Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | ARBETSMARKNAD
En regel som kallas 24-månadersregeln infördes för att stärka tryggheten för inhyrda arbetstagare. Men i praktiken kan den få motsatt effekt.
Regeln finns i paragraf 12a i uthyrningslagen. Den innebär att en person som varit inhyrd på samma driftsenhet hos ett kundföretag i mer än 24 månader under en 36-månadersperiod ska erbjudas tillsvidareanställning. Kundföretaget kan även välja att betala sig fri med två månadslöner.
Tanken är rimlig. Företag ska inte kunna täcka permanenta arbetskraftsbehov år efter år med tillfälligt inhyrd personal.
Men lagen får också andra konsekvenser.
Tänk dig en ingenjör i Södertälje. Han har själv valt att vara konsult och är tillsvidareanställd på en ingenjörsbyrå. Scania behöver förstärkning i ett utvecklingsprojekt under 18 månader. Ingenjören tackar ja.
När projektet avslutas behöver en annan utvecklingsfunktion hos Scania en konsult till ett nytt tvåårigt projekt. Vår ingenjör borde vara en utmärkt kandidat. Han har rätt kompetens och dessutom 18 månaders erfarenhet av Scanias produkter, system och arbetssätt. Normalt borde den erfarenheten göra honom mer attraktiv.
Men paragraf 12a riskerar att göra tvärtom.
Lagen följer inte det enskilda projektet utan konsultens sammanlagda tid på samma driftsenhet. Ingenjören har därför bara ungefär sex månader kvar innan 24-månadersgränsen nås.
Projektledaren får välja mellan två konsulter. Den första har rätt kompetens och 18 månaders värdefull erfarenhet från Scania, men når 24-månadersgränsen efter sex månader. Den andra saknar kanske motsvarande erfarenhet, men har ingen tidigare placeringstid och därmed 24 månader framför sig. För ett tvåårigt projekt blir valet därför konsult nummer två, trots att den första är bättre lämpad för uppdraget.
Det paradoxala är att de 18 månadernas erfarenhet, som borde göra ingenjören mer attraktiv, i stället har blivit ett hinder för nästa uppdrag.
Konsekvensen kan dessutom bli större än ett förlorat uppdrag. Om ingenjörsbyrån inte hittar ett annat uppdrag åt honom finns i förlängningen risken att han blir uppsagd på grund av arbetsbrist.
Det är svårt att se hur det stärker arbetstagarens trygghet.
Det väcker också en principiell fråga. Artikel 15 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna slår fast rätten att arbeta och att utöva ett fritt valt eller accepterat yrke. Arbetsmarknaden får naturligtvis regleras, men artikel 52 ställer bland annat krav på proportionalitet när rättigheter enligt stadgan begränsas.
I vårt exempel har inhyrning inte använts för att skapa en permanent situation. Det första projektet var tillfälligt och avslutades efter 18 månader. Det andra är ett nytt projekt med ett nytt tillfälligt behov. Ändå följer tiden från det gamla projektet med till det nya. Frågan är därför om dagens lag går längre än vad som behövs för att uppnå sitt syfte.
Grundtanken är god, men en lag som ska skydda arbetstagaren bör inte samtidigt göra det svårare för samma person att arbeta.
Fredrik Bromander
vd Condesign AB