Medan Jarl Alfredius hälsar tittarna välkomna till förstakammarsalen och kamerorna sveper runt den gamla lokalen så står de sju partiledarna och minglar med varandra. Det ser något krystat ut, men så inleds den, slutdebatten 1998.
Scenen är mycket svår att föreställa sig idag.
Sända slutdebatt från riksdagen? Sittande debattörer med anföranden där varje partiledare får tala ostört? Mingel?
Det är bara en sak som i det yttre liknar årets valrörelse. Lars Leijonborg är med. En konstant i svensk politik – åtminstone fram till söndag om åtta dagar.
Det går långsamt i Alfredius tv. Ingen talar i mun på någon annan. Partiledare begär replik på inlägg, men replikerna måste hålla sig till vad föregående talare sagt, det vakar Alfredius som en hök över, liksom han noggrant gör noteringar om antalet sekunder varje debattör får till förfogande.
Man kan tänka på det när valrörelsens sista vecka väntar. En vecka fylld till brädden av dueller och debatter.
1998 gjorde de kanske inte så bra tv, som det heter. Men man hann höra vad debattörerna sa.
Och det har väl ändå ett värde.
Jag sitter och lyssnar på Göran Perssons prat om klassamhället han vuxit upp i, eftersom tendensen i opinionsmätningarna är att 1998 års val går igen. Flykten från socialdemokratin, mer bestämt.
1998 var valet då Socialdemokraterna förlorade 30 mandat medan Vänsterpartiet vann 21 mandat och Kristdemokraterna 27.
Är det inte vad vi ser nu? En effektiv dränering av statsministerpartiet.
Då var det en utmanande Gudrun Schyman som pratade om ”rättvisa” och en erfaren Alf Svensson som lovade ”värme i folkhemmet”.
Den här gången är det fyra små partier som tycks kunna växa sig nästan medelstora.
Socialdemokraterna förlorar vänsterut till Vänsterpartiet och Miljöpartiet och högerut till Centerpartiet och möjligen också Kristdemokraterna. Skulle de senaste mätningarna – där noteringarna 25,8 och 27,2 sticker ut – bli resultatet på valdagen är Magdalena Anderssons tid som ledare rimligen över. Skulle siffrorna snyggas till väntar ändå stora svårigheter.
Den socialdemokratiska regeringsstrategin bygger på två premisser:
Att partiets tapp till närliggande partier bara skulle ske vänsterut, röster som man lättare ändå skulle kunna tillgodoräkna sig i en regeringsbildning. Och att det i centrum av talmansrundorna skulle stå ett socialdemokratiskt parti med självförtroende, ett parti som skulle stärkt sitt mandat och sitt manöverutrymme.
Så tycks inte bli fallet.
Då, 1998, ledde valkatastrofen till att Göran Persson sturskt deklarerade ”vi sitter kvar”. Men det gick bara genom att partiet för första gången inledde ett organiserat budgetsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en omvälvande och plågsam process.
Är Magdalena Anderssons parti redo att genomgå ett liknande stålbad nu? För det är rimligen vad som väntar.
Kommer Socialdemokraterna kunna dela regeringskansliet med inte bara ett utan två eller tre andra partier? Vilka löften – utom karensen – är Andersson beredd att kompromissa bort? Kanske karensen också?
Sist Andersson påbörjade en regeringsförhandling med inbjudna centerpartister på ena sidan och försmådda vänsterpartister på den andra ledde det till ett januariavtal med så svag socialdemokratisk profil att de enda som gick stärkta ur den operationen var Reformisterna, den partiförening till vänster som ledningen inte ville ha något att göra med alls. Och så Nooshi Dadgostar då, som så småningom fällde januariavtalet.
Det är svårt att bokföra de regeringsåren som en succé.
Jag tänkte på det när jag i veckan besökte Sveavägen 68 och fick se en partisekreterare som läste innantill från en lapp som tycktes präntad i panik:
– Socialdemokraterna är det enda parti som kan skapa en majoritet och samla landet i en orolig tid, sa Tobias Baudin.
Det enda? tänkte jag. Kan ens något?
Inget av de tre stora partierna visar upp egentliga tillströmningar av väljare. En majoritet förefaller bli brokigare och bräckligare, var än på det politiska spektrumet den kan tänkas uppstå efter valdagen.
Något har uppenbarligen gått fel i den socialdemokratiska kampanjen. De har kanske inte trott på sig själva? På sin egen politik?
Det är en hypotes.
Jag hör Tobias Baudin tjata om hur många sverigedemokratiska ministrar det kommer att bli om högern vinner valet. Det liksom ekar i huvudet. Är detta det enda som det här partiet vill få sagt i den här valrörelsen?
Nej, slår det mig. För ett par veckor sedan anmälde Socialdemokraterna Ulf Kristersson till konstitutionsutskottet. För att han – såvitt jag kan förstå saken – är gift med Birgitta Ed.
Ute på gatan ser jag en valaffisch. ”Det är dags att ta Sverige på allvar”, står det på den.
Socialdemokraterna, tänker jag då, skulle kanske testa att börja med att ta sig själva på allvar.