I essän ”A gossip on romance” betonar Robert Louis Stevenson den specifika platsens betydelse för äventyrsberättelsen. ”Vissa fuktiga trädgårdar tyckas ropa efter att mord ska begås; vissa gamla hus tycks kräva en hemsökelse; vissa kuster tycks avsedda för skeppsbrott”.
Och så här skaldade artisten Pontiak Johanzon i sin tur i början på 2000-talet: ”80 talet!/Vart tog du vägen/Man ville göra allt/Men det hände ingenting/Nu är man vuxen och längtar tillbaka till den tiden/Nu är man här och nu/En tid med massa våld och krig/Men vad ska man göra/Vad ska man göra/80 talet!”
Betraktad som historisk analys är låten kanske lite svajig – men vad fan, så där känns det ju ibland! Att växa upp är att längta tillbaka.
Gifter du samman Stevensons insikt att äventyrssinnet alltid väcks av en särskild plats och Pontiaks rånostalgi så har du receptet till John Ajvide Lindqvists ”Sommaren 1986”, uppföljaren till 2023 års ”Sommaren 1985” (nu aktuell som miniserie på SVT).
Men trots vad inledningsstycket antyder så är det nog inte den olycksbådande ön Svärtan som väckt Ajvide Lindqvists skaparlusta utan skärgårdsidyllen Särsö.
Detta är lite mer än fyrahundra sidor sommarlunk med lite fantastik som krydda.
Här samlas ett sammansvetsat kompisgäng sommar efter sommar – men tonåringarna som i den förra boken hittade en dödsbringande sjöjungfru ute på Svärtan får i den här boken träda tillbaka. Huvudrollerna spelas i stället av elvaåringarna Lovisa och Miranda, två sinsemellan olika tjejer som ändå är tighta som ler och långhalm.
Och sedan? Ja, sedan händer lite allt möjligt. Melindas prestationsinriktade föräldrar vill att hon ska hårdplugga under sommaren för att få flytta upp en klass. Tonårsgänget håller på med ett ouijabräde. Ett avancerat prank med slajm går fruktansvärt fel.
Och just det, efter ytterligare en expedition ut till Svärtan dyker sjöfolket upp igen. Vilket leder till händelser som rent objektivt är dramatiska men som känns som pliktskyldig slentrian, som att John Ajvide Lindqvist var kontraktsbunden till ett ”möte med monstret”-moment i varje bok.
Detta är lite mer än fyrahundra sidor sommarlunk med lite fantastik som krydda.
Det görs väl många komiska poänger av svengelska och felanvända ord
Det kan man väl få ägna sig åt. Men nostalgi är lite som sockervadd: det kan vara det där lilla extra som förvandlar ett besök på ett nöjesfält från något roligt till helt magiskt, men det är inte nog i sig själv.
Med tanke på vilka inkännande barn- och ungdomsskildringar författaren tidigare skrivit är skildringen av Lovisa och Melinda också en besvikelse.
Det görs väl många komiska poänger av svengelska och felanvända ord – efter en skräckfilmskavalkad är man rädd för ”Fredde Kryger”, man tillverkar ”nontjackos” och pluggar om Pinochos militärkupp i Chile.
Snarare än ett inkännande inifrånperspektiv känns det som att vi betraktar dem genom storasyskonets överseende syn på efterhängsna småsyskon.
Det är fint skrivet – men illustrerar samtidigt varför den här romanen brister.
En av få scener som verkligen bränner till är när tonårskillen Johannes, som börjat skriva, pratar om författarskapets villkor med Lovisas skrivande pappa. Pappan skåpar ut åttiotalets överintellektuella postmodernism och håller ett brandtal till det okonstlade berättandet. Det är fint skrivet – men illustrerar samtidigt varför den här romanen brister.
”Man ska inte ta det så allvarligt liksom”, utbrister Johannes. ”Nä, precis. Låt berättelsen komma, bara” försäkrar pappan.
Absolut, det är ju så riktigt stor berättarkonst känns. Som hos Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf eller som i John Ajvide Lindqvists bästa böcker. Och det är kanske så det känns när berättelsen först kommer till dig.
Men ska du sedan lyckas förmedla den känslan till läsaren så ska man vid något skede faktiskt ta det så allvarligt. Liksom.