Det börjar risigt.
Philip Jönsson rullar ut på den inglasade verandan och ger mig en åthutning. Meddelandet jag skickade häromdagen hade en opassande underton, om han orkar träffa mig, som om han vore slö.
– Läkarna frågar mig samma sak. De vill veta om jag har vilat. Jag har inte vilat på 32 år.
Sanningen att säga har min oro fört mig hit, till Ullrevad söder om Mariestad. För Philip Jönssons genombrott var remarkabelt. Efter att ha tagit Sveriges enda paralympiska guld 2021 tilldelades skytten Sportspegelpriset på Idrottsgalan och valdes sedermera in i Svenska Idrottsakademin, men resultaten har onekligen gått i stå.
”Det har jag inte sagt förut”
En halvdan insats i Paris 2024 följdes av en serie blygsamma placeringar i världscupen. När det stod klart att han missar VM nu i september fruktade jag att kroppen hade börjat strejka. Duchennes muskeldystrofi tar aldrig paus, sjukdomen är en kvarn som sakta bryter ner musklerna.
Något måste ha hänt mellan spelen i Tokyo 2021 och Paris 2024, något som fortfarande besvärar Philip Jönsson.
Men är det en skada som spökar? En formsvacka eller något tjall med geväret?
Philip kallar på assistenten Johannes för att få överkroppen knuffad i ett gynnsammare läge och en klunk apelsinsaft i strupen.
– Jag ska berätta något som jag inte har sagt förut, säger mästerskytten.
Berättelsen är snårig, men så är det ogörligt att precisera var olyckan började. Möjligen under ett toabesök i Sydkorea 2023.
– Jag blev dålig i magen och satt väldigt mycket på toaletten. Det måste ha krupit in bakterier den vägen.
”Trodde det var mördarbakterier”
På EM i Rotterdam i augusti 2023 värkte vänster skinka. I duschen small det som ett knallskott i rumpan och hemfärden blev en pina. Under ett matstopp mellan Arlanda och Mariestad beställde Philip en burgermeny men mäktade bara med att peta i sig tre pommes.
På natten kom svettningarna. Den infernaliska värken. Philip Jönsson skjutsades till sjukhuset där läkarna stod frågvisa.
– De såg bara att det var infekterat i vänster skinka. De trodde ett tag att det var mördarbakterier som käkade upp allting, för de såg bara gegga.
DMD-personer har nedsatt lungfunktion och får inte sövas på konventionellt vis – Philip har inte legat på mage på 20 år – så han vreds i ett passande läge och bedövades i den stelopererade ryggraden.
Situationen var omständlig, plågsam och oviss. Philip borde hårdträna för att försvara sitt paralympiska guld, inte ligga där och våndas.
Och från en sekund till nästa tappade blicken sin glans. Det omtalade goda humöret – det som alltid lyfts fram i reportagen om honom, till och med när han höll sig hemma under pandemin och övade skytte inomhus av rädsla för att smittan kunde ta hans liv – var borta.
– Tankarna var mörka. Ångest. Att jag aldrig mer skulle kunna skjuta. Att jag inte skulle få träffa min systerdotter. Att det var god natt till slut.
”Det var skit samma”
På verandan hämtar Philip andan. Han behöver dricka, fokusera, minnas.
– Jag tänkte skriva ett testamente till min systerdotter. Hon skulle få alla mina pengar. Det var tre läkarteam inblandade, femton personer i rummet. De sa att höftkulan hängde snett och att den andra var på väg ut, men DET VISSTE JAG JU. Musklerna kan inte hålla tillbaka skelettet. Just det var skit samma, tänkte jag.
Hur gjorde du för att lindra tankarna på döden?
– En narkosläkare sa att han hade grejer i sin verktygslåda. Alltså morfin. Jag fick en dos och seglade bort till stjärnorna. Jag var med i en Star Wars-film och styrde skeppet. Det var djupare än en dröm, men ändå verkligt. Och...
Han skrynklar ansiktet i ruelse.
– Och jag joddlade.
Haha.
– Jag har aldrig gjort det förut. Men läkaren sa att jag joddlade högt medan de jobbade.
Hahaha.
– Någonstans förstod jag det uppifrån rymden. ”Tyst, Philip” försökte jag tänka men det gick inte. Det var jag och Star Wars och joddlingen. När jag vaknade sa läkaren ”oj, det där var nog en för stark dos”.
Det första ingreppet var en krasch. Därpå följde en serie kantstötningar som förklarar Philip Jönssons svajiga resultat den senaste tiden. Såret i skinkan försågs med dräntråd för att inte vara igen, men en oinformerad sjuksköterska klippte av tråden så att huden läkte och kapslade in det infekterade området.
