Publicerad 07.32
CHERSON, UKRAINA. Det liknas vid safari – men jaktbytet är människor.
Staden vid fronten terroriseras av artilleri, bomber och drönare.
För de civila här kan varje steg vara det sista.
Hon skulle bara ta hand om sina getter. Ge dem mat.
Det kostade henne ena benet och en svår skada på det andra. För 66-åriga Irina blir livet sig aldrig likt igen.
Jag var ute på fältet med mina getter när en rysk drönaroperatör fick för sig att öva på mig. Varför skulle han annars attackera en tjock 66-årig kvinna som matar getter, säger hon.
Området var nära floden – andra sidan kontrolleras av Ryssland. När Irina skadades var det så intensiv drönaraktivitet att varken polis eller ambulans kunde ta sig fram.
– Alla som försökte hjälpa mig attackerades, det tog flera timmar innan de nådde fram. Mitt ben gick aldrig att rädda, säger Irina.
Hennes andra ben skadades svårt och hålls nu ihop med skruvar och en stålskena. Snart två månader efter attacken har såren ännu inte läkt.
Kanske har hon rätt i sitt antagande att mannen med fjärrkontrollen likt ett tv-spel övade på henne. Den ukrainska militärledningen i Cherson säger att de har starka indikationer på att rysk militär skickar drönaroperatörer till regionen för att träna på civila mål innan de sänds till fronterna för att bekämpa militärer.
– Det bombas och attackers varje dag. Nästan varje timme, det blir bara värre. Min granne skulle bara köpa mjölk men innan hon hann in i affären släppte en drönare sin explosiva laddning och också hon förlorade ett ben. Det var som att den väntade i luften utanför ingången, säger Irina.
Cherson befriades från den ryska ockupationen 2022 – men inte från kriget.
Attackerna mot civila i staden är ojämförliga. Här kan alla bli offer, ung som gammal, kvinna och man. Bussförare, ambulanspersonal och gatuförsäljare sätter sina liv på spel som en vardaglig dödens roulette.
Ryska konton på sociala medier sprider bilder på hur civila jagas och skadas eller dödas av drönare. En gammal man på cykel, en kvinna med shoppingvagn, bilar, bussar och torghandlare. Döden belagd med actionmusik och kommentarer. Som ett tv-spel fast på riktigt. Kommentarerna är fulla med hyllningar. Det görs insamlingar där man kan bidra till drönare för att ”rensa bort det ukrainska avskummet”.
En oberoende FN-utredning har redan konstaterat att Ryssland gör sig skyldig till brott mot mänskligheten i Cherson. Men Ryssland respekterar fördömanden och kritik lika mycket som FN-utredningar har betydelse. Noll och inget. Det cyniska dödandet fortsätter. Omvärlden tittar handlingsförlamad på.
Militärledningen i Cherson har uppmanat civila att lämna. Deras säkerhet kan inte garanteras.
Förra veckan bombades också värmeverket med skador som inte kan repareras. Vintern kommer att bli hård. Utan garanterad el eller värme.
Varje vecka sker fler än 2 000 drönarattacker i Cherson.
Serhii Yefimenko är ett annat av alla offer. Han förlorade sitt ben när hans bil attackerades.
– Det var omöjligt att undvika. Vi upptäckte drönaren och hann precis ut ur bilen innan det smällde men splittren var så svåra att benet inte kunde räddas.
Han återhämtar sig på kirurgavdelningen på ett av de få sjukhus i staden som fortfarande är verksamma. Sandsäckar täcker fönstren. Stora nät har klätt in rastgården som skydd för drönarattacker, men drönarna attackerar ändå. Ett hål i fasaden vittnar om kraften.
I sjukhussalarna har extra sängar ställts in, utrymmet räcker knappt till för de många skadade. Salarna från sovjettiden är slitna men vården, av läkare och sköterskor med djup kunskap, är modern.
Vitali Borchev, 43, har kommit in till sjukhuset några timmar tidigare. Hans ben är svårt skadat men han hoppas få behålla det. Hur skulle han annars kunna fortsätta sitt frivilligjobb som takreparatör på byggnader som attackerats? Hans vän Nikolai däremot dödades.
– Vi skulle bara köpa bröd till frukost när vi hörde en drönare i luften. Jag sa till Nikolai att springa men hans ben var skadat så han kunde inte. Jag ville inte lämna honom men plötsligt släppte drönaren en sprängladdning, säger Vitali.
– Det kändes som att mitt ben brann. Det går inte att beskriva smärtan, säger han.
Vännen dog inom några minuter. Han förblödde när ingen kunde stoppa blödningen från artären i låret.
