Per Engdahl lyfte ordet ras ur rasismen och betonade i stället den nationella kulturens värde. Han var en internationell spinndoktor med målet att rädda högerextremismens idéer från att dö ut. Och han lyckades. Elisabeth Åsbrink har kartlagt hans politiska arv.
Det andra världskriget var en katastrof som delade tiden i ett före och efter. Krigsslutet ses fortfarande av många som en nollpunkt, en pånyttfödelse, som om segern över Tyskland 1945 också var en seger över de ideologier som låg bakom kriget; idén om en vit heterosexuell övermakt samt judehatet. Aldrig mer, sa folk.
Direkt efter kriget uppstod nya ord och lagar; en ny moral. Ta bara deklarationen om universella mänskliga rättigheter eller brottet folkmord – båda skapades för att förhindra att något liknande detta krig eller detta folkmord någonsin skulle ske igen. De högerextrema rörelserna i Europa var krossade eller förbjudna. Men parallellt med demokratins utbredning växte också antidemokratin, fast i hemlighet, tack vare den svenske fascistledaren Per Engdahl.
Nyligen kom en biografi över Engdahl, skriven av Anders Sundelin (DN 19/8). Jag tycker liksom många av recensenterna att den lämnar viktiga frågor om Engdahls ideologiska arv utan svar. Men fakta finns. Historikerna Lena Berggren och Heléne Lööw är några som utforskat Per Engdahls inflytande. Och jag kartlägger hans kontaktnät efter kriget i min bok ”1947” (NoK 2016) – för det är Engdahls efterkrigstid som är riktigt intressant, inte hans barndom, blindhet eller pompösa poesi.
Som många nog vet var Ikeagrundaren Ingvar Kamprad medlem i Engdahls fascistiska rörelse under kriget – det är illa nog. Men det visade sig att han lojalt beundrade Engdahl så sent som 2010, då jag intervjuade honom. Han sa:
”Per Engdahl var en stor man, och det kommer jag att hävda så länge jag lever.”
För att begripa det oerhörda i Kamprads påstående måste man veta att Engdahl var långt mer än en gammal fascistgubbe utan konkret politiskt inflytande. I själva verket var han en internationell spinndoktor med ett enda mål: att rädda nazismens och fascismens idéer från att dö ut. Och han lyckades.
I hela sitt liv var han en hårdnackad antiliberal, antikommunist och antidemokrat. Hans ideologiska arv kan delas in i tre faser; först den rasistiska politik han förespråkade för Sverige på 30-talet. Sedan hans efterkrigsidéer som ledde till grundandet av Malmörörelsen. Slutligen arvet från rörelsen, som leder till den högerextrema idén om ”etnopluralism” – som nu omfattas av Sverigedemokraterna, bland andra.
En snabb ideologisk kronologi ser ungefär ut så här:
1934 uttryckte Engdahl starka åsikter mot ”rasblandning”. Han trodde på en tydlig hierarki av ”raser” där den vita européen var högst stående. Han förespråkade sterilisering av ”negrer och mongoler” och naturligtvis judar, liksom förbud mot att judar ägde företag eller gifte sig med icke-judar. 1941 grundade han den fascistiska rörelsen Svensk Opposition. Under kriget utarbetade rörelsen ett program för vad som skulle hända med de svenska judarna när segern kom. Målet var ett judefritt Sverige. Ett år senare skrev han i rörelsens tidning ”Vägen Framåt” om sitt hat mot kommunister, synonymt med hatet mot judar, och förespråkar antisemitism:
”Judarna är ett främmande element i den västerländska folkkroppen. Och liksom allt främmande söker de spränga sönder och fräta upp den organism, inom vilken de lever. [...] Kommunismens orsaker skall utrotas, men kommunismens upphovsmän, de som spekulerar i missförhållanden, skall också krossas. En antikommunistisk rörelse kan därför aldrig nå sitt mål, om den inte samtidigt är antisemitisk.”
När kriget gick mot sitt slut skapade han ett nätverk som hjälpte nazister att fly. Några fick möjlighet att stanna i Skåne medan andra fick transport till Spanien, Latinamerika och Västtyskland, som ansågs ”relativt säkert”. En av dessa flyktingar var Johann von Leers, propagandaminister Josef Goebbels högra hand. Han rymde från amerikansk fångenskap, tog sig till Engdahl i Malmö och dök sedan upp i Buenos Aires. Där blev han redaktör för tidskriften ”Der Weg” som hyllade Adolf Eichmann, förnekade Förintelsen och gjorde mysiga reportage med Hitlers kompis stormuftin Amin al-Husseini. Per Engdahl medverkade återkommande i tidskriften.
Svensk säkerhetstjänst höll ett öga på honom och i början av 50-talet skrev Rikspolisen i en promemoria:
”Redan före kriget var han känd som den svenske nazisten med de bästa kontakterna inom den internationella nazismen. Han var persona grata i Berlin och Rom”. Och: ”I slutet av 1945 hade Engdahl redan tagit kontakt med de kvarvarande nazistiska och fascistiska cellerna utanför Sverige.”
