chait pekar också på att vänstern hade störst inflytande i försvaret av Joe Biden under den för partiet katastrofala valrörelsen 2024. Ändå har vänstern lyckats lägga hela skulden för Bidens fall på etablissemanget och positionera sig själv som ett orört, rent alternativ.
Det finns ingen enkel lösning på Demokraternas dilemma. Matthew Yglesias, som har det inflytelserika Substack-nyhetsbrevet Slow Boring, gör en distinktion som förklarar varför så få av Demokraterna i mitten tar striden. Han skiljer mellan ”taktiska moderater” – politiker som är försiktiga för att deras valkrets kräver det, och ”sanna troende” moderata liberaler.
Problemet, menar Yglesias, är att det finns gott om taktiska ”moderater” men skrämmande få sant troende. De kandidater som lyckats bäst har en förmåga att kombinera pragmatism med en kritik mot koncentrerad ekonomisk makt.
Statsvetaren Mike Madrid menar att hela höger-vänster-skalan håller på att bli obsolet: den verkliga skiljelinjen 2026 går mellan maktens institutioner och de som känner sig svikna av dessa – en linje som också splittrar Republikanerna.