Kalle Wigle är premiärdansare vid Berlins statsbalett. Den 5 september är han en av mottagarna av det prestigefyllda Léonide Massine-priset för årets dansare, som delas ut i italienska Positano.
Vad betyder priset för dig?
– Det är lite overkligt. Jag blev precis befordrad till premiärdansör i Berlin och försöker landa lite i det. Sedan kom den här utmärkelsen ganska pang på. Det är ett av de äldre dansprisen och många av mina idoler och stora dansare, som Rudolf Nurejev och Maurice Béjart, har fått hederspriset i Positano tidigare, liksom Mats Ek och Ana Laguna. Så det är häftigt för mig som balettnörd att utnämnas till en av årets dansare och hamna i det sammanhanget.
Vad innebär det att vara premiärdansare?
– Ända sedan jag kom till Berlin som andrasolist har jag framfört de större rollerna så det är inte så mycket i arbetet som har förändrats. Men ansvaret har blivit större. Nu bär man liksom baletten på ett annat sätt och ska vara en förebild för resten av kompaniet. Det är mer ansvar helt enkelt.
Har du en favoritroll?
– Det måste vara Albrecht i baletten ”Giselle”, som var en av de första jag gjorde när jag kom till Berlin. Det är en favorit tack vare alla nyanser. Nu ska jag göra den igen med premiär nästa vecka och varje gång så kan man gräva djupare i karaktären. Jag tror att mycket handlar om att försöka använda så mycket av sig själv som möjligt när man gestaltar en karaktär. Och man förändras ju hela tiden, från år till år, nästan från vecka till vecka. Sedan är musiken väldigt vacker.