Hjärtat rusade plötsligt
En månad efter att ha skrivits ut behövde Jönsson penicillin. Han tvingades fara in och ut på Sahlgrenska för att göra om ingreppen, allt medan insikten klarnade att han tränade för lite och inte längre var konkurrenskraftig i skyttesporten. Andra nationer heltidsavlönade sina idrottsmän och fick fram nya generationer av skyttar, Italien skickade en skock ungtuppar till tävlingarna och en svensk veteran tappade mark.
Och kroppen ställde till med mer oreda.
En tid före Paralympics 2024 rusade hjärtat, pulsen kan ha varit uppe i 260 innan den sjönk till 40 – och upp igen. Nya mediciner skrevs ut. Philip var låg och tvivlade på sin kapacitet, började tänka att karriären var över.
Att kuska runt på tävlingar blev för kostsamt. Jönsson behöver ha med två assistenter och bekosta en stor del ur egen ficka, vilket kan betyda 50 000 kronor per resa, ibland ännu mer.
Orättvist. Så kändes allt. Philip drar sig egentligen för att använda ett så dramatiskt ord, men vad ska han kalla det? Varken kroppen eller ekonomin tillät honom att göra sig rättvisa.
– Allt läkte, men skyttet gick inte bra. Är det fel på mig? tänkte jag. Jag hade börjat darra också. Det hade jag aldrig gjort förut.
Darrningarna fick sin förklaring
Under svackan förkovrade sig Philip Jönsson i sitt intresse för matlagning. Han skissade upp planer på en svenskfransk restaurang med coq au vin på menyn. Grubblade över passande lokaler för en delibutik. Men det var för drastiskt att skrota planerna på Paralympics i Los Angeles 2028, så han skickade gevär och sina dioptrier på service.
I januari 2026 visade det sig att det ena hålsiktet var trasigt. Det andra var felinställt.
– De kan ha varit det i två år. Det vet vi inte. Men det förklarar darrningarna, säger han.
Hade du felinställd diopter när du kom tolva på tio meter stående i Paris 2024?
– Troligtvis.
Solen har värmt upp uterummet, så Philip ber assistenten att öppna dörren. Hämta guldmedaljen från Tokyo och låta mig tumma på den tunga pengen.
Vi slarvar oss igenom hans uppväxt, inte för att den är ointressant men välberättad. Diagnosen vid fyra års ålder. Hoppet om att bli fotbollsspelare som grusades men ersattes av skyttet efter en prova på-dag i Mariestad. Damen i klubben som såg hans potential när han var redo att sluta, som kopplade ihop honom med landslaget och de internationella tävlingarna.
Siktar på att bli pensionär
Små nya detaljer flätas in i historien, som att nacken låste sig två dagar före guldet i Tokyo 2021. Han behövde höja dioptern med fyra centimeter, vilket är som att be Truls Möregårdh byta skor, shorts, racket och gummi före en storturnering.
Men vad Philip Jönsson främst vill ha sagt är att han är okej. Nej, mer än så, sedan januari är han glad. I Los Angeles om två år hoppas han ta medalj. Ja, han har tio procents lungfunktion och visst, i fredags rusade hjärtat igen, men i det stora hela är det småpotatis.
Systerdottern är tre och ett halvt år gammal och något arv ska hon inte räkna med på länge.
Vad tänker du om döden?
– Jag tror att det blir helt svart. Det är hej och god natt.
Jag förstår att frågan är konstig, men troligen kommer ditt liv att bli kortare än många andras.
– Det har jag räknat med. Men blir jag pensionär så är jag nöjd. Med bromsmediciner borde det gå och då har jag hunnit göra det mesta.
Hur ser du i efterhand på att du trodde dig vara så nära döden där på sjukhuset?
– Det var en knäpp fix idé jag fick. Det var aldrig någon som sa att det var någon egentlig fara. Jag måste ha varit mentalt slut av allt som hade skett. Jag orkade inte vara positiv längre.
Han ser sig om och verkar få fatt i en tanke, för det rycker i mungiporna.
– Men det vände och jag blev positiv. Det blev ännu värre än förut. Det vetisatan om man kan bli ännu mer positiv, men jag är nog det nu.
Du får dämpa dig lite.
– Ja. Du får ta ner mig på jorden lite.
Märker du att vi har nått slutet på intervjun?
Philip dricker lite mer saft.
– Äsch. Du får fortsätta hela dagen om du vill. Vi kan hålla på i en vecka. Jag orkar.