Dagen före dagen, och landslaget tränar på en anläggning som är mitt uppe i en pågående rivning.
Bortre långsidan består mest av rasmassor.
Själv är jag tillbaka i Texas igen efter ett par dagar uppe på den amerikanska östkusten.
Här är det 35 grader varmt och dallrande luft. Där var det översvämningsregn, blixtbombardemang och uppmaningar att omedelbart söka skydd.
Lynnigt, ombytligt extremväder. Passande svenskt fotbollsväder.
Borde hända en gång per livstid
Väldigt mycket går att säga om landslagsåret vi fortfarande är inne i - så mycket att det egentligen inte får plats i en enda säsong - men vi kan i alla fall konstatera att vi aldrig någonsin har upplevt svängningar som dessa.
Vårt sämsta kvalspel någonsin, följt av vårt mest dramatiska mästerskapsinbrott hittills. Vår största premiärseger i historien, sex dagar före vår största mästerskapsförlust på 76 år.
Vart och ett för sig sånt som borde hända sisådär en gång per livstid, men nu har vi alltså fått allt detta på åtta månader.
Extremfotboll, extremutfall.
Det här är konstateranden snarare än åsikter - en uppräkning av fakta, en rad saker som redan har hänt - så själva diskussionen ligger ju någon annanstans.
Hur kan det ha blivit såhär?
Att ställa diagnos är faktiskt inte så svårt.
Svensk landslagsfotboll lider just nu av en total brist på stabilitet, till följd av att vi rev upp hela vår grund i början 2024.
Där var vägvalet, där körde vi vilse.
Enskilt största anledningen
Vårt mest kostsamma och definierande misstag har inte begåtts av vare sig Graham Potter eller Isak Hien här i USA, utan av Svenska Fotbollförbundets dåvarande ledning i något styrelserum för två vintrar sedan.
Utnämningen av Jon Dahl Tomasson är såklart inte den enda anledningen till att svensk fotboll famlar efter sin nya kurs, men det är den enskilt största anledningen till att vi nu åker okontrollerad berg-och-dalbana mellan resultat, prestationer och känslolägen.
Och vad gör vi med det…?
Långsiktigt är medicinen mot den här svajighetssjukan ganska självklar - strävsam kontinuitet - men dagen då ett VM-gruppspel ska avgöras kan liksom inte blicken vara riktad mot en avlägsen horisont långt där borta.
Just idag finns inte processen.
Just idag finns ett behov av att kunna prestera just här och just nu, och då är det såklart ett bekymmer att vi inte hunnit bygga upp en plattform för att garantera någonting alls.
Att bara vissla vidare och låtsas som att allt är under kontroll går ju inte.
Haveriet i början av matchen mot Nederländerna var så totalt att det inte kan vara ett alternativ att ställa ut samma startelva en gång till.
Den hoptätande formationsändringen är egentligen redan gjord - kalla den 4-3-3 eller 4-2-3-1 - och ett par personalförändringar följer säkert med den.
Lucas Bergvall? Anthony Elanga? Jacob Widell Zetterström…?
Eller något mer konservativt och stabiliserande?
Otäckt
Klart är i alla fall att Graham Potter måste hitta kortsiktiga lösningar på djupgående problem, och det är inget alarmistiskt med att påpeka det.
Exakt vad som krävs just den här dagen vet vi inte.
Vi vet inte vilket Japan som ställs emot oss, vi vet inte hur många förlustmål tredjeplatspoolen tillåter.
Det är något otäckt med att ge sig ut i den typen av okänd gungfly – i synnerhet för oss som inte vet vem eller vad vi ska hålla i handen – men det finns inga naturlagar som stipulerar att det måste vara såhär.
Häromdagen såg jag Ghana neutralisera England, göra anfallslivet omöjligt för Kane, Bellingham och de andra. Deras förbundskapten Carlos Quieroz ledde sitt första träningspass med sitt nya lag mindre än tre veckor tidigare.
Att snabbt sätta en hygglig defensiv är inte omöjligt, inte ens med ett begränsat material. Traditionellt brukar det ju tvärtom heta att fotbollslag byggs bakifrån, då grunderna kan sättas på plats med ganska maskinella metoder.
Det här svenska landslaget är inget konventionellt lag, utan det är ett lag där bak är fram och upp är ner och ingenting någonsin går att ta för givet.
Det är ett lag som givit oss vårt absolut mest schizofrena, bipolära, desorienterande fotbollsåret någonsin.
Maniska toppar, bråddjupa hål.
Just idag tycker jag att det vore ganska skönt om vi bara gick till jobbet och stämplade in, för även om vi ger oss in i det okända behöver vi faktiskt inte genomföra en månlandning. Just idag vore det ganska fint om vi bara kunde göra en prestation som går att sortera in någonstans i normalspannet, för i så fall spelar vi VM-slutspel nästa vecka.