Graham Potters puls gick upp.
Man kan göra olika tolkningar av varför, men nog fanns en anspänning när han mötte svenska medier i veckan.
Frågorna var och är många, flera av dem stora, och har dröjt sig kvar ett tag nu.
Sverige släppte in fem mål i mästerskapsmatch för första gången sedan 1958 i Houston, och bakom det bräckliga försvarsspelet döljer sig större funderingar.
Oavsett hur det går i natt, vilken storts fotbollsnation är vi på väg att bli?
En oro har bitit sig fast, och den handlar om mer än försvarsspel. Är det en degradering i näringskedjan vi ser?
Gör vi något fel?
Ett stort problem för frågor av den karaktären är avsaknaden av en avsändare av riktningen, en färdigformulerad idé om vilket fotbollsland Sverige vill bli, och hur.
I stället reagerar vi oftast på fotbollsnationen vi verkar vara på väg att formas till, som om framtiden är ett resultat av en serie slumpmässiga händelser.
Vi borde helt enkelt bli mer som Japan.
Värvade Lineker – sen föll allt ihop
När japansk fotboll kom in i 1990-talet liknade den svensk på flera sätt. Precis som Sverige hade Japan amatörregler i bagaget. I landet spelades en liga som uppvisat bra publiksiffror under ett par decennier, och landslaget hade tagit medalj vid OS 1968.
Men så kollapsade allt.
Publiken flydde. Ligan var grundproblemet. Många spelare var precis som i allsvenskan halvamatörer, klubbarna finansierades av landets största företag, men utan vidare geografisk förankring svalnade intresset. Baseball var den största sporten.
Ligan bytte namn till J.League och startade om 1993. Idén var att gå samma väg som många europeiska ligor, och först såg det bra ut. Publiken växte med importerade stjärnor på planen: Zico, Lineker, Laudrup. Antalet lag ökade från 10 till 18.
Det höll inte länge.
Redan 1996 vände trenden nedåt. Modellen rasade samman. Japans liga– och förbundsledning såg situationen för vad den var: En rotlös, företagsägd klubblagsfotboll hade visat sig skör. Dålig talangförsörjning till landslaget, som inte fungerade, följde.
De brände allt igen.
Skapade en 100-årsplan
Om problemet var sponsorberoende klubbar utan lokal förankring och lösryckta satsningar behövde lösningen vara det motsatta. Ligan blickade mot Tyskland, med föreningar som tävlade i flera idrotter och var sammanflätade med sina hemorter. Lokala sponsorer skulle utgöra basen i stället för nationella jättar, klubbar skulle inte flytta eller släckas för att en kvartalsrapport var trist – och en röd tråd skulle löpa genom allt.
Resultatet: En hundraårsvision.
Målet var hundra professionella klubbar till 2092, med tydliga incitament och verktyg för att nå dit genom fokus på struktur och kultur. För att öka intresset bland unga skulle till exempel elitfotboll bli vanligare i manga och anime-berättelser.
Väl här, i Dallas, på randen till mötet med Sverige, är framstegen många.
Antalet spelare har mångdubblats. Tio professionella klubbar har blivit 60, många av dem har erhållit ”100-årsstatus”, en sorts kvalitetsstämpel som förutsätter att de är i japansk majoritetsägo, har minst fyra administrativa anställda, ett korrekt lönesystem, genomgår skatterevision, har ett visst publiksnitt, äger immateriella rättigheter och inte går back över treårscykler.
Men grejen är samarbetet med förbundet.
Ska bli världens lyckligaste – genom fotboll
Redan 2005 hade Japans förbund gjort ett eget avstamp mot VM-guld lagom till 2050.
För att nå dit: talangutveckling i världsklass, geografisk spridning av anläggningar, fler japanska spelare till Europa. Ett helt ekosystem.
Ambitionerna har korsbefruktats med J.Leagues, och för några år sedan formulerades en gemensam strategi. Den kallas ”Japan's Way”.
Japan ska bli ”världens lyckligaste folk, genom fotboll”.
Dokumentet är spektakulär läsning. Träning, spelsätt, ledarutbildningar, infrastruktur. Allt adresseras. Hur identifieras talang? Hur utvecklas den? Vad ska en ung spelare behärska? Nu och i framtiden. Vilket ledarskap behövs för att hantera exceptionella begåvningar?
Det mest intressanta avsnittet kretsar runt två pyramider som visar hur allt hänger samman. En för elitfotbollens och en för bredden.
Formerna för talangutveckling sticker också ut.
Tre spår löper parallellt: Klubbarnas akademier, gymnasierna och universiteten. Skolmästerskapen sänds på nationell tv och spelare därifrån har försörjt landslaget en längre tid, med Karou Mitoma som ett bra exempel.
Vore fint att höra samma sak om 20 år
Japansk fotboll forsar fram.
Herrarna spelar sitt sjunde raka VM efter debuten 1998. 2022 slog man både Tyskland och Spanien. I upprinnelsen till sommarens mästerskap har de besegrat England, Skottland, Ghana och Brasilien.
Senaste förlusten mot ett europeiskt landslag kom mot Belgien i VM 2018.
J.Leagues klubbar hävdar sig internationellt, med titlar i AFC Champions League. Även spelarexporten växer: Mellan 2020 och 2024 ökade antalet japanska spelare – män och kvinnor – i Europa med 90 procent. Idag är antalet en bit över 200, från att bara ha handlat om en handfull vid visionens lansering. Herrspelarna får mer och mer speltid i stora ligor.
På presskonferensen inför matchen gav Graham Potter sken av att ha gjort läxan.
– De vi möter i morgon är ett bra exempel på hur man kan tänka på fotboll. Det finns en plan, en riktning, en samordning, och alla jobbar mot den idén. Man ser en jämnhet i resultat och prestationer, sa han.
Om 20 år vore det fint att höra en förbundskapten för ett annat landslag säga samma sak om Sverige.