Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Mitt under det ryska anfallskriget firade Ukraina 35 år som självständigt land. På Timbro förlag i Stockholm uppmärksammades självständighetsdagen den 24 augusti med ett samtal om Taras Sjevtjenko (1814–1861), Ukrainas nationalskald. Förlaget har gett ut den första samlingsvolymen av hans verk på svenska, ”Dikter”.
Sjevtjenko föddes som livegen i byn Moryntsi, 20 mil från Kiev. I Sankt Petersburg utbildade han sig till konstnär och blev 1838 fri från livegenskapen. Han började skriva dikter. Hans engagemang för den ukrainska nationen och hans skarpa kritik av tsardömet bidrog till att han 1847 dömdes till exil. Därefter förbjöds han att skriva och måla – ett förbud han bröt mot.
Sjevtjenkos diktning om den ukrainska nationen, och hans motstånd mot den ryska imperialismen, gör honom till en lika aktuell skald i dag som under sin tid. Särskilt dikten ”Testamente” (1845), med raderna ”Giv mig en grav, res er sedan, krossa vad som fjättrar er”, har varit särskilt betydelsefull för många ukrainare.
Hans debutbok, diktsamlingen ”Kobzaren”, gavs ut 1840. Verket bidrog till att standardisera det ukrainska skriftspråket, och Sjevtjenkos diktning blev central för den ukrainska identiteten. Inte minst har hans verk betydelse för ukrainare än i dag – däribland den ukrainska diaspora som bildats i Sverige. Till exempel har unga ukrainska scouter i Sverige aktiviteter om nationalskalden, med fokus på hans historia och i förlängningen Ukrainas historia.
Sjevtjenkos livsverk visar betydelsen av fri kultur. Det är också lätt att betrakta hans öde som historia. Men försöken att kontrollera Ukrainas språk och kultur har fortsatt.
I dokumentären ”War on art” skildras inledningen av det ryska anfallskriget mot Ukraina. Anfallen mot bland annat museer i Charkiv och Kiev visar att även kulturarvet är ett mål i kriget. Volontärer och museiarbetare behövde snabbt agera för att inte konsten skulle förstöras – eller rättare sagt, förgöras. På tio dagar lyckades fem personer flytta tolv tusen artefakter.
”Alla som lever i ett fredligt land kan inte förstå oss, för de kan inte föreställa sig vad ett riktigt krig är”, sade en kulturarbetare i dokumentären. Och det är just det – krig handlar om mer än territorium.
I Sverige tar vi lätt vår kultur för given.
Ambassadör Svitlana Zalishchuk påminde under samtalet på Timbro om värdet av fria kulturyttringar. I Sverige tar vi lätt vår kultur för given. Vi har inte varit i krig på 200 år och vet därför inte vad det innebär när ett land angrips – inte bara militärt, utan också kulturellt. Invasioner, som Rysslands anfallskrig mot Ukraina, innebär inte bara att mark tas, utan att språk och kultur förbjuds och förgörs.
I de ockuperade områdena är det förbjudet att tala och lära ut ukrainska i skolan. Dessutom har ukrainare i de ockuperade områdena arresterats och satts i fängelse för att de har sjungit folkvisor eller reciterat traditionell poesi.
I Sverige är det lätt att betrakta kulturarv, nationalskalder och ett gemensamt språk med misstänksamhet – som om nationell kultur i sig vore nationalism. Men det är att blanda ihop nationalism som politisk ideologi med nationell gemenskap.
Det är tyvärr ofta först när kulturen hotas som dess betydelse blir uppenbar. Ukrainarna vet vad som händer när kulturen blir ett krigsmål. Vi bör inte behöva uppleva det för att förstå varför den är värd att försvara.