Ni vet typen. De som illustreras av bilden i Breakit på fyra leende killar (ja, det brukar faktiskt tyvärr sällan vara tjejer) – moderiktiga och påfallande ofta med sprillans nya kritvita sneakers – som går ut med nyheten att de tagit in en massa miljoner i sitt bolag. Och som firar som om de vunnit OS-guld.
Det här ser jag som en tydlig kulturförändring i entreprenörsvärlden som gradvis skett över tid.
Missförstå mig rätt. Jag har naturligtvis absolut ingenting emot riskkapital. Jag vet av erfarenhet vilken enorm skillnad rätt kapital kan göra vid rätt tidpunkt. Men någonstans har vi börjat blanda ihop finansiering med framgång.
Att ta in 50 eller 100 miljoner är inte att ha lyckats. Det är att ha fått ett stort förtroende och ansvar att visa vad man faktiskt vill åstadkomma med någon annans pengar. Det är inte målgången, utan startskottet för det verkliga jobbet.
Och det riktiga jobbet skulle jag inte kalla särskilt Instagramvänligt. Det handlar om att få kunderna att stanna, ekonomin att hålla och organisationen att fungera – även när verkligheten inte följer planen. Om att fatta jobbiga beslut, byta strategier och ibland börja om när det man trodde skulle fungera inte gör det.
Erfarenhetsmässigt tycker jag mig se tydliga kulturella skillnader i hur man ser på företagande och målet med det. I delar av Stockholms startup-bubbla har kapitalanskaffning nästan blivit en egen sport. Det är ett oproportionerligt stort fokus på rundor, värderingar och snabba exits långt innan man pratar om lönsamhet.
Jämför det exempelvis med de entreprenörer jag har lärt känna genom mitt samarbete med Bling, startup-hubben som under många år arbetat med entreprenörer i förorten.
Många av dem har långt ifrån samma självklara tillgång till kapital, nätverk eller de rum där finansieringsrundor diskuteras över lunch. Men de har ett knivskarpt fokus på själva bolagsbyggandet. Det finns en hunger och pragmatism där som jag tycker är oerhört uppfriskande och inspirerande.
Jag ser samma sak när jag träffar entreprenörer utanför storstäderna. Företagare som kanske aldrig skulle flashigt beskriva sig själva som ”founders” på Linkedin, men som har byggt verksamheter i tio, tjugo eller trettio år. De känner sina kunder, kan sina marginaler och vet exakt vad som krävs för att få lönerna utbetalda den 25:e varje månad, och mer därtill.
”Min allergi mot Stureplansentreprenören ser dessvärre ut att vara kronisk.”
Mina reflektioner här är naturligtvis ingen naturlag. Det finns självklart fantastiska entreprenörer runt Stureplan och det finns dåliga företagare överallt. Men efter mina många år som entreprenör och investerare tycker jag ändå att den här kulturella klyftan är värd att kasta ljus på.
På ena hållet riskerar entreprenörskapet och målet att göra en exit att bli en livsstil och identitet. På det andra är det fortfarande framför allt ett hantverk.
Jag vet vilken av de två kulturerna jag tror bygger de bästa företagen i längden.
Pollensäsongen må vara över. Men min allergi mot Stureplansentreprenören ser dessvärre ut att vara kronisk.