Publicerad 13.50
KIEV, UKRAINA. På dagarna kontrollerar han baletten på operan.
På kvällarna skjuter han ner drönare.
Oleh Tokar är balettlegendaren som skyddar huvudstadens luftrum.
Musik strömmar ut från övningsrummet i det pampiga operahuset i Kiev.
Oleh Tokar tittar i sina papper och sedan på de sju dansarna när de övar koreografin till ”Snövit” som ska sättas upp om några dagar. Han växlar några ord med koreografen, hummar lätt och nickar. Repetitionen fortsätter, energin är påtaglig.
Han var själv aktiv balettdansare i 25 år och hade många huvudroller innan han tog klivet bakom scenen. Han har utbildat både dansare och koreografer och är en av de stora i Ukrainas kulturliv. När han visar runt operahuset från 1860-talet pekar han på rader med fotografier längs väggarna. Där syns han själv som premiärdansare. Nostalgin lyser i hans ögon.
– Förut var det jag som dansade, då behövde jag bara fokusera på min egen insats. Nu har jag ansvar för hela produktionen, ser till att allt funkar för alla, säger han.
– Fast jag dansade faktiskt i en föreställning i december förra året. Det finns inte så många manliga dansare längre så jag fick hoppa in, säger Oleh Tokar.
Hela hans liv har kretsat krig baletten och operan. Hans första hustru var operasångare, hans nuvarande hustru och hans dotter har varit ballerinor.
Han tar oss med i operahusets korridorer. Visar bilder på kollegor som dödats i kriget, leder oss in på scenen där förberedelserna för föreställningen är intensiva.
Ovanför salongens parkettplatser och de fyra våningarna med balkonger och privata bås i vackert snidade ornament, finns det mäktiga takvalvet. Det ser ut som en midnattsblå natthimmel utsmyckad med vita konsthantverk och guldfärgade detaljer. I centrum en mäktig kristallkrona.
Oleh Tolkar visar sitt eget bås vid sidan av scenen. Där han han full koll på dansarna, kan övervaka varje detalj under föreställningen.
Inklusive flyglarmen.
– Varje gång det ljuder ett flyglarm måste vi ta publiken och ensemblen till skyddsrummet. Därför kan vi bara fylla hälften av platserna i salongen, så evakueringen går smidigt, säger han.
Efter den fullskaliga invasionen höll operahuset stängt men när området runt Kiev befriades från de ryska ockupationsstyrkorna återupptogs verksamheten.
– Vi tvekade aldrig, teatern är större än vapen. Mäktigare, säger han.
Oleh Tokar beklagar de många ryska attackerna mot Kievs kulturskatter. Som nationalbiblioteket, konstmuseer, musikakademin – och inte minst världsarvet Petjerska-klostret.
De vill förtrycka oss och förstöra Ukrainas DNA. Kulturen är vår ryggrad och de kan aldrig bomba sönder den, säger han.
Efter mer än 40 år i operans och balettens tjänst var kulturen det enda liv han kände.
Men numera fortsätter tjänstgöringen när skiften i de pampiga lokalerna går mot sitt slut.
Från en garderob i sitt tjänsterum plockar han fram sin uniform. Dekorerad med flera medaljer.
Han byter om från sin kortärmade skjorta och chinos till den kamouflagefärgade uniformen. Han tar steget in i sitt andra liv.
– Jag anmälde mig som frivillig direkt efter den fullskaliga invasionen. Alla män i den närmaste familjen gjorde samma sak.
Han har deltagit i försvaret av Kiev. Hans kompani har beslagtagit ryska stridsvagnar, skjutit ner attackhelikoptrar och Oleh har lärt sig bemästra drönare. Men framförallt skyddar han huvudstaden från farorna i luften: attackdrönarna.
Han tar med oss till en hemlig plats.
Septemberlöven grönskar och det luktar fortfarande sommar.
En stor kulspruta är monterad på en pickupbils flak. Kiev har levt under nästan konstant flyglarm de senaste dagarna efter både drönar- och robotattacker så koncentrationen är stor. I fjärran hörs dova explosioner. Det är drönare som skjuts ner av andra förband eller drönare som träffar sina mål.
Till sin hjälp har Oleh Tokar kollegan Ihor med stridsnamnet ”Budda”.
Kollegan tittar fokuserat på sin surfplatta. Där finns radar- och satellitbilder som visar alla drönare i ukrainskt territorium. Ibland visar bilden kluster av röda pilar som symboliserar fientliga drönare. Nu syns där bara en.
– När drönaren kommer in i vårt ansvarsområde har vi som mest en minut på oss att skjuta ner den, ibland bara 15 sekunder, säger Oleh.
Till sin hjälp har de avancerad datateknik, mörkerseende och värmesökare.
– Det är inte lätt men vi skjuter ner de flesta. Det har dock blivit svårare med de nya drönarna som har turbojetmotorer. De går snabbare och flyger högre.
Kontrasten mot operans mäktiga lokaler är slående när Oleh Tokar sitter bakom sin kulspruta iklädd uniform, skyddsväst och hjälm.
– Det är som två olika liv, säger Oleh.
– Men trots ett helt liv på operan är det ändå det här som är nummer ett nu, det viktigaste, säger han.
I hans förband av frivilliga ingår affärsmän, advokater, parlamentariker, en operasångare och en tidigare chefsdomare vid Ukrainas konstitutionsdomstol. En man som också var med och skrev landets grundlag efter Sovjetunionens fall.
Oleh är den enda balettdansaren i gruppen.
Du måste förstå att vi gör det här för vår framtid och frihet. Om Ryssland skulle vinna är allt vi byggt upp förstört. Alla våra framsteg skulle förintas, säger han.
Han spanar mot himlen, ännu inga drönare. Hur många han skjutit ner vet han inte, men det är en obeskrivlig känsla, säger han.
– Det är en riktig adrenalinkick, det är som en befrielse. Känslan av att veta att nedskjutningen kan ha räddat liv, säger Oleh.
Skiftet närmar sig sitt slut.
Nästa dag byts kulsprutans tunga rörelser ut mot dansens smidiga igen.
Oleh Tokars dubbelliv. Ett liv han delar med många andra som försvarar sitt land.