Aldrig var Astrid Lindgrens Krösa-Maja så snabbt på benen som när det fanns skvaller att sprida runt gårdarna i Emils Katthult. ”Hujedamej”, jämrade hon sig och broderade ut, fantiserade ihop och fick känna sig viktig.
”Skräm inte barnen”, suckade Emils mamma.
”Jo, gör det!”, ropade lille Emil, svältfödd på spänning och kittlad av fasansfulla historier om alltifrån varulvar till tyfussmitta.
I veckan har nutidens Krösa-Major sprungit benen av sig med en nyhet som var tragisk i sin egen rätt.
Natten till förra söndagen misshandlades en femtioårig man i Karlstad så svårt att han avled. Två män i tjugoårsåldern greps misstänkta för grov misshandel, en brottsrubricering som efter mannens död ändrades till dråp.
Det var till en början allt som var känt.
Men det tog inte mer än något dygn innan vilt svingande teorier om vad som egentligen hade hänt började spridas. På skvallerforumet Flashback, förstås, men också bland välkända konton på X och en viss SD-kopplad nyhetskanal.
På plattformen X slog Evelina Hahne, tidigare kandidat för högerextrema Alternativ för Sverige, fast att det var tre män som slog ihjäl mannen när att han försökte stoppa dem från att tafsa på hans dotter. Inlägget, på engelska för att maximera spridningen till sina nästan 113 000 följare, avslutades:
”Just nu censureras förövarnas etnicitet.”
En hundvissla som Hahnes följare snabbt lystrade till. Den enda anledningen till ”censur” från mediernas sida, resonerade de, måste ju vara att gärningsmännen hade utländskt ursprung. Något som Hahne sedan förstärkte genom att anklaga medierna för att mörka:
”Det svenska valet är mindre än två veckor bort. De vill begrava den här nyheten. Vi får inte låta dem.”
Dessa två inlägg, som bland annat har delats av den brittiska högerextremisten Tommy Robinson, har nu sammanlagt över 2,7 miljoner visningar.
Och det tog inte lång tid för misstänksamheten att leta sig in i det parti som om en vecka kan komma att röstas in i Sveriges regering. Snabbt var nämligen också SD:s Europaparlamentariker Charlie Weimers, uppvuxen i Karlstad, ute med samma konspirationsteori.
”Tragiska nyheter från min hemstad”, skrev han, och undrade liksom Hahne varför svenska medier är ”så tysta”. Sedan krävde SD-toppen: ”Är förövarna dessutom utländska medborgare gäller en sak: ut.”
Det tyckte även den lokala Sverigedemokraten Pia Sterner, som i sociala medier konstaterade att det är ”en sorgens dag i Karlstad”:
”Vi ska inte ha varken gängkriminalitet, knark eller islamister i vårt Sverige.”
Medan SD-nära sajten Riks på Facebook ”kunde berätta” om ”nya, men ännu obekräftade, uppgifter”: att de misstänkta männen skulle ha utländsk bakgrund.
Fast det har de ju inte, av de svenskklingande namnen i onsdagens häktningsframställan att döma. Och anledningen till ”censuren”, ja det handlar helt enkelt om att polisen har behövt arbeta ostört för att kartlägga vad som egentligen hände den där natten. Och att seriösa medier inte publicerar lösa rykten.
På sin sajt om nutida vandringssägner har frilansjournalisten Jack Werner, författare till boken Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå (2018) gått igenom hela detta sammelsurium av ryktesspridning:
”Det som kort därpå hände var att allt fler användare tog för givet att gärningsmännen var invandrare, och detta förgivettagande inte ifrågasattes. Ryktena anpassades av önsketänkande.”
I genomgången påminner Jack Werner också läsarna om det amerikanska begreppet ”October surprise”, oktoberöverraskning – stora nyhetshändelser som kan påverka resultatet av ett kommande val, som i USA hålls i november, antingen det är presidentval eller mellanårsval.
Det kanske var det som Krösa-Majorna såg framför sig här, när Tidöpartierna ser ut att gå mot valförlust och Sverigedemokraterna riskerar att förpassas ut från makten.
En septemberöverraskning.
Men här finns också ett annat begrepp som spelar in, också det från amerikansk debatt: Overton-fönstret – ett koncept, döpt efter statsvetaren Joseph Overton, som beskriver det spann av idéer och politiska förslag som är politiskt acceptabla för den breda allmänheten vid en viss tidpunkt.
Ta till exempel diskussionen om ”tvångsblandning”.
För några år sedan hade detta ord för idén om att det kan vara bra att människor med olika socioekonomisk bakgrund delar bostadsområden gett konnotationer till den amerikanska södern på 60-talet. Då när Ku Klux Klan skrämde vita amerikaner med vad som skulle hända om svarta fick bo i samma områden, gå i samma skolor och använda samma toaletter som vita.
Nu tillsätter Tidöregeringen en utredning med det ordagranna uppdraget att ”stoppa tvångsblandningen”.
Och så är fönstret förskjutet, idéer som tidigare var begränsade till samhällets marginaler är nu inne i värmen.
I söndags (30/8) – orelaterat till våldsdådet i Karlstad, men slumpmässigt förstås intressant – publicerade Kvartal en lång drapa av skribenten Jens Ganman om ”det svenska folkmordet”.
”Död och lemlästning är priset för den 'blandning' och den 'mångkultur' svenska politiker verkar så fast beslutna att vi ska ha”, skriver Ganman och slår fast att ”det enda som räddar kvar vår politiska och mediala elit vid makten, det enda som hindrar folk – vanliga svenskar – från att gå ut på gatorna med facklor och hötjugor är att det hela tiden sker nya vansinnigheter”.
När den sortens högerextrema agitation ges plats i mainstream media – som Kvartal numera är – kan väl få vara förvånade att den också sätter ton för samtalet i sociala medier, och ger Krösa-Majorna något att skrämmas med.
När det liv som förlorats inte längre kunde beskyllas invandrare, eller användas för att vinna ett val? Då hade de redan dragit vidare.