Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är hårdare tag som gäller nu – inom politiken, kritiken och hiphopen:
”Jag vill se korrekt grammatik, rättstavning, kommatecken och punkt”, beordrar Yasin alla lägre stående rappare innan han på sitt vanliga manér slår fast att han är matadoren inom svensk hiphop.
Ironiskt nog är det nya albumet hans slappaste på länge.
Under de tre år som gått sedan den förra skivan har Yasin släppt ett tjugotal singlar samt en ep med tidigare osläppt material. Ändå beskrivs det nya albumet i medier som en ”comeback”.
Aftonbladets Lidija Praizovic hyllar Yasins poetiska precision och menar att det ”går en röd tråd” mellan rapparen och den bortgångne poeten Yahya Hassan. DN:s musikredaktör Mina Asp Romefors påstår att han med rak råhet bevisar att han är en lysande lyriker. Ledarskribenten Jonna Sima uppmanar justitieminister Gunnar Strömmer att lyssna för att förstå hur Sverige blev ett land präglat av segregation och gängkrig.
Kanske distraheras allihop av det ambitiösa anslaget. Den mest uppmärksammade låten, ”1991”, tar sin början i Somalias inbördeskrig och slutar med att en ung Yasin dras in i gängkriminalitet. Den visuella inramningen är löftesrik – i musikvideon framför Yasin texten ensam i en teatersalong – men låten lever inte upp till förväntningarna.
”1991” inleds med hiphophistoriens mest slitna floskel (”För att förstå den här historien / jag måste ta dig bak i tiden”), följt av en nostalgisk och förutsägbar elegi över Sveriges förfall. Intonationen är stolpig och texten skohornas gång på gång in i rader där de egentligen inte ryms.
Den mest utlämnande versen – om hur Yasins mamma ser sina två första män gå bort och därefter förlorar ett av sina barn – följs av en punchline som antagligen ska framstå som rå, men mest låter hjärtlös: ”nu står hon där i kön på socialtjänsten, tänker, ’Fuck’”.
I botten ligger den sortens speldoseliknande plinkiplonk-beat som Yasin gärna återkommer till, producerad av parhästen Amr Badr. Helheten låter som en Wikipedia-artad prolog till den mer förtätade singeln ”Rap är ingen konst” från 2023.
Resten av albumet känns som hiphopens motsvarighet till Ulf Lundells ”Vardagar” nedtecknat av en småbarnsförälder i Berlin. Här varvas malande haranger om vår förtappade samtid med dagboksanteckningar i stil med:
jag har satt mål för mig själv
jag behöver flera inkomstkällor, och lägre utgifter
samt relaterbara pappasanningar:
jag är på fucking strömsparläge
vad gäller sociala batterier
några självhjälpsinsikter som:
att stirra ut i horisonten botar faktiskt depression, man säger
Och ett par gymnasiala aforismer:
Denna gången får det bära eller brista,
men jag har insett att det inte går att bära något när man brister
För att ändå slå vakt om sin gatukredd har han sett till att sampla försvarsadvokaten från rättegången då han dömdes för förberedelse till människorov efter att ha deltagit i att planera en kidnappning av Einár.
Borta är finessen, bildspråket och underfundigheten som utmärker Yasins bästa låtar.
Kanske ligger förklaringen i de senaste årens motgångar. Spelningen som skulle ha blivit Yasins största någonsin, på Tele2 Arena 2024, ställdes in redan före biljettsläppet sedan arrangören fått kalla fötter. Förra året hände samma sak med ett gäng planerade festivalspelningar. Kort därefter krävdes Yasins skivbolag på över en miljon kronor av Skatteverket.
Sedan dess har han, något överraskande, tecknat avtal med det amerikanska skivbolaget Atlantic Records. Utan att ha direkt insyn i kontraktet vågar jag gissa att det inte lyder: ta det lugnt och leverera nästa album först när det är så bra som det kan bli.
Musikjournalisten Emil Arvidson menar i ”P3 Din gata” att det som för ett otränat öra kan låta kantigt i själva verket är helt medvetet: att Yasin inte alls har tappat sitt flyt utan gått varvet runt som rappare och numer vill berätta så rakt som möjligt.
Det är en generös tolkning som estetiserar svagheterna och underskattar det kommersiella tryck som Yasin står under.
GP:s Mikaela Blomqvist – den främsta matadoren inom svensk litteraturkritik – anklagade nyligen sina kollegor för att hovsamt spela med i bokbranschens kommersiella logik genom att blunda för de språkliga bristerna i Tone Schunnessons ”Ultravåld”. Samma varning kan riktas mot kritiker inom andra konstuttryck.
Problemet uppstår inte när en artist eller författare gör avsteg från grammatiska regler, utan när kritiker slutar se ett slarvigt berättande för vad det är.