Socialdemokraterna har sjunkit kraftigt i opinionen. Från drygt 34 procent i poll of polls (den viktade sammanvägningen av opinionsundersökningar) i början av valåret till drygt 27 procent i dag. För den som synat Magdalena Anderssons valstrategi var raset väntat.
Vi lever i turbulenta tider. Den ryska revanschismen och fullskaliga invasionen av Ukraina påminner ständigt om hur allvarligt säkerhetsläget är. Varje vecka bombas städer i Sveriges närhet samtidigt som det rapporteras om allt fler ryska hybridattacker mot Nato-länder. Ekonomin skakas av det ryska kriget och av USA:s krig i Iran. Den skakas också av en vårdslös president i Vita huset som återkommande omkullkastar världsekonomin med nya tullar och påstående om valutamanipulation. Den kinesiska statsledningen utgör ett hot mot demokratier i Asien.
Europa och Sverige har egna problem. Den tyska bilindustrin står inför ett akut omställningshot samtidigt som både amerikanerna och kineserna drar iväg vad gäller AI-utvecklingen. Sverige är tack och lov ett europeiskt tech-undantag men vår industri står precis som resten av världen inför betydande utmaningar.
I dessa orostider behövs ett politiskt ledarskap som kan leda Sverige. Trovärdigt och stabilt. Oppositionsledaren Magdalena Andersson har i stället valt att bygga hela Socialdemokraternas valstrategi kring sig själv och att hota med Sverigedemokraterna.
Det tar parodiska uttryck i och med S senaste kampanj. En stor bild på Andersson med slogan: ”Taktik för att få en stark statsminister: Rösta på en stark statsminister.” Budskapet är helt enkelt rösta på mig, jag kommer att lösa det.
Först gick det bra. Under mandatperioden har S fått en bra bit över 37 procent i väljarstöd. Men ju närmare valet vi kommer och innehållet granskas, desto snabbare faller det sönder. Det fundamentala problemet är att Magdalena Andersson varken har ett lag eller en plan.
De senaste veckorna har kaoset på den rödgröna sidan tydligt visat sig. Centern och Vänstern grälar i Aktuellt och på sociala medier bråkar tunga företrädare för S och V. MP vägrar sitta i en regering med KD – och understryker att partiets ekonomiska politik numera är närmast V. Det är omöjligt att se hur Andersson ska forma en stabil regering som klarar av att styra Sverige i fyra år.
”Allt fler inser riskerna med att låta Andersson bilda regering.”
Just stabilitet är ett nyckelord. Magdalena Andersson var nämligen den svagaste statsministern sedan folkpartisten Ola Ullsten. Hon fick avgå efter sju timmar för att hennes regering föll sönder, hon misslyckades med att få igenom sin budget och tog till slut fram ett avtal som innehöll bilagor för en politisk vilde.
Så kan Sverige inte ha det i en tid när det ryska hotet bara växer och ekonomin står inför stora prövningar.
Men det stannar inte där. Magdalena Andersson har dessutom valt att föra in S i en kraftig vänstergir. Skatterna ska höjas på sparande, kapital och arbete. Partiledaren återkommer till en slarvig retorik om de “rika”, när hon bland annat pratar om en erfaren programmerare som tjänar över 67 000 kronor i månaden. Staten ska in och styra boräntor, banker, mataffärer och veterinärer.
För ja, det svenska näringslivet står starkt men det är inte av gud givet. Oroliga signaler kom i förra veckan i ett brett upprop: förstör inte de framgångsfaktorer vi har. Tunga näringslivsföreträdare varnade för att de samlade skattehöjningarna på vänstersidan, särskilt på ägande, är djupt destruktiva.
Med en vecka kvar till valet är det tydligaste kvarvarande budskapet från Socialdemokraterna att skrämma väljarna med Sverigedemokraterna. Det är en strategi som fungerat på Centerpartiet: Elisabeth Thand Ringqvist visade i fredags – när hon helt och fullt i Di avfärdade rikslarmet från näringslivet – att C är så besatta av SD att partiet bortser från sakpolitiken.
Ungefär 20 procent av väljarna föredrar SD. Det är på grund av den politik som partiet driver inom bland annat migration, kriminalitet, välfärd och skatter. Den här ledarsidan har haft invändningar mot en del förslag och utspel, men det finns ingen substans när S varnar för ett “hot mot demokratin”.
Den svenska demokratin står nämligen urstark, och SD har under de senaste fyra åren varit med och tagit ansvar. Som samarbetsparti har de ställt sig bakom två inflationsbekämpande budgetar, röstat för en EU-budget – till skillnad från V – och tagit erfarenheten från Regeringskansliet på allvar. Numera hänvisar Jimmie Åkesson till utredningar i lagstiftningsprocessen och pekar på EU-lagstiftning som begränsningar för vad en regering trots allt kan göra.
Det väcker en allvarlig fråga om den medvetna polariseringen som kommer från S. Tjänar det verkligen Sverige att driva den politiska debatten bort från sakpolitiken? Både SD och V ligger i en internationell jämförelse närmare mitten i viktiga frågor som stödet till Ukraina men också rättsstatens roll i en parlamentarisk demokrati.
Sverige har inte råd med vare sig en vänstersväng eller parlamentariskt kaos. Allt fler inser riskerna med att låta Andersson bilda regering. Det sker samtidigt som väljarna har fått en förnyad respekt för Simona Mohamsson och Liberalerna. Till slut har partiets vägval satt sig, som en tydlig liberal röst till höger i svensk politik.
Allt kan hända den kommande veckan. Om även Moderaterna rycker upp sig och visar att man på allvar tror att det här valet går att vinna kanske det till och med blir fyra år till med det blågula laget.