Jag ska inte påstå att jag har gett upp hoppet om svenska politikers kulturintresse. Men om vi säger så här: hittills har det inte gjort några större avtryck i valrörelsen. Det närmaste man kommit en spontan referens till konst och kultur så här i slutspurten var när Dolly Parton gick bort och partiledarna tävlade om att visa störst deltagande.
Med svajigt resultat, kan tilläggas.
”I kväll lyssnar jag och många andra i Sverige, och runt om i världen, på 9 to 5 och många andra låtar”, skrev till exempel statsminister Ulf Kristersson i ett så generiskt inpass att det påminde om när Filippa Reinfeldt tipsade om sina smultronställen i Stockholm – och rekommenderade ett besök på Gröna Lund.
Särskilt specifik var inte heller Magdalena Andersson. ”Jag tänker på all den musik och glädje hon har gett så många människor genom åren”, skrev hon i ett Facebookinlägg.
Inte för att vara en ordmärkare. Men ”9 to 5 och många andra låtar”? ”All musik och glädje”. ”Många människor”? Det där är saker man skulle kunna säga också om man aldrig hade hört en låt av Dolly Parton. Eller om man bett ChatGPT att skaka fram några artigheter.
Kalla mig konservativ, men när det gäller ikoner av Partons slag – eller kulturupplevelser som man påstår varit formativa – kan man väl åtminstone låta en gnutta av erfarenhet prägla citatet. Ett minne, en egen tanke, ett perspektiv.
Att komma dragandes med ”9 to 5 och många andra låtar” ter sig så ospecifikt och allmänt att det i princip ogiltigförklarar sig självt som referens. Som att kungöra att Astrid Lindgren skrev många böcker som många har läst. Jaha – men varför grep de tag i dig?
Men så är jag är väl bara en grinig kulturjournalist, ett skrå som möjligen har sig själv att skylla när det gäller folkvaldas konstiga beröringsskräck med allt som påminner om kultur.
För jag kan inte påstå att vi själva alltid är så bra på det öppna och förutsättningslösa samtalet om konst och kultur. Tvärtom sätter vi gärna tänderna i folk som inte vet hur man sätter ord på en erfarenhet eller som har fräckheten att visa kunskapsblottor.
Med den särskilda höjdpunkten vart fjärde år när en ny kulturminister tillträder och vi får beskjuta henne med frågor som inte nödvändigtvis är vidkommande för någon som i grund och botten är en kulturpolitisk teknokrat.
Tror hon på fullt allvar att Ruben Östlund är en författare? Vad har hon att säga om László Krasznahorkais skildringar av den ungerska landsbygdsmentaliteten? Vilka likheter och skillnader ser hon mellan pauserna i Jon Fosses respektive Harold Pinters pjäsdialoger? Är hon språkmaterialist eller så att säga mer figurativt lagd? Varför är där ingen is till punschen?
Jag vet naturligtvis varför vi gör det här. Därför att kulturen ofta behandlas med ett bonnigt ointresse i det här landet, som en dillkvist på en annan och viktigare anrättning, när vi samtidigt vet hur avgörande den kan vara för en människa.
Men kanske också för att konsten och kulturen är så centrala i våra egna liv, att vi så gärna vill se dem komma till uttryck också i dagspolitiken och fylla den med mening. Att vi tycker att en kulturminister bör ha ett åtminstone minimalt intresse för sitt eget verksamhetsområde.
Att man sätter ribban lite högre än vid den minsta gemensamma nämnaren
Men med den ena inhöstade kulturministerskalpen efter den andra – och för all del raden av roastningar i krönikeform som den här – undrar jag emellanåt om vi inte snarare skrämmer bort folk från kulturen än bjuder in dem till det samtal som, i mitt och många andras fall, varit fullkomligt livsnödvändigt för att ens fungera som människa.
Kanske skulle det förändras med en större oförvägenhet i hur vi pratar om kulturen i offentligheten, om fler företrädare för den vågade gå in i samtalet med just den personliga erfarenhetsbanken, den egna tanken och det egna tolkningsrastret som insats. Det mesta är, trots allt, bättre än några förskrämda allmänna fraser som googlats fram av en assistent.
För sorry, Kristersson och Andersson, vid ”9 to 5” är den minsta gemensamma nämnaren så liten att ingenting blir sagt. Visa vilka ni är i stället.