De dominerar i besöksstatistiken på teatrar, bibliotek, dans. De både läser och skriver mer. Författaren Lisa Boda har undersökt en grupp som ofta avfärdas som ”kulturtanter” – vilka är de egentligen?
En funktionär med en hopfällbar stol under varje arm sticker in huvudet i den stora konferenslokalen på Myndigheten för kulturanalys i Göteborg. Han rynkar pannan. Bakom hans rygg stampar fler som vill in, men salen är redan till bristningsgränsen fylld av kulturchefer, verksamhetsutvecklare, representanter från medlemsorganisationer och allehanda branschfolk från kultursektorn.
Vi har rest till Göteborg från hela landet för en seminariedag om den rafflande rapporten ”Att bredda deltagandet i kulturlivet. Hinder och möjligheter”. Rapporten presenterar svenskarnas kulturvanor och analyserar varför det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet är så förbannat svårt att uppnå, oavsett regering.
Många av de tillresta vill veta mer om dem som inte tar del av kulturlivet. Jag är här på grund av dem som gör det allra mest. Och det dröjer inte länge förrän de dyker upp.
”Kvinnor är mer benägna att delta i det mesta” är rubriken på en powerpoint om deltagande utifrån kön uppdelad i tre kolumner. Den första listar områden där kvinnor är mest aktiva:
Gå på teater
Gå på bibliotek
Gå på dansföreställning
Teckna/måla
Läsa bok
Skriva dagbok/poesi
Syssla med handarbete/hantverk
Delta i studiecirkel/kursverksamhet
Fotografera/filma
Intill ”gå på teater” och ”teckna/måla” visar uppåtpekande pilar att kvinnors överrepresentation stiger ytterligare på dessa områden.
Nästa kolumn illustrerar de kulturområden där män är mer aktiva än kvinnor. I den listas ingenting – inga kulturområden, inga pilar. Bara ett tomt vitt fält.
Det blir tyst i salen medan åhörarna tar in bilden. När jag delar den på sociala medier kommenterar någon att det måste blivit fel, det står ju inget i mansfältet? Den vännen arbetar inte inom kultursektorn.
Bland seminariedeltagarna i Göteborg är det ingen som tror att det blivit fel. Tystnaden bryts snart av igenkännande suckar och spridda skratt – ”så klart”, viskar någon i raden bakom, ”kulturtanterna går ju på allt!”
Stämmer det? Går kulturtanterna på allt? Klädda i kaftaner och med radarn inställd på gratis rödtjut och sköra konstnärsegon?
Att gå på jakt efter kulturtanten är att vada i fördomar och föreställningar om denna brokiga grupp kulturälskande kvinnor. Ibland kommer hånet från oväntat håll: ”Era idioter, det finns inget här att se och jag skriver inte för er, gamla kulturtanter från Sverige”, morrar Nobelpristagaren Annie Ernaux i sin på svenska nyligen utgivna dagbok från 1989. Förra veckan var det Jonas Gardell som ondgjorde sig i DN över ”kulturtanters rätt att få bli lite pirriga i muttan”. När P1 Kultur frågar Jimmie Åkesson vad han tänker på när han hör ordet kultur svarar han rödhåriga tanter i Stockholm.
Kulturens kanadagäss och ”culture vultures” är andra mindre smickrande benämningar som jag stött på i mer dunkelt upplysta kommentarstrådar. Eller batikhäxor, ett favoritinvektiv för kvinnliga meningsmotståndare bland högerextrema. När jag berättar det för Eva Bünger, en av de kulturtanter jag följer, gläds hon åt att de som slet så för att få till snygga mönster på tyg med rep uppmärksammas: ”Vad fint att SD-trollen väckt det skojiga ordet till liv!”
Eva Bünger bor i Småland, nästgårds med byn Berg, där författaren och kvinnosakskvinnan Elin Wägner lät bygga ett hus. Berg med sina 500 invånare visar sig vara en veritabel liten kulturmetropol, tack vare ortens kulturtanter som fyller bygdegården med evenemang, gräddar våfflor till förbannelse och förvaltar Elin Wägners Lilla Björka som ett levande kulturcentrum.
