Efter två romaner om västerländska män i Japan har Frans Wachtmeister skrivit en bok om en kvinna som sexturistar i Egypten. Rebecka Kärde har träffat den exilsvenska författaren i Tokyo för ett samtal om sexualitetens diagonala rörelse över världskartan och utlänningens dilemma.
Frans Wachtmeister vill inte tänka på hur länge han har bott i Japan. Kan det vara tolv år? Tretton? Länge är det, hur som helst. Landet utgör spelplats för hans två föregående, på förlaget Ellerströms utgivna romaner, debuten ”Territoriella anspråk” från 2023 och ”Förlorad mark” som kom två år senare.
Nu är han aktuell med ”Livsrum”. Förlaget, Norstedts, är nytt. Också miljön är en annan. Berättelsen rör sig den här gången från Staffanstorp i Skåne till den egyptiska turistorten Sharm el-Sheik vid Röda havets kust.
Det kan låta som en dramatisk kursändring. Frans beskriver sina två första romaner som ”två sidor av samma mynt” – båda handlar om en halvung, dyster, västerländsk man som hankar sig fram i Tokyo – och ”Livsrum” som något helt annat.
Med det sagt kvarstår viss tematik. I alla tre romanerna syns ett intresse för globaliseringens konsekvenser.
– Jag vill tro att ett gemensamt motiv är människan och territoriet. Vad det gör med en, hur man gör det till sitt, hur man erövrar eller uppgår i en plats. Det tycker jag är intressant. Och det handlar ju naturligtvis om att jag har bott här i Tokyo som utlänning så länge.
Vi ses i stadsdelen Shinjuku, på ett så kallat kissaten nära stationen. Det är en sorts kafé som blev populärt i Japan i början av 1900-talet. Inspirationskällan var på den tiden kaffehusen i Wien och Paris. I dag har konceptet expanderat en aning, men grundtanken är densamma. En kissaten ska vara en ö, en europeisk fantasivärld, med Mont blanc-bakelser, kaffe med grädde och ett par rejäla högtalare som spelar Bachs pianosviter.
Så sett finns likheter med Residenset, pensionatet som protagonisten Erika driver i ”Livsrum”. Det ligger i nämnda Sharm el-Sheikh och riktar sig till västerländska sexturister. Hit kommer heterosexuella kvinnor, och med tiden homosexuella män, för att leva i extravagans och avnjuta mer eller mindre kortvariga förhållanden med den manliga hotellpersonalen. Varenda concierge står till förfogande. Faktum är att de knappt får någon lön: Residenset räknar med att gästerna själva ska skämma bort sina älskare, och att möjligheten att få följa med till Europa ska motivera männen att slåss om deras gunst.
Men affärsidén handlar inte bara om sex. Erika är i grunden konstvetare, specialiserad på arkitekten Ivar Tengboms nyklassicistiska period (innan han blev funktionalist och därmed för radikal). Hon ser framför sig att Residenset ska erbjuda en tidsresa till världen av igår, det vill säga det tidiga 1900-talet, innan de europeiska imperierna hade börjat kriga med varandra och förlora sina kolonier åt uppstudsiga lokalbefolkningar. Hotellbyggnaden, som egentligen inte är särskilt gammal, inreds därför med antika möbler och kuriositeter, medan de anställda klär sig i tidsenliga plagg.
Suggestionskraften är nyckeln till verksamheten, betonar Erika. Och att den potentiella målgruppen är bred betvivlar hon inte ett ögonblick. ”Oavsett läggning och politisk hemvist”, konstaterar hon, ”finns det ingen övertygelse som sammanför folk till den grad som idén om att det var bättre förr”.
Intrigen i ”Livsrum” för tankarna till Michel Houellebecqs roman ”Plattform”, som handlar om en fransk man som startar en resebyrå för sexturister i Thailand och som Frans bekräftar att han inspirerades av. Ett annat ideal är Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta”. Frans berättar att han läste om den för första gången på många år under arbetet med ”Livsrum”.
– Då kände jag att det här är en roman som jag alltid har försökt skriva, omedvetet, även med mina tidigare böcker. Europén som försvinner ut i vildmarken, omgiven av barbarer så att säga, och som då upptäcker en sorts barbar i sig själv.
– Kopplingen är kanske inte helt tydlig i ”Livsrum”. Men jag tror att romanen på något sätt kommer från läsningen av Conrad.
Frans talar om hur Erika börjar agera som en kolonialherre nästan så fort hon har landat i Egypten. I likhet med fransmännen i Nordafrika eller engelsmännen i Indien ser hon inte sig själv som en exploatör. Nej, hon vill förbättra Sharm el-Sheik, utifrån den tämligen kulturspecifika idén om att förbättring är lika med sofistikerad konsumtion.
– Hon tar sig an det här civiliserande uppdraget utan att tänka på det, helt spontant så att säga. Men Egypten som land är hon inte så intresserad av. Hon ser ett folk som ska styras i en viss riktning.
