Mycket fokus i offentligheten under det senaste decenniet har legat på framväxten av högerpopulistiska partier i Europa och MAGA-rörelsen i USA. Mindre tid har ägnats åt att förstå och förklara vad som håller på att ske till vänster inom politiken, inte minst som en reaktion på framväxten av den nya högern.
Vänstern i västvärlden håller på att förändras, och med den förändras tyngdpunkten i politiken. Traditionella socialdemokratiska eller breda socialliberala partier har både utifrån och inifrån fått se sig utmanade. Förändringen består i en fusion mellan traditionell ekonomisk radikalism, identitetspolitiska idéer med akademiskt ursprung och en ny väljarbas av högutbildade storstadsväljare och väljare i utanförskapsområden.
I USA har Demokraterna alltmer gått vänsterut under detta år. I de många primärval som partiet genomför – det vill säga interna partiomröstningar – har Democratic Socialists of America (DSA) vunnit närmare en tredjedel av alla positioner. Detta gäller både i lokalval, val av representanter för delstaterna liksom för kandidater till kongressen.
Den mest kända vinsten, som sedan har resulterat i politiskt inflytande, är valet av Zohran Mamdani till borgmästare i New York. Politiskt driver DSA bland annat hyresreglering, offentlig sjukvård, starkare fackliga rättigheter och högre beskattning av stora förmögenheter. Rörelsen har framför allt vuxit bland yngre, högutbildade storstadsväljare.
I Frankrike har det betydligt mer radikala La France Insoumise (LFI) i stor utsträckning ersatt Socialistpartiet, Frankrikes traditionellt starka socialdemokratiska parti, som det ledande partiet till vänster. LFI lägger stor vikt vid sänkt pensionsålder, höjd minimilön, prisregleringar, klimatet, Palestina och att lämna Nato. Partiet är särskilt starkt bland unga, hyresgäster, låginkomsttagare och väljare i storstädernas utsatta förorter.
I Storbritannien har maktpartiet Labour för första gången utmanats av de gröna, som i flera mätningar under 2026 har haft starkare stöd än Labour. Deras politik förenar förmögenhetsbeskattning, hyresreglering och att helt bryta diplomatiska förbindelser med Israel (men inget annat land). Framgångarna har framför allt drivits av yngre, kulturellt progressiva och tidigare Labourväljare. De gröna i Storbritannien är ideologiskt att betrakta som en del av denna nya vänstervåg.
Vid en ytlig anblick handlar framgångarna om ekonomiska frågor som dessa vänsterpartier driver hårt och om besvikelse över socialdemokratins (eller Demokraternas) kompromisser – eller kapitulation – gentemot kapitalismens centrala roll i det västerländska samhället. Partierna förenas av en mindre tilltro till marknadslösningar och finanspolitisk återhållsamhet samt av en större tonvikt på offentligt ägande, hyresreglering och förmögenhetsbeskattning.
Men bortom den ekonomiska politiken, som i allt väsentligt är traditionell vänsterpolitik, har det skett en idéutveckling, kalla den en akademisering, av politiken. Sociala mediers alltmer centrala roll under 2010-talet sammanföll med masspridningen av identitetspolitik, postkoloniala idéer, intersektionalitet och liknande föreställningar som tidigare varit begränsade till universitetens mer vänsterlutande institutioner.
Denna fusion mellan traditionell ekonomisk vänsterpolitik och den marxistiska idéutvecklingen på universiteten sedan 1980-talet utgör den nya vänsterns tankemässiga bas. Men idéer kan, som vänstern länge och förtjänstfullt har förklarat, inte bäras upp enbart av opinionsbildning och god vilja.
Det har hänt något med vilka samhällsklasser vänsterns partimedlemmar och väljare kommer från. Man skulle kunna säga att den materiella basen för den radikala vänstern håller på att förändras, vilket i sin tur leder till att nya idéer får genomslag i politiken.
Traditionellt byggde vänsterns väljarbas på arbetarklassen, medan många av partiföreträdarna (även om undantag förstås fanns) hörde till mer välutbildade samhällsklasser. Men arbetarväljarna har under flera decennier gradvis bytts ut mot en mer högutbildad väljargrupp.
I hela västvärlden har andelen av befolkningen som har en högre utbildning ökat markant. Detta gäller USA, Storbritannien, Frankrike och Sverige. Många utbildningar, i synnerhet de humanistiska och samhällsvetenskapliga, leder inte till någon tydlig yrkeskarriär. Det gäller särskilt när antalet studenter har ökat rejält under en längre period utan att antalet motsvarande jobb har gjort det.