Det är en central iakttagelse. Per Engdahl var nämligen ovanligt modern. Han nätverkade hellre än arbetade med traditionella politiska partier och insåg att världens högerextremister aldrig skulle överleva om de höll sig inom sina nationsgränser. De måste samverka internationellt. Så han knöt samman falangisterna i Spanien, peronisterna i Argentina, ungerska pilkorsare, brittiska fascister och tyska nazister under ledning av Karl-Heinz Priester (tidigare propagandachef för Hitlerjugend), för att nämna några.
År 1947 inrättade de en kurirverksamhet för att kringgå pass-, visum- och valutarestriktioner och 1950 samlades de till konferens i Rom. Den brittiske fascistledaren Oswald Mosley var närvarande. Här presenterade Per Engdahl tio punkter för Europas framtid som en vit kontinent, Carta di Roma.
”En dag kommer nationalsocialismen i någon ny form att marschera fram igen”, deklarerade han.
Ett halvår senare möttes de igen i Malmö. Det blev startskottet för Europäische Soziale Bewegun (ESB), känd som Malmörörelsen. Engdahls bok, ”Västerlandets förnyelse”, blev rörelsens huvudbok. Målet var ett nytt Europa – fritt från ”främmande raselement” (då åsyftades afrikaner och judar), fritt från demokrati och fritt från kommunism. Auktoritärt styre ansågs starkt manligt medan demokratin var feminint svag.
Rörelsen leddes av fyra män, varav Per Engdahl var en och fascisten Maurice Bardèche en annan, och de två samarbetade tätt. Här lades ännu en grundsten till nutiden. Redan 1948 publicerade Bardéche den text som kom att bli alla förintelseförnekares handbok, ”Nuremberg ou la terre promise”. Både Bardéche och Engdahl insåg att extremhögern måste finna ett nytt språk. Framför allt måste frågan om ras hanteras – men kunde ordet ens användas efter folkmordet på de europeiska judarna? Så de genomförde en retorisk revolution. I stället för ”ras” började de använda ordet ”kultur”. De schweiziska nazisterna i Malmörörelsen sammanfattade:
”Med 'kultur' menar vi det som är heligast för oss. Kultur är ett uttryck för ras. Den försvinner om rasen försvinner. Av den anledningen innebär vårt främsta mål – att bevara vår kultur – att bevara vår ras. Eftersom Europas folk är rasligt besläktade finns det en europeisk kultur. För att bevara den europeiska kulturen avser vi att skapa enighet över hela kontinenten.”
Senare skulle Bardèche konstatera att bytet av ord underlättade för världens extremhöger. Det blev möjligt att ”erkänna, och till och med hävda, rasernas mångfald”, samtidigt som man ”till och med kunde kalla sig antirasistisk”. Enligt samma logik skulle Per Engdahl ge goda råd till de svenska nazister som 1979 startade en nationell kampanj kallad Bevara Sverige Svenskt:
”Ta gärna bort de rasmässiga aspekterna”, skrev han i ”Vägen framåt”. Nazisterna skulle fokusera på att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster, alltid utgör ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur som det representerar”.
Malmörörelsen grundade också tidskriften ”Nation Europa” där Engdahl ledde arbetet tillsammans med två nazister. Tidskriften rentvättade Waffen-SS och förnekade nazisternas folkmord – och blev en språngbräda för en ny generation. Här trycktes texter av en ung Jean-Marie Le Pen, som grundade det franska extremhögerpartiet Front National. År 1951 beskrev den brittiska underrättelsetjänsten tidskriften som ”i alla avseenden den farligaste nyfascistiska propagandan som givits ut sedan kriget”.
Också tysken Henning Eichberg fick sin ideologiska skolning av tidskriftens nazistiska redaktörer. I slutet av 60-talet deltog han i skapandet av Neue Rechte, den tyska extremhögern, och sedan grundade han begreppet etnopluralism.
Och Per Engdahl? När den västtyska regeringen utredde nynazismen i landet 1962 upptäckte man att Sverige var den främsta leverantören av tryckt propaganda till tyska nazister och utpekade Engdahl som nyckelperson i det internationella nazistnätverket.
Engdahls ideologiska arv leder obönhörligt fram till vårt nu. Ett exempel är alltså etnopluralismen, en idé som betraktar ”folket” som en kollektiv organism med en ärvd essens och kultur. Dess identitet kan bara utvecklas i det ursprungliga hemlandet och därför är det av avgörande betydelse att olika ”folk” inte blandas. Enligt det synsättet förblir migranter främmande och deras närvaro i en ”främmande region” leder till konflikter med den lokala, ”rotade befolkningen”.
En individs identitet avgörs alltså av den plats där individen föds, den tro hen föds in i, hudfärgen och så vidare, och därför accepterar de så kallade identitära rörelserna inte idén om universalitet. I stället kommer nationens självständighet och ”bevarandet” av ”kulturen” i första hand. Ändå kan etnopluralister hävda att de inte är rasistiska. De strävar bara efter att hålla kulturer och etniska identiteter åtskilda. Låter det bekant? Som sagt, det är Per Engdahl som ligger bakom.
Läs fler texter av Elisabeth Åsbrink