Kan du säga något om det litterärt produktiva i att arbeta med stereotyper?
– Mer än att det är roligt?
Mer än att det är roligt.
Frans funderar.
– Man kan ju nyansera allting i oändlighet. Tills det liksom inte finns någonting kvar att säga. ”Det är komplext”, säger man, för att man inte törs eller bara inte vill kännas vid att det finns något slags sanning. Och jag vet inte om det gör det. Men det gör det i Erikas värld.
Hon har inte det problemet.
– Hon har inte det problemet, nej.
Det finns ännu en dimension av Erikas agerande i Sharm el-Sheik. Som många andra européer upplever hon att hemlandet befinner sig i fritt fall. Det trygga och pålitliga Sverige som hon växte upp i är borta. Inte ens i Staffanstorp, dit Erika och maken Hugo har flyttat för att undkomma våldet (och kanske framför allt invandrarna) i Malmö, går man säker: en dag bryter sig några gangsters in i villagaraget, vad det verkar bara för att sabotera.
Mot den bakgrunden verkar Sharm el-Sheik lockande för Erika. Visserligen är även Egypten fullt av araber, av naturliga skäl. Men för det första kan de egyptiska männen konsten att uppvakta en kvinna, till skillnad från den feminiserade, grönsaksfermenterande Hugo. För det andra är brottsligheten mycket låg. I alla fall i Sharm el-Sheik, vars murar vaktas av en brutal militärpolis. Ge de lokala myndigheterna en muta eller två, så kan de till och med tänka sig att skydda en så dekadent institution som Residenset.
”Europa har förlorat sin själ”, konstaterar Erika. ”Paradoxalt nog är det i Sharm el-Sheik vi kan återfinna den.”
Det är lustigt att Europa är en sorts fiktiv plats även för européer. Det verkliga Europa är ju ingen särskilt nöjd med.
– Nej, precis. Jag tror att det är Milan Kundera som har sagt: Att vara europé, det är att känna nostalgi för Europa. Det tycker jag är en intressant tanke. Att det är just det, längtan till något slags Europa som inte finns, som gör en till europé.
För Frans Wachtmeister själv, liksom för många andra emigranter, har insikten om beroendet av hemkontinenten kommit gradvis. Under sina första år i Japan ville han helst bli så assimilerad som möjligt. Han hade nästan bara japanska vänner och arbetade på en japansk arbetsplats. Det var då han började skriva – också det till en början på japanska.
– Jag arbetade med administration på ett universitet här efter att jag hade pluggat konstvetenskap. Det var hemskt. Eller, det gnisslade lite med en eller ett par kollegor, kan man säga… Det gör ofta det när man är utlänning i Japan. Så då började jag skriva när jag kom hem från jobbet, för att stå ut.
Resultatet blev romanen ”Territoriella anspråk”, som var mycket nära att bli utgiven av ett japanskt förlag. När det gick i stöpet bestämde sig Frans för att översätta den till svenska.
– Då insåg jag att det här var ju inte så bra. På ett annat språk blir man aldrig spontan på samma sätt som när man skriver på sitt modersmål. Man måste liksom ha en färdig bild i huvudet av det man skriver.
Efter att den redigerade svenska versionen av ”Territoriella anspråk” kom ut i Sverige, och fick ett mycket positivt mottagande, kändes det inte längre lika angeläget att bli publicerad i Japan, säger Frans.
– Då hade jag dessutom gift mig. Då var det liksom skit samma.
Något med äregirigheten?
– Dels det, men det förändrade också min relation till Japan. Gifter man sig med en medlem ur en grupp blir man ju accepterad. Då behöver man inte anstränga sig för att accepteras på andra vis. Man är liksom framme.
– Jag tror att det finns två sätt att göra en plats till sin. Antingen så tar du den med våld och sätter upp staket på ett eller annat sätt: det här är mitt revir nu! Eller så ser du till att bli älskad av platsen och älska den tillbaka. Det senare är betydligt svårare.
Det framkallar ju väldigt mycket aggression att vara utlänning. Det markeras hela tiden på subtila sätt att man inte hör till. Efter ett tag måste man reagera på det.
– Precis. Jag märker ibland att jag går runt med en riktningslös vrede. Eller, den är inte riktningslös, den riktar sig mot hela Japan. Det handlar nästan alltid om småsaker. Som att en dagisfröken inte vill prata med mig utan bara med barnens mamma…
– Men till slut får man acceptera det där. Man kanske inte kan bli som dem, men man kan ändå hitta sin nisch. Och ”erövra” platsen den vägen.
Genomgående i dina romaner, som jag läser dem, finns en kritik av den liberala individualismen och tanken att varje människa kan konstruera sig själv efter eget huvud. I ”Territoriella anspråk”, till exempel, talar protagonisten Hans om att en utlänning i Japan aldrig bara kan vara som vem som helst. Man måste spela en av ett litet antal tillåtna roller, till exempel den som engelsklärare. Att man tycker sig vara mer komplex än så spelar ingen roll. ”För hur mycket man än själv vill, så är det i slutändan vad de vill som avgör vem man är.”
