Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har en språklig bild som hon gärna återkommer till, och som varje gång gör mig illa berörd som medborgare. Hon beskyller statsministern för att under sin regeringstid ha ”sänkt sin egen skatt”. För dem som vant sig vid politikens halvlögner och giftigheter är påståendet oskyldigt och bara förväntad retorik. Men jag vänjer mig aldrig.
Det obehagliga med påståendet är dess understuckna associationer till korruption – som vore Ulf Kristersson en diktator som gör vad han vill med makten. Jag inser att oppositionsledaren inte kan mena saken så, men hon anspelar på det, vilket är illasinnat, bedrägligt och oansvarigt.
Utöver den subliminala insinuationen anas ett försök, mer befogat, att ifrågasätta Moderaternas lojalitet med välfärdsstaten: Typiskt rikemanspartiet att sänka marginalskatten för de högavlönade och undergräva ”det som gör Sverige till Sverige”, som S-parollen löd för ett par år sedan.
För om Andersson pressades på saken skulle hon säkert himla med ögonen och påpeka att statsministern självfallet inte har sänkt enbart ”sin egen skatt”, men att han bryter mot välfärdsstatens normer.
Faktum är att den ordningen utgör en avvikelse från välfärdsstatens fundament
Vad Socialdemokraternas partiledare tar för givet är att progressiv beskattning (högre andel skatt på högre inkomster) rimmar med dessa normer. Men faktum är att den ordningen utgör en avvikelse från välfärdsstatens fundament; filosofiskt sett lika främmande som olika barnbidrag för olika barn, och studiebidrag efter prestation.
Det konsekventa vore procentuellt enhetlig skatt, där alla betalar samma andel av inkomsten till staten för strikt gemensamma angelägenheter. En bonus skulle vara att Anderssons slippriga antydningar blev oanvändbara.
Den svenska välfärdsstatens särskilda utformning brukar hänföras till Gustav Möller (1884–1970), socialminister i Per Albin Hanssons respektive Tage Erlanders ministärer. Möllers anti-revolutionära tanke var att inte skilja ut de fattiga genom riktade stöd, utan i stället ge alla medborgare inom berörd kategori samma stöd.
Alla med barn skulle få barnbidrag, även kungafamiljen, alla elever gratis skollunch, alla pensionärer pension, alla studerande studiebidrag. Så kunde folket bli ett och likheten inför staten manifest.
Vad Gustav Möller och Socialdemokraterna gjorde var att konstruera en liberal, eller åtminstone kvasiliberal, sidoprincip inne i den funktionssocialistiska huvudprincipen. Ett slags imitation av rättsstatens idé på välfärdsstatens fält. Likhet inför lagen oavsett börd och härkomst utvidgades till likhet inför bidragen.
Statliga bidrag kommer visserligen aldrig att vara liberalt, men det finns en liberal reflex i att dela ut dem på möllerskt vis.
Enligt liberal teori och praktik ger staten inga privilegier, utan alla medborgare står i identisk relation till den. Även i socialistiskt tankegods är privilegier främmande, men eftersom socialismen tar in historien i sin teori betraktas de stora skillnader som historien har alstrat som privilegier i praktiken. Dessa bör därför staten innan den vittrar bort kompensera för – genom statlig olikabehandling.
I Sverige legerades de två hållningarna, och detta till allmän acceptans. Inget klasskrig, inga allmosor, inga fördelar; jämbördighet under lagarna och byråkratin. Striderna kom i stället att handla om bidragsmentaliteten som följde, hur man skulle se på fenomenet pension, och om statens ständiga expansion till områden som inte hör livsuppehället eller medborgarskapstanken till; slutligen också om driftsformer och ägarfrågor i välfärdssystemen.
Oaktat dessa strider förefaller enigheten om grunderna för både rättsstaten och välfärdsstaten vara betydande. Inte minst framgår det av de mer djupgående journalistiska valutfrågningarna.
När Sveriges Television mötte moderatledaren i Strängnäs förhörde sig utfrågarna om varför regeringen under mandatperioden har gett konjunkturstöd till alla medborgare och inte enbart till de behövande. Kristersson verkade smått överrumplad, för det är ju ovanligt att man behöver förklara varför man avstår från statlig sortering och diskriminering, varför man envist håller fast vid Gustav Möllers principer.
I samma programserie fick Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i Sölvesborg frågan varför det frivilliga återvandringsbidraget för icke-medborgare inte enbart erbjuds ointegrerade och obemedlade, utan även kan sökas av välintegrerade personer med hög utbildning som själva skulle kunna bekosta sin eventuella flytt från Sverige.
Med andra ord, varför tog partiet omvägen via generell lagstiftning? Andemeningen i Åkessons svar var att systemet inte gärna kan utformas godtyckligt och selektivt.
Denna rätt uppseendeväckande anmärkning från Sverigedemokraterna säger oss måhända något om den liberala naturrättens oavvislighet; den som fick Francis Fukuyama att med stöd hos Hegel hävda att det inte går att nå längre än till gemensamma regler och statlig likabehandling. Det och inget annat var vad Fukuyama avsåg med begreppet ”historiens slut”.
För fyra år sedan var vi många som oroade oss för såväl en brutalisering i språk och tanke som godtycklighet i lagstiftningen. Somliga varnade till och med för totalitarism, fascism och demokratins undergång. Med mandatperioden bakom oss går det emellertid att konstatera att det fruktade partiet har uppvisat universalistiska instinkter som inger hopp. Dess tendenser till identitetspolitik har tämjts eller hållits tillbaka.
Med mandatperioden bakom oss går det emellertid att konstatera att det fruktade partiet har uppvisat universalistiska instinkter
Liberalism kännetecknas inte av att tycka synd om människor, utan av att se dem som myndiga och autonoma. Liberalismens frihet handlar inte främst om innerlighet eller känslomässig jag-utlevelse, utan i första hand om rätten att slippa godtycklig och grym behandling från staten, samt om hövlighet och tolerans i civilsamhället.
Dessa osentimentala aspekter av läran gör det fullt rimligt också för Sverigedemokraterna, som inte saknar förnuftiga och analytiska politiker i toppskiktet, att formellt sett fortsätta låta universalismen gå före längtan till stammen och den egna sorten (det som vänstern under sin intersektionella tid förlorade sig i).
Om framtiden vet vi inget, men tills vidare är det att betrakta som ett liberalt genombrott snarare än ett demokratiskt sammanbrott, att ett parti med etnonationalistiskt grundackord faktiskt bejakar både frivillighet och Fru Justitia.