Få med en utbildning i sociologi, genus, postkoloniala studier, globala studier eller någon annan ideologiskt marinerad utbildning har möjlighet att med framgång söka sig till det privata näringslivet. Vad som återstår är därför anställningar inom offentlig sektor, bidragsfinansierade civilsamhällesorganisationer eller akademin.
Denna grupp, när den blir tillräckligt stor i ett samhälle, får ett eget klassintresse kopplat till ekonomi och social status. Den växande gruppen högutbildade är beroende av offentliga stödsystem för att kunna bibehålla sina anställningar och därmed sin ekonomiska och sociala status. Många högskoleutbildade i västvärlden har dessutom relativt låga löner och svårt att få bostad. Man skulle kunna beskriva det som en elit med sjunkande eller äventyrad social status.
Samtidigt har det alltsedan 1970-talet ägt rum en omfattande invandring till västvärlden från Mellanöstern, Asien och Afrika. Denna grupp utgör det andra ben som dessa partier står på. Vissa i dessa grupper har blivit långvarigt beroende av offentliga transfereringar, sociala insatser och stödprogram.
Dessa partier är alltså inte att betrakta som några breda arbetarrörelser, även om självbilden förstås alltjämt är sådan. Den nya klassbasen för dessa partier återspeglas i valresultaten: partierna är stora i områden med unga högutbildade samt i utanförskapsområden.
Dessa väljare förenas av uppfattningen att strukturell rasism och ekonomisk ojämlikhet förklarar kriminalitet och fattigdom, att migrationspolitiken ska vara maximalt öppen och att västvärldens framgång primärt ska förstås som en konsekvens av kolonialism och kapitalistisk exploatering, både historiskt och i dag.
Ett politikområde som är särskilt identitetsskapande och symboliskt viktigt för denna vänster är palestinaaktivismen. Den förenar DSA, Green Party, La France insoumise och det svenska Vänsterpartiet. Ingen annan konflikt i Mellanöstern eller världen i övrigt fyller en liknande roll. Landet Israel, eller som många i dessa partier hellre benämner det, den ”sionistiska entiteten”, utgör ett slags förkroppsligande av allt som rör kolonialism, rasism, apartheid och pur ondska. Denna fråga förenar de högutbildade infödda med dem som har bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika.
Detta har inneburit en märklig kombination av radikal socialism och Mellanösterns religiösa och politiska konflikter. Pärlbandet av avslöjanden kring Vänsterpartiet i Sverige är illustrativt i sammanhanget: Inget parti tycks ha lika många politiker på sina listor som uttrycker sig mer eller mindre antisemitiskt och konspiratoriskt. Samtidigt är detta det svenska parti som oftast upprepar att det utgör det mest antirasistiska partiet.
Denna paradox kan bara förstås om man tar hänsyn till att 1900-talets traditionella vänsterytterkant har bytt ut sin väljarbas, utvecklat sin ideologi bortom ren marxism-leninism och tagit intryck av idéutvecklingen på universiteten. Det här har inneburit en förnyad aktualitet för partier som i början av 1990-talet, i skuggan av Sovjetunionens fall, framstod som hopplöst irrelevanta.
Utvecklingen är något de traditionella mittenpartierna och socialdemokratiska partierna som i dag kämpar om att representera vänstern i det politiska landskapet måste förhålla sig till. Frankrike är det land där den radikala vänstern kommit längst i att ersätta den etablerade socialdemokratin. I Storbritannien har de grönas starka opinionssiffror inte visat sig vara fullt så stabila.
I USA återstår det fortfarande att se om DSA under de kommande åren fram till presidentvalet 2028 lyckas dominera Demokraterna och välja en presidentkandidat ur de egna leden. I Sverige har Socialdemokraternas närmande till de borgerligas invandrings- och rättspolitik skapat ett avstånd till Vänsterpartiet. Detta har dock ännu inte resulterat i några stora opinionsframgångar för V.
Den nya vänstern kan alltså vinna kraft genom sin förändrade klassbas och sitt tydligare idéprojekt. Men samma utveckling riskerar att göra den mindre förmögen att representera en bred arbetande majoritet. Vänstern radikaliseras och förnyas, samtidigt som avståndet till de väljare som en gång bar upp arbetarrörelsen växer.