– Ja, det är något slags växelverkan mellan omgivningen och individen. Man pressas hela tiden tillbaka in i en sorts fack. Och det facket börjar man till sist att anpassa sig efter. Man lånar alltid andras ögon, vare sig man vill eller inte.
Likväl strävar Frans Wachtmeisters romanfigurer efter att överskrida de givna förutsättningarna. Protagonisterna i de båda första romanerna har lämnat sina hemländer och gör sitt bästa för att överleva i Japan, ett land där de inte direkt behandlas som kungar. Erika i ”Livsrum” säger upp sig, separerar från sin man och åker till Egypten för att grunda sin märkliga retrobordell.
Ingen av dem lyckas särskilt bra: i Erikas fall visar det sig att militärpolisen inte är så samarbetsvillig som hon hoppades, och att egyptierna inte går att utnyttja hur som helst. Ändå har de alla tre gjort ett försök att frigöra sig från sitt ursprung och öde.
Är det inte något japanskt över den fantasin, undrar jag. Eller buddhistiskt? Det finns nämligen en lång tradition med texter av munkar som utträder ur samhällsgemenskapen och bosätter sig i en stuga ute i ingenstans, där de mest ägnar sig åt att dikta och spela flöjt. Till exempel Kamo no Chomeis ”Hōjōki”, som kom på svenska häromåret i Lars Vargös översättning.
– Det är nog säkert buddhistiska influenser i mitt fall, säger Frans. Det där med att frigöra sig från alla sociala och materiella bojor, och på så vis hitta en väg till saligheten. Det gör ju Erika också, även om det bara håller ett litet tag.
Hur ser ditt förhållande till buddhismen ut?
– När jag var yngre talade den starkt till mig. Men nu har jag kanske mognat lite. För en filosofi som går ut på att det vore bäst om man inte var född från första början… det är kanske inte så jävla konstruktivt egentligen. Väldigt förenklat uttryckt, förstås.
– Men jag älskar buddhistisk konst, minimalismen.
Ännu en återkommande fråga i romanerna rör kärlekens och sexualitetens dynamik på en globaliserad marknad. Berättaren i ”Förlorad mark” tycker sig ha lagt märke till en diagonal rörelse över världskartan. Män rör sig mot sydöst för att skaffa en partner, på jakt efter fattigare kvinnor med lägre krav på jämställdhet. Kvinnor å sin sida rör sig mot nordväst, mot mer jämställda män med mer pengar. ”Detta mönster”, noterar berättaren, ”bryts endast då kvinnans materiella behov redan är så tillfredsställda att hon inte kommer högre upp, och i sociologisk bemärkelse börjar bete sig som en man.”
Så som Erika i ”Livsrum”, med andra ord. Hon behöver varken pengar eller jämställdhet: hon har båda två. Det hon saknar är en viss estetisk finess, som hon förknippar med kolonialtiden. Nostalgin hänger för henne ihop med att feminismen har uppnått sina mål. För oss kvinnor i väst, säger hon, verkar framtiden inte längre ljusare än nuet. ”Därför gör vi nu vad männen alltid förstått att göra: vi söker lyckan i det förflutna i stället. Vi vänder oss mot Öst.”
Frans har aldrig varit i Sharm el-Sheik (”eller Staffanstorp heller, för den delen”) och vet inte om något sådant som Residenset existerar. Men att den internationella partnerbildningen följer vissa generella mönster ser han som en ganska naturlig konsekvens av kapitalismen och lokala könsstrukturer.
– Det är lätt att kritisera män som åker till Asien för att hitta en foglig kvinna, och det är ju faktiskt skumt. Men det fungerar åt andra hållet också. Japanska män städar inte så mycket, till exempel. Och om en kvinna här vill ha en jämn fördelning av hushållsarbetet så är det rationellt att hon söker sig till män som har vuxit upp med de värderingarna.
I ett internationellt ekonomiskt system, där folk flyttar för att få ett jobb, följer det kanske att de också gör det för att hitta en partner. Eller för att få sina sexuella begär tillfredsställda av lågbetald arbetskraft.
– Precis. Var man kan få bäst avkastning på sitt romantiska kapital? Det är frågan.
Fakta.Frans Wachtmeister
Född i Svalöv 1993. Efter studier i Lund bosatte han sig i Tokyo i 20-årsåldern, där han studerade japanska och konstvetenskap.
Tillsammans med hustrun Yuiko, som är filosof, har han två små barn. De bor i Shinagawa i södra Tokyo.
Debuterade 2023 med romanen ”Territoriella anspråk” (Ellerströms), som nominerades till Katapultpriset och Borås tidnings debutantpris. 2025 kom på samma förlag ”Förlorad mark”, som nominerades till Sveriges Radios romanpris och Europeiska unionens litteraturpris.
Aktuell med romanen ”Livsrum” på Norstedts. Annars pappaledig.