– Jag har sett människor skadas och dö i attacker tidigare. En cyklist som hade träffats och låg död på marken, till exempel. Men det här var min vän, säger Vitali.
– Det är omänskligt, drönaroperatörerna ser att de attackerar civila. De vet det, säger han.
Överläkaren på kirurgavdelningen Andrii Kokchorov fyller i.
Det är värre än ondska. Världen måste förstå hur farliga de är. De är inte mänskliga. Jag tror inte väst har förstått det. Att låta Ryssland ha vapen är som att lämna en granat i apans händer, säger han.
Han är uppgiven efter att dagligen försöka rädda civila offer. Han säger att han har försökt att förstå men att det inte går ihop.
– Det finns inget civiliserat med deras beteende, det är som ett virus som inte går att behandla. Kriget skulle ta slut idag om de drog sig tillbaka, men det gör de inte, säger Andrii.
Han berättar om taxichauffören som kom in några timmar tidigare. Som attackerades av en drönare men svårt skadad lyckades ratta bilen till sjukhuset. När han kom in till akuten föll han ihop. Död, omöjlig att rädda. På parkeringen står hans taxi kvar.
66-åriga Irina, hon som matade getter, är också uppgiven och oförstående.
– Vad ska man säga? De är idioter som håller på så här. Attackera en pensionär, en harmlös, tjock kvinna, vad är det för sätt? Jag förstår om de skjuter mot soldater men jag är ju bara en gammal gumma som skulle mata mina djur, säger hon.
Sedan faller hon i gråt.
Tysta, tunga tårar. Fuktar kinderna och rullar mot halsen.
– Jag vill inte att våra barn ska dö, säger hon mellan snyftningarna. Jag kan inte förstå varför de dödar oss såhär. Varför? Jag vill ju så gärna leva ett tag till men hur ska man kunna leva?
Att ta sig runt i Cherson är en utmaning där inga misstag tolereras. Öppna ytor innebär utsatthet. Luften är ens fiende, tjocka moln ens vän. Man måste ha ständig vaksamhet för drönare och artilleri. Det är kört om man blir upptäckt.
Kriget i luften har förändrat staden. Inte bara dess utbrända kulisser och raserade byggnader.
Det finns knappt några fåglar. Enstaka duvor kurrar på tak men bristen på liv är spöklik. Bara de lösa hundarnas desperata skall hörs när en granat exploderar. På en gård inte långt från sjukhuset dricker ett sällskap sprit. Vad ska man annars göra när leverskador tycks vara ens minsta problem?
Når vi besöker ett barnsjukhus är området för farligt att åka bil till. Fordon är prioriterade mål. Vi vandrar i skuggan. Ömsom joggar, ömsom rushar. Blicken fäst mot himlen, alltid på helspänn.
Under flera kilometer försöker vi ta skydd under träd och ser spåren av drönare och artilleri. Raserade byggnader som fortfarande luktar bränt, stora hål av raketer i asfalten och de tunna, blänkande trådarna från fiberoptiska drönarna. De som inte kan upptäckas på drönardetektorerna eller slås ut med radiosignaler.
Till slut når vi fram. Patienten vi skulle träffa är inte längre där.
Chefsläkaren berättar att barnsjukhuset attackerats oräkneliga gånger. Patienterna skickas vidare så snabbt som möjligt.
– Hittills har vi behandlat 400 barn barn som skadats i kriget, säger läkaren Inna Holomdiiak.
– Men det värsta är att de attackerar barnsjukhuset och till och med släppt minor här.
Kort efter att vi lämnar attackeras barnsjukhuset igen.
På gatan hörs plötsligt ihållande automateld. Nära. En annalkande drönare som ska skjutas ner. Vi tar skydd bakom en tjock trädstam, rusar in i närmaste lokal. Drönarjägarna missar, ytterligare två personer skadas.
Olena Litvinenko som arbetat som akutläkare i 30 år säger att hon aldrig varit med om något liknande.
– Alla dessa civila offer, jag hade aldrig kunnat föreställa mig det, säger hon.
Byggnaden skakar av en bombexplosion medan vi pratar, hon reagerar knappt.
Ryssland bedriver en medveten terrorkampanj. Kanske vill de skrämma oss och smula sönder moralen och motståndsviljan. Men aldrig att vi ger upp, aldrig, säger hon.
Däremot tror hon att situationen kommer att bli värre. Mycket värre, innan det blir bättre.
– När det blir höst och löven faller blir sikten från luften bättre, då kommer de attackera oss ännu mer. Då kanske jag måste flytta hit till sjukhuset. Varje vistelse utomhus blir en utmaning med livet som insats.