Vi hade namn och bild på brottsoffren, men lät förövarna vara anonyma i tidningen.
Det låter ju helt galet.
Eller var det både logiskt och etiskt rimligt? Jag ska förklara så får vi se om du köper mitt resonemang.
Tillsammans med danska TV2 har vi i veckan publicerat en granskning där vi kunde visa hur enkelt det var för en familj med uppehållstillstånd i Danmark, att söka asyl och bli medborgare i Sverige på helt påhittade grunder. I den djupt dysfunktionella familjen utövade mamman och framförallt pappan hedersrelaterat förtryck mot barnen. Om detta skräckvälde vittnade en av systrarna i tidningen. Den andra systern är försvunnen och syskonen vet inte om hon ens lever.
Våra danska kollegor valde att publicera alla inblandades identiteter inklusive bild medan vi, ytterst jag, anonymiserade föräldrarna men lät systrarna framträda med namn och bild.
Alla som har läst artiklarna lär bli upprörda över de fysiska och moraliska övergrepp som pappan och mamman gjort sig skyldiga till. Hedersvåld, misshandel, lögner och fusk.
Vem hade protesterat om vi visat upp föräldrarna på bild?
Men tidningen är ingen skampåle och jag är ingen åklagare. Sydsvenskan agerar med lagen och branschens etiska regler som ram. Och de svenska medieetiska reglerna är tydliga: Var försiktig med namn, väg publicitetsskadan mot allmänintresset.
Utgångspunkten i all vår journalistik är att vi publicerar allt vi vet. Utifrån det funderar vi sen på om vi ändå borde ta bort vissa uppgifter som kan skada oproportionerligt.
Därför tog vi bort namnen på föräldrarna. Allmänintresset för deras namn är lågt. Skadan som de kan drabbas av om identiteterna blir kända kan vara stor.
Mina danska kollegor kom till en annan slutsats. I Danmark finns det en ganska spridd praxis att namnpublicera personer som döms till fängelse i två år eller mer. Så långa var inte straffen i detta fallet, men den sammanvägda bedömningen landade ändå i namnpublicering. Min gissning är att tvåårs-praxisen delvis ledde dem dit. I Sverige finns ingen motsvarighet, även om vi under de senaste åren allt oftare publicerat namn och bild på grovt kriminella.
I Sydsvenskan förblir alltså föräldrarna anonyma. Samtidigt publicerade vi både namn och bild på offren, systrarna som växt upp under förtryck, den ena nu försvunnen. Såhär tänkte vi:
- Vi ville ge systrarnas historier deras rätta ansikten. De fick äga sina historier och bli mer än bara anonyma offer.
- Vi ville ge offentlighet åt den försvunna systerns öde för att se om det kunde leda till upplysningar om henne.
- Givet vårt bakgrundsarbete såg vi inte att publiceringen skulle skada systrarna.
Den här typen av granskningar innehåller ofta mycket jobb som aldrig blir offentligt. Interna etiska diskussioner, samtal med källor och andra inblandade, sökande i olika databaser och dokument. Ibland försöker vi förklara för personer som vill framträda vilka konsekvenser det kan få, ibland informerar vi personer om att vi kommer att publicera deras namn och bild mot deras vilja.
I det här specifika fallet ledde våra resonemang fram till att visa upp offren och hålla förövarna anonyma. TV2 kom till en delvis annan slutsats.
Precis så fungerar medieetiken. Det är aldrig svartvitt och helt motsatta beslut kan vara lika rimliga.