I dag går en av valrörelsens stora klimatmarscher genom Göteborg. Parollen ”Din röst är klimatets röst” påminner oss om att haven, skogarna och luften inte har något eget sätt att höras i valrörelsen. Bara genom sommarens förödande skogsbränder och det där berget som lossnade i Nepal kan naturen tala – och så talar den ju allt oftare, i takt med jordens stigande medeltemperatur.
Ändå är det bara vi människor, som historiens enväldiga kungar, som har en röst i valet. Vi bestämmer hur det ska bli med luften, torkan och den artutrotning som forskarna kallar det sjätte massutdöendet. Våra röster kommer att tala för allt annat som fortfarande lever.
I Stockholm samlade den förra klimatmarschen i slutet av augusti 50 000 deltagare, vilket vittnar om en bredd i fråga om ålder, intressen och politisk hemvist.
Samtidigt är det inte alla som är bekväma med demonstrationen som gemenskap och politisk form. Vissa besväras av risken att ingå i talkör med personer som är åsiktsmotståndare i andra viktiga frågor. Det är ju en för samtidsmänniskan obekväm kontrollförlust att inte kunna veta vilka dårar som man möjligen går bredvid i tåget.
Andra, såsom jag själv, har bara svårt med gruppaktiviteter, vad det än rör sig om.
Det är så jobbigt och irriterande att trängas med andra och jag tycker att jag räddar världen bättre på andra sätt. Hemma.
Samtidigt har jag långsamt börjat övertygas om demonstrationens nödvändighet.
Den politiska teoretikern Judith Butler har, genom boken ”Notes toward a performative theory of assembly”, beskrivit demonstrationens främsta värde som att folksamlingen i sig, oavsett vad demonstrationen har för ärende, påminner oss om att våra livsöden hänger ihop.
Alla politiska frågor är gemensamma frågor, även om de känns ensamma när man sitter ensam på kammaren. Inte minst i en samtid där utmaningar som tidigare formulerades som gemensamma har individualiserats allt mer. Skolvalet, vårdvalet och en framgångsrik bostadskarriär behandlas som människors ensak idag.
I en sådan tid behöver vi, om vi ska tro Butler, bli synliga för varandra. Vi behöver stå tillsammans på torget och minnas att vi kämpar med liknande och gemensamma problem.
Utsatthet är inte ett privat problem utan ett delat politiskt tillstånd. Det kan vi kanske inte minnas om vi sitter hemma.
Det faktum att våra liv är sammanlänkade är naturligtvis särskilt tydligt i klimatfrågan. Få politiska frågor har individualiserats i samma utsträckning. I valrörelsen låter klimatkrisen som en ren konsumentfråga och ändå finns det få politiska frågor, om ens någon, som är så beroende av vår förmåga till samordning och solidaritet. Vi behöver nog stärka den förmågan på andra sätt än genom medvetna val i mataffären.
En närliggande beskrivning av vad folksamlingen kan skänka sina deltagare återfinns i Björn Wimans text om klimatmarschen i Stockholm (DN 23/8). Han skriver ”Man demonstrerar inte nödvändigtvis bara för att förändra världen, utan också för att världen inte ska förändra en själv.” Det är en viktig påminnelse.
Ett skäl att inte leva och göra politik på sin kammare är att man blir mer sårbar inför sådant som man lite tillspetsat kan kalla för maktens språk. Från klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari hör vi ofta att det saknas ett folkligt stöd för en mer ambitiös klimatpolitik.
Det är en utsaga som kan göra oss passiva, om vi tror på den fullt ut. Den riskerar att förändra oss om vi inte hindrar den från att göra det.
Att delta i en demonstration blir därför ett sätt att bevara oss själva och bestå inför samtidens uppgivna budskap.