Tänk om man hade åtminstone en tredjedel av Madonnas självförtroende. Sakerna man skulle kunna åstadkomma.
2023 började det ryktas om att spelfilmen om Madonna, som skulle regisseras av och delvis skrivits av henne, med Julia Garner i huvudrollen, hade skrotats.
I en intervju med Interview Magazine har Madonna nu gett sin version om varför filmen inte blev av: Hon blev osams med Universal för att de inte ville ge filmen en tillräckligt stor budget.
”Jag har levt ett otroligt liv. Ett enormt liv, så jag behövde en stor budget”, sa hon.
Men de gnidna jävlarna gav sig inte. Då försökte hon, enligt utsago, få dem att göra inspelningen i Serbien för att spara pengar. De sa att de inte trodde hon skulle stanna ens fyra dagar i landet.
Hela grunden i hennes karriär är att hon alltid struntat i hur människor omkring henne har förväntat sig att hon ska bete sig och inte accepterat ett nej
Hennes comeback: “Har ni läst manuset? Hela mitt liv har handlat om överlevnad.”
Men det bidde inget. De trodde inte på henne.
Så i soporna med filmen, trots att Universal redan pungat ut stora summor på den, och trots att Madonna tvingat skådespelarstjärnorna som ville spela henne att gå igenom en av de galnaste audition-processerna i filmhistorien. De behövde plåga sig igenom elva timmar långa koreografi-sessioner, och göra otaliga auditions där de sjöng Madonna inför Madonnas dömande blick. Madonna-Bootcamp kom det hela att kallas.
Det är givetvis inget nytt att popstjärnan skulle arbeta så hårt för något, eller vara så orubblig i sin tro på att något är möjligt. ”Don’t go for second best, baby” sjöng hon redan i låten ”Express yourself” från 1989. Hela grunden i hennes karriär är att hon alltid struntat i hur människor omkring henne har förväntat sig att hon ska bete sig och inte accepterat ett nej.
Se bara på Zlatan, skitstörig. Eller Ruben Östlund, Göteborgs egen diva
Men man måste inte ta fasta på detta som en historia om ”The american dream,” en lögnaktig berättelse om att klassresor är möjliga för alla som bara arbetar nog hårt, för att Madonna som ung flyttade till New York med 35 dollar på fickan och byggde ett pop-imperium.
Man kan också bara inspireras av hennes enorma självförtroende. Som GP:s Caroline Hainer skrev i sin recension av Mary Gabriels Madonna-biografi som kom ut 2024: ”Att hon vid sextiofem års ålder fortfarande fyller arenor världen över beror inte på nostalgi utan på hennes förmåga att ständigt förnya sig utan att någonsin avvika från kärnan i vem hon är och vad hon står för.”
En annan aspekt av bråket med Universal är ju också hur hon bär sitt misslyckande. Det blev ingen film. Det blev heller ingen Netflix-serie. Det rycker hon på axlarna åt i intervjun. Hon gjorde ett album i stället.
Men mest intressant av allt är att hon är en av få som kommer undan med att vara så fullkomligt odräglig. Vi älskar henne för hennes divalater och kompromisslöshet.
Många andra kommer inte undan med det. Se bara på Zlatan, skitstörig. Eller Ruben Östlund, Göteborgs egen diva. Som tror så bergstarkt på sina egna dåliga idéer, som nu senast att det skulle vara ett intressant socialt experiment att se vad som händer om man lämnar motsvarande en miljon kronor på ett italienskt torg för att se vilka som tar pengarna.
Eller hans film som har premiär i höst, med den idiotiska premissen att underhållningssystemet på ett flygplan ligger nere och batterierna i folks telefoner och paddor tar slut, vilket i sin tur ska göra att passagerarna orsakar en flygkrasch. Så vansinnigt irriterande. Östlund kanske skulle må bra av lite vanlig hederlig jante.
Men Madonna däremot. Hon tycks helt obrydd om att de två filmer hon har gjort fick betyg ett av fem av The Guardians inflytelserika kritiker Peter Bradshaw. Hon lyckas inkorporera sina misslyckanden i sitt artistskap, de blir en självklar del av henne som popikon och lyckad musiker och provokatör. Universal borde ha låtit henne få sin spelfilm, de borde ha kastat pengar över henne.
Vi är nog många, framför allt tjej-tvekare, som skulle behöva injicera lite Madonna-självförtroende.