Inlästa barnböcker har funnits i hundra år, men när lyssnandet alltmer tar över hotas barns läsförmåga. Lydia Wistisen gömmer undan mobilen.
Min femåriga dotter har konsumerat enorma mängder ljudböcker under sommaren. Hon har lyssnat till frukosten, som distraktion under tandborstningen, medan hon ritar eller pysslar, i hängmattan och på stranden, under långa bilfärder och för att somna efter den liveframförda godnattsagan. Eftersom hon även har lyssnat samtidigt som jag själv passat på att läsa tryckta romaner – en lyx som alla småbarnsföräldrar vet är sällsynt under semesterveckorna – har jag glatt lånat ut min mobil.
Tillbaka på kontoret med Skolverkets nya rapport ”Läsning på ojämna villkor” framför mig känns sommarens lättja inte lika kul. Rapporten undersöker nämligen hur svenska elevers förutsättningar för läsning har förändrats under de senaste tjugo åren. Detta med anledning av det trista faktum att nästan var femte elev i årskurs 4 saknar grundläggande läsförståelse.
Ett avsnitt diskuterar vårdnadshavares och elevers läsvanor på fritiden. Såväl vuxna som barn läser mindre i dag, har färre böcker hemma, besöker bibliotek mer sällan och pratar mindre om böckers innehåll. Även om min dotter inte kan läsa själv än, bidrar antagligen hennes ljudbokskonsumtion till utvecklingen. Vi har till exempel aldrig så mycket som rört vid någon av böckerna om ”Familjen Knyckertz” trots att de är hennes favoriter.
Forskning visar att barns konsumtion av ljudböcker ökat lavinartat de senaste åren. I rapporten ”Barnlitterära strömningar” (2022) av Karl Berglund och Ann Steiner lyfts mobiltelefonerna fram som en bakomliggande förklaring till ökningen. Det går i dag att, precis som min dotter, lyssna på böcker precis överallt.
Samtidigt är lyssnandet knappast ett nytt fenomen. Alltsedan 1900-talets början har barn kunnat konsumera ljudböcker, på 78-varvare, vinyl, kassettband och cd. Mångsidiga författare och konstnärer som Gösta Knutsson, Thomas Funck och Lennart Hellsing drev tillsammans med Sveriges Radio på utvecklingen. Berättelserna om Pelle Svanslös och Grodan Boll är till exempel ursprungligen skrivna för radio.
Sitt stora genombrott fick den inlästa barnlitteraturen emellertid först på 1970-talet. De många inspelningar av Rune Andréassons ”Bamse – världens starkaste björn” som gjordes då går fortfarande varma på såväl ljudboksappar som musikstreamingtjänster. När den barnvänliga kassettbandspelaren introducerades på 1980-talet ökade konsumtionen ytterligare. Alla som är födda då minns nog meningen: ”När du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad.”
I dag är det främst spännande och roliga långserier som strömmar ur barnens hörlurar, en evighetsloop av ”Familjen Knyckertz”, ”LasseMajas detektivbyrå” eller ”Handbok för superhjältar”. Som Lotta Olsson påpekade för ett par år sedan (DN 1/2 2023), är problemet att just dessa böcker egentligen är som gjorda för lästräning. Spänningen och humorn får läsovana barn att kämpa sig igenom boken trots att det tar emot. Ofta är de också rikt illustrerade, allt för att hålla kvar den unga läsarens intresse.
Vad kommer att hända med läsförmågan i framtiden om lästräningslitteraturen helt överger den tryckta sidan? Och hur kommer det gå för alla skickliga illustratörer? Varför betala någon för illustrationer som ingen ser när AI gör det gratis? Även om tanken smärtar är det nog bäst att gömma undan mobilen nästa sommar.