I mitt arbete med att förstå kulturtanterna får Berg bli exempelby, dit jag återvänder för att porträttera kvinnor i olika åldrar och ur olika falanger. Det är kulturfinisar och lantistanter; en av dem bär epitetet kulturtant med stolthet medan en annan stör sig på det och vill stryka det ur ordlistorna.
Men bär kulturen gör de oavsett vad de kallar sig. Och dessa kvinnor tillhör en utrotningshotad art. På myndighetsprosa låter farhågan så här: ”Särskilt i mindre kommuner och på landsbygden visar tidigare studier att kulturutbudet i stor utsträckning är beroende av ett fåtal ideella aktörer. Där riskerar sårbarheten att förstärkas av att man står inför ett nödvändigt generationsskifte.”
De mest aktiva kulturtanterna jag träffar är 70–80 år. De förenas, utöver kulturintresset, av en för sin generation typisk medborgerlig pliktkänsla. Och de håller på att omdefiniera vad det innebär att vara äldre kvinna i Sverige i dag. Tantledet i ordet kulturtant blir snabbt en angelägen infallsvinkel i boken jag arbetar med; ”Dom kallar oss kulturtanter”.
Kulturtanter åldersbestäms vanligen med ett vagt ”kvinnor 50 plus”. Men när peakar gruppens kulturintag? Jag söker svar i SOM-institutets kulturvanemätningar som utförts årligen sedan 1986. Men det visar sig att det var först 2024 som den övre åldersgränsen togs bort och samtliga vuxna svenskars kulturvanor inkluderades. Det får mig att tänka på teaterfantasten Birgitta Hultgren, som ser varje pjäs två gånger, och som lägger motsvarande en halvtidstjänst på sitt engagemang i Dramatens vänner. Och som fyllt 90.
Att det saknas fördjupade kunskaper om äldres kulturvanor bekräftar, och beklagar, flera utredare jag talar med. De berättar att det finns långtgående planer på en rapport. Men den skjuts hela tiden på framtiden, annat prioriteras.
”Vill du att jag kör 2025 års siffror utifrån dina parametrar?” frågar en statistiker till slut. Hell yeah! Vem vill ha en personlig tränare om det går att få en personlig statistiker? Och plötsligt finns den där, svart på vitt, en statistiskt säkerställd ”äldre kvinna-effekt”. Eller varför inte kulturtantseffekt? Ett av flera ord jag får uppfinna längs vägen för scoopen om denna outforskade grupp.
Låt mig exemplifiera med läsning: År 2025 läste 62 procent av kvinnorna 50-64 år någon bok minst en gång i månaden. Av de mellan 65 och 74 år var det hela 75 procent. För män i det sistnämnda åldersspannet låg siffran på 43 procent.
Finns det då verkligen inget kulturellt som män gör mer av? Jag letar tills staplar och tabeller flimrar bakom ögonlocken och hittar faktiskt en besöksaktivitet där männen är något överrepresenterade varje år: Besök av fornminne.
Men låt oss gå vidare till det som ligger bakom de höga kvinnostaplarna. Till det livsviktiga. Det som driver kulturtanten och får henne att ta sig i väg, kväll efter kväll, år efter år. Ensam, i armkrok, i bredd. Det som gör att kulturen för henne är mer livsstil än tidsfördriv. Och ibland, när allt faller, det som ger ork att fortsätta. Kristina ”Pyttan” Krantz från Falun beskriver det så här:
”Kultur – för mig är det ett sätt att leva. Något att vara i. Man kan vara i kulturen när man är jätteglad, när man är nyförälskad, när man är sviken och övergiven, när man är deprimerad – kulturen finns alltid där för mig. Ibland tänker jag att vad sjutton, det måste finnas andra sätt att förhålla sig till alla de här sakerna i livet! Men oftast tänker jag bara tack.”
