Det brukar ordna sig, säger Magdalena Andersson när hon får frågor om hur hon ska bilda en regering efter valet. Läget i hennes eventuella regeringsunderlag är ju så låst. Vänsterpartiets kraftfulla ledare Nooshi Dadgostar, som ser ut att göra ett starkt val, säger att hon röstar nej till alla regeringar hon inte ingår i. Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist säger att hon inte stöder en regering där V är med. Så hur ska det gå till?
Förra gången S litade till att ”det brukar ordna sig” hamnade Sverige i en åtta år lång regeringskris som skadade landet. Två statsministrar, Stefan Löfven och Magdalena Andersson, tvingades avgå. Två centrala regeringsavtal, Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet, sprack efter kort tid. Tre höstbudgetar föll. Den första direkt efter regeringsskiftet 2014, den andra efter valet 2018 och den tredje i november 2021. Under tre av de åtta åren regerade Socialdemokraterna på högerns ekonomiska politik.
Även på andra områden hade regeringen svårt att få igenom sin politik. Riksdagsmajoriteten meddelade en avvikande uppfattning flera gånger varje vecka. Lagstiftningsarbetet kröp fram. Och inne i regeringskansliet gjorde oenigheten mellan S och MP regeringen handlingsförlamad inför akuta kriser som att svenska pass var de mest missbrukade i hela EU, att Sverige var ett av de största internationella rekryteringsområdena för Islamiska Staten, att vi hade noll koll på vem som passerade gränsen och att vi med förskräckande marginal fick det grövsta skjutvapenvåldet bland unga män och pojkar i hela Europa.
”Hennes regering föll omedelbart. Budgeten likaså.”
Det enda som ordnade sig var att S hade den formella regeringsmakten men regeringen visade gång på gång att den inte kunde styra riket.
Inför regeringsbildningen hösten 2021 förhandlade Magdalena Andersson fram en rekordsvag regering. Den byggde på en uppgörelse med V om pensionssystemet, med C om äganderätt i skogen, med MP om strandskyddet och med en politisk vilde om politiskt och ekonomiskt stöd till milisgruppen YPG i norra Syrien. Hennes regering föll omedelbart. Budgeten likaså. Och när Ryssland några månader senare genomförde ett storskaligt anfall mot Ukraina visste den svenska statsministern inte vad hon skulle säga. Hon kunde inte ens svara på om det var en invasion. V röstade nej till ett blygsamt stöd till Ukraina.
Nu vill Andersson försöka igen och även denna gång vill hon inte diskutera hur det ska gå till. Men det bör hon göra om hon tar regeringsmakten på allvar. Just nu lutar opinionsläget åt att hon kommer att få uppgift att bilda regering. Den som vill ta ansvar för landet måste kunna svara på hur det ska styras.
Erfarenheterna från regeringskriserna efter 2014 gjorde att alla partier högerut inför valet 2022 sa att de kunde och ville samarbeta kring en regering. De vann en majoritet, vilket för första gången på åtta år skapade en mycket stabil situation. Inför årets val har samarbetspartierna gjort liknande deklarationer.
På vänstersidan finns inga sådana klargöranden, bara besked om att ”det brukar ordna sig”.
Men läget är inte som det brukar. Sverige är mycket mer utsatt i dag. Historien är på snabbspolning. Vår region pressas militärt av Ryssland. Underrättelsetjänster och höga militära befattningshavare varnar för att Moskva kan testa Nato när som helst. Våra gamla ankarplatser är osäkra. Washington signalerar oupphörligen osäkerhet och oförutsägbarhet. Storbritannien har hamnat i ett italienskt tillstånd. Tysklands och Frankrikes regeringar famlar efter fäste.
Oavsett riktning på en svensk regering måste en regeringsbildare i vår tid visa att man kan ta brett och akut ansvar. Det räcker inte att få igenom sitt namn i statsministeromröstningen, Andersson måste samla en majoritet kring sin riktning.
Hon har tidigare sagt att hon inte tänker acceptera förlorade budgetomröstningar, något hon har börjat tona ned. Är hon beredd att släppa loss samma kaos igen? Hur ska hon få igenom sin budget med V och C? Vilken säkerhetspolitik kan hennes regering formulera när MP och V är emot Nato? Hur förhåller sig V, MP och S till Natos kärnvapenplanering? Till Frankrikes? Det duger inte att svara på dessa frågor efter ett val. Tiden är en annan nu och en regeringsbildare har ett bredare ansvar.
En svag regering i Nordens viktigaste land ger återigen möjligheter för Moskvas destabiliseringsoperationer. Ge dem inte det kortet.