Svante Weyler är skribent och förläggare.
Péter Nádas var den angenämaste författare jag någonsin mött. Det fanns en livserfarenhet inskriven i hans väsen som gjorde ett oerhört intryck, just genom att inte sträva efter att göra intryck.
Efter meddelandet om att han hade avlidit läser jag en av hans böcker som jag länge känt till men ännu inte läst. Den passar bra nu. I ”Egen död” skildrar Péter Nádas hur han som 51-åring drabbas av en hjärtinfarkt, svårt medtagen tas till sjukhus och där ”dör”, det vill säga hans hjärta står stilla i tre och en halv minut, sen lyckas läkarna ”reanimera” honom, det är det ord han själv använder när han, återvänd till livet, frågar vad de egentligen gjorde med honom.
”Egen död” är en stark text, i korta fragment skildrar den dagen då hjärtat svek honom, särskilt starkt blir det när han mot ett slags bättre medvetande (plikten först, döden sen) våldsamt andfådd släpar sig in på ett kafé och beställer soppa och ett glas rödvin: ”I väntan på att den orimligt heta soppan skulle svalna bredde jag ut korrekturet framför mig för att ta itu med rättelserna och på så sätt avleda min uppmärksamhet från dödskampens svett, från mina kväljningar och min smärta.”
Den absurda scenen kommenterar han sen så här: ”Här satt jag i min uppfostrans iskalla fiasko.”
Om den där uppfostran och dess andra följder handlar det som för eviga tider kommer att stå fram som ett av den europeiska litteraturens största verk, ”Illuminerade detaljer”. Den svenska titeln är okej, men originalet och den tyska översättningen, ”Aufleuchtende Details” (”Upplysande detaljer”), fångar bättre själva essensen i Nádas minnesverk: I varje enskild berättelse från den barndom som började under kriget och fortsatte fram till vuxenhet under den ungerska kommunismen lyser det upp detaljer, som bloss, som författaren tar vara på.
Ljuset kommer liksom inifrån detaljerna själva, det är grejen. Ingen detalj är för liten för att inte tillåtas bryta de stora linjerna. Det känns i själva verket som om Nádas skyr de stora linjerna, historiens stora linjer, de som hans fanatiska föräldrar gjorde till sitt livsinnehåll, innan de förvandlades till strypsnaror.
Nádas föddes in i ett judiskt ungerskt sammanhang. Farfar var med och reformerade det judiska livet samtidigt som han var en ledande demokrat i seklets början. Men viktigast för den lille Péter var mormodern som vägrade att sugas upp helt i den sekulariserade familjen. Genom henne strömmade östjudenhetens mysticism in, hon fortsatte prata provinsens jiddisch, fortsatte tro på precis vad hon ville tro på. Porträttet av henne är underbart och jag har hört Nádas tala om henne i intervjuer som man talar om en älskad.
Föräldrarna däremot är tragiska gestalter, förföljda under kriget både som judar och kommunister blir de efter kriget galna anhängare av stalinismen men ändå liksom för känsliga för den. Modern dör i cancer, redan utstött av partiet, när Péter är tretton. Fadern hämtar sig aldrig och tar sitt liv tre år senare.
Ingen vet vad som egentligen gör en författare men en bra teori är att den nödvändiga iakttagelseförmågan uppstår under tryck, kanske till och med under hot. Att se och förstå vad man hotas av blir till en förutsättning för att överleva, sen för att skildra överlevandet.
Den vår jag satt och läste ”Illuminerade detaljer”, långsamt för att inte missa någon enda av de hastigt upplysta detaljerna, var som att sitta och följa en ung människas kamp för att överleva det europeiska 1900-talets alla katastrofer. Det var, och det kan låta lättsinnigt, en av de sinnligaste litteraturupplevelser jag haft i mitt liv.
Jag träffade Péter Nádas några gånger, viktigast vid ett besök hemma hos honom i en liten by längst västerut i Ungern, så långt bort från Budapest det gick att komma utan att lämna landet. Det var 2022, strax efter Rysslands storskaliga invasion i Ukraina och Orban stod på toppen av sin makt. Innan vi började tala om den deprimerade politiska situationen, i Ungern och i världen, bjöd Nádas på en utsökt lunch som han naturligtvis lagat själv, vi tog en promenad i trädgården, jag beskådade det enorma päronträdet Nádas genom sina fotografier skänkt evigt liv, just så som han gjort med sin judiska familj.
Efter samtalet frågade jag honom vad han skrev på och med glittrande ögon berättade han om den då just avslutade romanen som när den kom på svenska heter ”Skräckhistorier”. ”Jag har använt vartenda grovt ord, varje svordom och könsord jag känner till”, sa han och log. Romanen handlar om människorna i en by på landet och det slags samtid som den ungerska kommunismen utgjorde och som sen fick kända, tragiska följder.
För att uttrycka det enklare än Nádas någonsin skulle tillåta sig: Viktor Orban växte upp i en sådan by. Vi är i romanen så långt det går att komma från det urbana Ungern som var den luft Nádas andades in när han växte upp, så långt från den bildade klass han en gång tillhörde. ”Skräckhistorier” var den pusselbit som saknades i hans verk för att det skulle kunna ses som ett fullkomligt panorama över vårt århundrade.