Varje gång jag gjort en djupintervju har jag ställt en storvulen fråga: När har kulturen räddat ditt liv? Kvinnorna som svarat har delat med sig av omhuldade minnen och ögonöppnande uppenbarelser. Sådant som fått dem att bryta upp, sörja djupare eller känna sig mindre ensamma.
Men det är egentligen inte så mycket vad de berättat som hur de sett ut när de gjort det: ett skimmer över huden, en särskild glans i ögonen. En aura av något … andligt? Som vore de troende, ja, kulturtroende. Människan har alltid sökt sig bortom det världsliga, suktat efter tillstånd av transcendens och förtrollning. Kan det vara så att kulturtanten i världens mest sekulariserade land anammat kulturen som sin religion?
Jag testar tesen på professorn i religionshistoria David Thurfjell, som närmast uppnått rockstjärnestatus med sina böcker om sekulärt meningssökande. Tillgången till litteratur, film och teater kom med det moderna urbaniserade samhällets framväxt under 1800-talet, som samtidigt sekulariserades. Och visst, tillstår Thurfjell, det är inte långsökt att tänka sig att konst och litteratur delvis fyller samma behov som religionen tidigare hörsammat. Men det religiösa raster jag anlägger på ”kulturtro” stjälper mer än det hjälper, tror Thurfjell. Det finns tvärtom fler språk för livets djupdimensioner i sekulära individualistiska kulturer än i de flesta religiösa samhällen, menar han – och i synnerhet kvinnor talar de språken väl.
Så, vem är hon då, kulturtanten? Jag har funnit flera svar på den frågan. Det bästa fick jag från en av kvinnorna jag intervjuade, Britta Olevik. ”Jag tror att det som förenar oss kulturtanter är att vi har viga själar”, sade hon.
Viga själar. Det är en beskrivning som så väl fångar en personlighetstyp som är öppen för att beröras, utvecklas, tröstas. Ingen går genom livet oskadd. Nog önskar vi alla att få slippa känna ibland, att fly in i den sortens underhållning som dövar utan att kräva något tillbaka. Men då tar vi också risken att fastna i det känslomässigt avstängda och till slut nöja oss med ett själsliv som inte alls är vigt utan stelt och bottenfruset.
Och fördomen om att kulturtanter går på allt stämmer faktiskt. De är nämligen villiga att testa även sådant de inte vet något om, eftersom de inte är rädda för att inte förstå. Högutbildade urbana kvinnor är statistiskt sett de mest extrema exemplen på dem som forskarna kallar omnivorer, det vill säga allätare. Det kan innebära att de går på traktorrace ena dagen och balettpremiär nästa. För kulturtanter intresserar sig inte alls bara för det som kallas fin- eller högkultur, utan bär upp stora delar av populärkulturen också.
Kulturtanter vill bilda sig, vill följa med sin tid. Och de har ofta väntat många år på att få göra sådant de själva vill.
Hur många vet att var tionde skilsmässa i dag är en så kallad grå skilsmässa? Det är benämningen för när par över 60 år går isär. De grå skilsmässorna har fördubblats sedan millennieskiftet vilket beror på att den ena – i de allra flesta fall kvinnan – vill leva ett mer aktivt liv än sin partner. Hon längtar efter att ta upp sitt måleri, gå med likasinnade väninnor på utställningar och poesiaftnar, resa till nya destinationer.
Och det handlar inte enbart om de kvinnor som marinerats i kulturellt kapital sedan uppväxten och som har goda inkomster eller en vettig pension. Kvinnor prioriterar kultur även när plånboken är tunn. Under de år jag fördjupat mig i ämnet ser jag det gång på gång: När kvinnor äntligen får styra över sin egen tid väljer de varandra och kultur.
Fakta.Lisa Boda
Lisa Boda är journalist och lärare på Jakobsbergs folkhögskola. Den 2 september kom hennes reportagebok ”Dom kallar oss kulturtanter” (Romanus & Selling) där hon skildrar en kulturbärande grupp bortom stereotyperna.