Det har varit ett tufft år för rockjournalister.
Fotbolls-VM hann knappt ta slut innan valrörelsen fick lördag i sina underkläder.
Inget av det är bra nyheter för musiken. Det har varit ett dystert år.
Tack vare AI producerades det till exempel fler VM-låtar än någonsin. Jag har aldrig hört ett bättre argument för att lägga ner Silicon Valley.
Men hur korkad en sportlåt än blir, och de flesta får ”Boten Anna” att kännas som Kendrick Lamar, är det ingenting jämfört med partiernas kampanjbidrag till Riksdagens interna melodifestival.
Folk klagar, med all rätt, på valaffischer. Vad fyller de för poäng i dag? Hur många går förbi den floskelparaden och tänker:
”Där satt den! Jag har varit osäker i flera år, men när jag såg orden ’Ett jobb att gå till’” bestämde jag mig.”
Det går att ställa samma fråga om vallåtar. Vem lyssnar på dem, knyter näven framför sig i midjehöjd och ropar ett ranelidskt:
”Ja!”
Ansvaret för den återkommande härdsmältan av ljud vilar tungt på partiernas ungdomsförbund. De vill uppenbarligen inte att några vettiga kids ska engagera sig politiskt.
Moderaternas minioner i MUF brukar ofta vara sämst i klassen. De är stolta över att vara skämskuddarnas Empire State Building. Vem minns inte klassikern ”Sverige jobbar”?
Årets bidrag, ”Vi är blå”, bryter inte trenden. Människor som borde veta bättre har jämfört den med Bolaget. Bolaget? Det är ju som att likställa fågelspillning med en entrecote. Om Gunnar Strömmer tar sin uppgift som justitieminister på allvar borde han skicka låten till en anstalt i Estland.
Det slutar inte där.
Jag hade hellre sett, och hört, hur Centerns generiska valaffischer sjungit karaoke än att lyssna en gång till på partiets ”Mitten (Sverige kan mer)”. Det förekommer rap i den hemska och mossiga versionen av värdelös eurodisco.
Grön ungdom, Miljöpartiets talangfabrik, satsar på en hygglig mix av electro och pop men den kommer inte att återställa några våtmarker. Jag är jättesnäll nu. Ribban ligger ändå sex fot under jorden i den här genren. Sossarnas ”Det vänder (vår tur nu)”? Mer rap. Sluta rappa, snälla. Annars är det lite som när partiet sitter i opposition – inte mycket händer.
Att Sverigedemokraternas senaste kampanjlåt också förtjänar en enkel biljett till Estland behöver inte ens nämnas. Det är trots allt ett samarbete mellan Fröken Snusk och Jimmie Åkesson.
KD ställer upp med ”Tro på Sverige” men den tomma musiken vill verkligen ingen något gott.
V har i skrivande stund valt att inte plåga befolkningen med några vallåtar i år.
Ett stort tack för det.
Det kan vara det enda förnuftiga som hänt under den svenska valrörelsen 2026.
Larssons topp tre
1. ”Don’t look back in anger” (dokumentärfilm, Oasis)
Till veckan har filmen om bandets återförening premiär. Det räcker faktiskt så.
2. ”Death letter” (låt, Cassandra Wilson)
På förekommen anledning – en av hennes bästa låtar. Covern på Son House var dessutom ledmotivet till den tredje säsongen av ”True detective”.
3. ”Forever young” (låt, Bob Dylan)
Den har aldrig låtit bättre än i en scen från den lite undanskymda tv-serien ”DTF St Louis” på HBO.