Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Mauricio Rojas ”Lenin och totalitarismen” (Timbro) kan tyckas vara en udda bok att ge ut i upptakten till en valrörelse. Det är ett par decennier sedan Sovjetunionens kommunistiska ideolog och anstiftare av massmord hyllades ens i Ung vänsters kretsar. Och den tro på revolutionen som välgörande och renande kraft, som drev intellektuella att flockas runt socialismen, hade i praktiken falnat långt innan kommunismen brakade samman åren runt 1989.
Det saknas dock inte försök att väcka ambitionerna till liv på nytt. Ta bara den uppblossande vurmen för socialismen i USA. Många säger sig sakna just en högre sak att engagera sig för, och söker den i politiken.
Det är till denna tro, den messianska delen av Marx tänkande, som Rojas återvänder till i sin bok. Delvis för att bearbeta sin egen ungdoms passionerade engagemang för ett gemenskapssamhälle av ett helt nytt slag och befolkat av en helt ny människa.
Människan skulle i det kommunistiska samhället inte ha rättigheter, egendom eller intressen som skilde henne från kollektivet.
En människa ”sant fri”, som den ungerske filosofen Georg Lukács beskrev det 1922, genom att helt ha uppgått i kollektivet och underordnat sig saken: ”varje medlems ovillkorliga uppgående i rörelsens praktik med hela sin personlighet”. Människan skulle i det kommunistiska samhället inte ha och inte känna behov av rättigheter, egendom eller intressen som skilde henne från kollektivet. En självutplåning, ja, men en självutplåning som skulle föda något storslaget.
Häri ligger de ofrånkomligt totalitära implikationerna, och Rojas visar pedagogiskt hur Lenin vidareutvecklar dem. Lenin växer upp med en beundran för ryska revolutionärer och terrorister som offrar allt för saken. Som med den ryske nihilisten Sergej Netjajevs ord var ”dömda män”: ”Han har inga personliga intressen, inga relationer, känslor, band eller egendom, inte ens ett namn. Allt hos honom är riktat mot ett enda mål, en enda tanke, en enda passion: revolutionen.”
Det var sådana revolutionärer som Lenin ville samla omkring sig. Och han försåg dem via Marx med ett uppdrag. Proletariatet som enligt Marx skulle omvandla samhället behöver nämligen intellektuell hjälp för att göra detta, menade Lenin. Den revolutionära medvetenheten uppstår inte spontant hos arbetarklassen, den smids i tankarna hos borgerliga intellektuella. ”Endast ett parti som leds av den mest avancerade teorin kan fullgöra uppdraget som kämpande avantgarde.”
För att leda massorna och förverkliga marxismen krävdes alltså ett avantgarde av beväpnade intellektuella. Dessa intellektuella lockades av tanken att vara utvalda och avsedda för en historisk uppgift, men också av gemenskapen som denna utvalda krets skulle besjälas av.
Från att ha underordnat arbetarklassen och befolkningen i övrigt under partiets diktatur var det förstås bara ett kort steg att därefter underordna partiet under ledarens diktatur.
De två sista stegen var Lenins intellektuella bidrag. Med dem kom han inte bara att skapa en modell för marxismen utan också för andra totalitära ideologier. Nationalsocialismens så kallade ”führerprincip” följde samma modell för samhällets styre, och parades liksom kommunismen med individens underordning under kollektivet.
Under sådana styren förväntas den enskilda människan ge upp varje dröm och strävan som inte passar mallen. Inga insikter är heller tänkta att växa fram organiskt, i den livgivande interaktionen med andra människor – allt påbjuds uppifrån eftersom de rätta tankarna om livets alla aspekter kommer att finnas där, under partiets vaksamma kontroll. Så kvävs både individen och samhällslivet av statens omfattande anspråk.
Nationalsocialismens så kallade ”führerprincip” följde samma modell för samhällets styre.
Vad som också följde under denna styresprincip var oinskränkt terror och beredskap till all slags våldsanvändning. Övertygelsen om att kämpa för det yttersta goda gjorde revolutionärerna till ”iskalla dödsmaskiner”, med den kubanske revolutionären Che Guevaras ord. De ville med blodsutgjutelsen ”rena” och ”rensa” samhället från allt och alla som stod i vägen för det goda och fullkomliga målet.
Stalins terror och utrensningar av den egna partiorganisationen var bara totalitarismens logiska fullbordande, där de som utförde terrorn påmindes om att även de var underordnade den. Många offer förstod denna logik så väl att de betygade sin lojalitet till saken och ledaren framför exekutionsplutonen.
De ersattes av en ny kader lojala partitjänstemän, besjälade av samma uppdrag. Utan den tron hade så mycket lössläppt ondska inte kunnat organiseras, och Lenin själv hade bara varit ännu en makthungrig manipulatör som ingen hade kommit ihåg idag.
Totalitarismen var med andra ord inget olycksfall i arbetet, menar Rojas. Den föddes av marxismens messianska anspråk på den totala omvandlingen av samhället och människan. Försöken att skapa vad de troende marxisterna ansåg skulle vara ett paradis på jorden, var i själva verket orsaken till det helvete som följde.