Det var i mars 2019 det började.
Robyn uppträdde på självaste Madison Square Garden och framförde sin största smash hit i en version som de facto skrev om den lokala nöjeshistorien.
Inte nog med att den vilda dansen på läktarna och den öronbedövande allsången straffade det mesta som hörts och setts under ett sekel av odödliga framträdande i ”The world’s most famous arena”. På videoklipp som snabbt blev virala och pumpades även på de största nyhetssajterna framgick att fansen fortsatte dansa och sjunga till ”Dancing on my own” på tunnelbaneperrongerna timmar efter att Carlsson från Stockholm lämnat scenen.
Sedan dess har den gladaste ledsna dängan i pophistorien varit ingenting mindre än en new yorksk nationalsång, en allmän showstopper i alla läger, och när Robyn nu, sju år senare, återvänder för ett par sensommarspelningar på Barclays Center i Brooklyn är förväntningarna minst sagt uppskruvade. Det känns som att hela stan väntar på att få explodera till sin ”Dancing on my own” ytterligare en gång.
Och jo, det blir likadant igen – bara ännu mer.
Allra sist – förstås – i ett drygt två timmar långt set som överhuvudtaget hänför med sexigt sväng, oemotståndliga refränger, visuell kreativitet och livsbejakande feelgood-stämning börjar de där ettriga staccato-rytmerna i introt eka i den flashiga basketarenan och…ja, jisses. Under snart 50 år som konsertbesökare har jag varit med om min beskärda del av vilt rus men inte mycket som kan mätas med detta. På ett ögonblick förenas hela hallen, från trängseln precis framför scenen upp till de fjärran nosebleed-sektionerna nära takåsarna i extatisk bärsärkardans och så fort Robyn öppnar truten för att upplysa om att någon berättat att ”you got a new friend” tar sexton-sjutton tusen dårfinkar över och sjunger tapeterna av väggarna i lägenheter på andra sidan Atlantic Avenue. Det är, förstår jag direkt, en sån där stund som i efterhand kommer kännas både overklig och leva kvar i minnet med skarpast tänkbara konturer.
Otroligt, faktiskt.
Samma nummer lär orsaka en del ståhej även på 3Arena i Stockholm i mitten av oktober, men vill du uppleva ”Dancing on my own” på det ultimata viset måste du ta dig till New York. Det här är den är större än livet självt och under spelningar får tiden att stanna.
Ny chans finns redan på torsdag. Då ska vi göra det här igen, i Barclays Center på nytt.
Jag kan knappt bärga mig.