Det har inte saknats kulturpolitiska visioner för nya Masthuggskajen. Konsthallen skulle flytta in i kvarteren. Det skulle storsatsas på ett filmcentrum, ett landmärke för västkustens stolta filmarv.
Men det bidde ingen konsthall. Det bidde inget filmcentrum, inget kulturpolitiskt landmärke.
Vad bidde det då?
Ett parkeringshus med konst. Eller förlåt, ett ”multifunktionshus” med sex våningar parkering.
Visserligen saluförs Masthugget Väst – som parkeringshuset heter – ”som en konsthall för offentliga verk”. Här finns nyproducerade verk av sex konstnärer som fått i uppdrag att förhålla sig till det (rivna) kvarterets karaktär. Problemet är att kravprofilen gör konsten förutsägbar.
På den ena fasaden visas Ilja Karilampis 3D-animerad film av ett kitschigt vattenfall där instrument spolas ned. Denna hyllning till Göteborgs indiescen och Flumride kan också ses som en syrlig kommentar till att allt detta hotas att försvinna.
Verket spelas nästan dygnet runt på hög volym och hade knappast accepterats någon annanstans i staden
På husets andra kortsida har danska SUPERFLEX installerat sin slogan ”There is No Such Thing as Bad Weather” i kleinblått. Verket visar underfundigt hur antropocen förgör truismer. Det konstnärliga nyhetsvärdet är dock lågt, då liknande skyltar har förekommit i SUPERFLEX produktion i tio år.
Anastasia Ax betongskulptur ”Brottyta (röd/vit)”, placerad i en trapphusentré, består av ett prefabricerat betongblock vars hårda yta har hackats sönder – eller misshandlats – för att blotta betongens inre som en köttig krater. Typ Valter Nilsson som abstrakt, materiell form.
Skulpturen är elegant och kraftfull men ger näring åt fördomen att det som är nytt i Göteborg redan är passé i Stockholm. Ett närmast identiskt verk installerades nämligen på ett torg i huvudstaden redan 2022. Det går att skylla på lång produktionstid men känslan är att Göteborg Konst satsar på det säkraste alternativet i sitt urval.
Jag fick också en förhandstitt på Astrid Svanbergs skulptur på takterrassen som ska vara färdig på lördagen – eller jag menar, någon gång efter nyår. Verket anspelar på det stereotypa havstemat och hamnar långt under mina, i och för sig rätt höga, förväntningar.
Mer ambitiösa verk finns på parkeringshusets bottenplan. Ulrika Segerbergs muralmålning och skulptur sprakar av livsbejakelse. Verket är inspirerad av en obscen figur i den grekiska mytologin som kunde liva upp även de mörkaste stunder.
Vad som däremot är tydligt är att staden inte längre kan agera som ingenjör för stora kulturvisioner
Det estetiska uttrycket hämtar inspiration från det nedlagda Kommersen, men snarare än att sörja det som offrats på stadsutvecklingens altare inbjuds vi att skratta åt eländet. Trots sin happy go lucky-attityd är verket alltså långt ifrån okontroversiellt.
Henrik Rylanders ljudkonstverk ”Repetition (House with the Sound of its Own Making)” övertygar mig dock om att parkeringshus faktiskt fungerar som konstrum. Konstnären har mixat (o)ljud från bygget till ett musikstycke som för tankarna till 1980-talets tyska industrimusik.
Verket spelas nästan dygnet runt på hög volym och hade knappast accepterats någon annanstans i staden. Ljudet förstärker arkitekturens brutalistiska puls och får mig att föredra tanken på Masthuggskajen som evig byggplats framför det sköna nya finanskvarter som växer fram ur leran.
Det är inte klandervärt att använda parkeringshus som konsthall. Jag tar gärna risken för kolmonoxidförgiftning. Vad som däremot är tydligt är att staden inte längre kan agera som ingenjör för stora kulturvisioner, utan snarare som mästarskräddaren i den berömda folksagan. Det bidde bara en tummetott.
Och konstpubliken är van att säga ”tack, tack så mycket”. Det som finns är trots allt bättre än ingenting.