Maria G Francke är kulturchef.
Det var väl bara en tidsfråga – att Tone Schunnessons kritikerhyllade roman ”Ultravåld” skulle få däng. Intressant är att smockorna utdelas av kritikern Mikaela Blomqvist, som så sent som i maj svingade vilt mot en annan av det här årets mest omtalade romaner: ”Kött” av David Szalay. Då hette det att ”Kött” rätt och slätt var kitsch och mästerdetektiven Blomqvist hade noga undersökt hur många gånger ordet ”okej” förekommer i romanen. På 182 av 378 sidor, blev det sensationella resultatet – och vid ett tillfälle hade det stått ”okej” sex gånger på samma sida! Jamen, då så.
I veckan kunde man läsa, även denna gång i Göteborgs-Posten, att ”Ultravåld” är ännu sämre än ”Kött” (min tolkning) under rubriken ”Varför säger ingen sanningen om Tone Schunnesson?”. Nu, liksom då, går kritikerskråets egen internrevisor till attack inte bara mot romanen och författaren utan mot alla som lovordade romanen när den kom tidigare i somras.
För till allra största delen fick romanen om den gravt dysfunktionella familjen på ett bedagat slott i Skåne positiv kritik. Jag själv skrev en entusiastisk krönika tidigare i somras efter att ha läst den och min kollega Julia Svensson som recenserade ”Ultravåld” lovade: ”får Tone Schunnesson inte Augustpriset i höst ska jag äta upp min fars gamla träbonnar”.
Naturligtvis piggar det upp att åsikterna går isär om ett konstnärligt verk, till och med om det uppstår lite tjafs. Konsensus är inte alltid av godo, för vad händer då med diskussionerna? Men ändå: Mikaela Blomqvists kritik av just språket i ”Ultravåld” är besynnerlig. Hon klagar över ”svårbegriplig svengelska”, att språket är sökt och ofrivilligt komiskt. Hon är frikostig med exempel och lösryckta kan de se graverande ut. ”En roman är inget mer än sitt språk, innehåller inga berättelser eller idéer bortom det”, skriver Blomqvist strängt.
Men – språket är ju en del av gestaltningen! För mig var det en inte så liten del av behållningen, hur språket mejslade ut huvudpersonerna. Mamma Monicas floskliga sätt att se på tillvaron, dottern Eddies yviga och störiga och för all del störda personlighet. Där Blomqvist ser slarv och vårdslöshet, ser jag åratal av ”hårt nötande på skrivbordsstolen” och en roman där författaren har superkoll på texten.
Frågan är också om det verkligen är strikt språkriktighet man är ute efter som läsare, eller ens som kritiker? Naturligtvis är det en mycket stor fördel om författaren har koll på vad den gör, egentligen ett måste, men ett språk som kränger och bråkar och störar sig är ju ett härligt språk? Det är ju trams att klaga på det?
Hynek Pallas stämmer in i klagokören och kallar ”Ultravåld” för ”Tone Schunnessons lexikala haveri”, också det i Göteborgs-Posten. En poäng han har är att det i vårt lilla land bara finns plats för ett litet antal böcker i taget i spalterna, närmare bestämt tre.
Det är onekligen lite fattigt, men då tycker jag ändå att denna vår och sommar har varit generös mot oss; förutom ”Kött” och ”Ultravåld” har även ”Perfektion” (Vincenzo Latronico) och ”Yesteryear” (Caro Claire Burke) varit oerhört exponerade, omskrivna och lästa. Men, det måste också sägas, när jag ser på vad Sydsvenskan skriver om: sanningen är att vår bevakning är mycket bredare och djupare än så. Den som söker läsning utanför mittfåran får mycket god hjälp av våra kritiker. Men då får man som läsare också anstränga sig lite.
Kritiker får räkna med att bli åthutade då och då, det är som det är. Men det Mikaela Blomqvist gör i dessa två fall är att hon i förlängningen även nedvärderar läsaren.
Den som ger sig på att läsa Bookerprisvinnaren från 2025, det vill säga ”Kött”, och inte förstår att det är kitsch antas vara mindre vetande. Och den som gläds åt att Tone Schunnesson har skrivit en riktigt maffig roman har uppenbarligen gått på en nit. En riktig party pooper är hon, Blomqvist.
Hennes ton signalerar dessutom att hon, till skillnad från oss andra, framför en objektiv sanning och inte en av flera möjliga tolkningar. Det berikar inte direkt samtalet om litteraturen. Tvärtom är det vanskligt att stänga en dörr med en sådan eftertrycklig smäll. Låt litteraturen leva, för bövelen.
Den här veckan…
… läser jag: Lisa Bodas reportagebok ”Dom kallar oss kulturtanter”.
… tittar jag på: Utställningen Glasklart på Halmstads konstmuseum. Värt en utflykt! Särskilt David Svenssons installationer.
… lyssnar jag på: nya avsnittet av podden 100 döda författare. Härligt samtal med Kjell Westö!