Tidöregeringen övertog en inflation om 10 procent och den är nu under 2 procent. Som följd härav tar nu tillväxten fart och reallönerna börjar åter öka. Ändå försöker de rödgröna framställa detta som att den ekonomiska politiken varit misslyckad. Tidöregeringen har fått igenom varje budget och vi har haft stabilitet i regerandet. Det ska jämföras med att Magdalena Andersson knappt fick igenom någon budget och vi hade ständigt regeringskriser.
En regering måste vara enig i alla frågor eftersom den tar kollektiva beslut. Tidöregeringen har klarat detta, trots den svartmålning som de rödgröna ägnade sig åt beträffande att kaos skulle uppstå om SD fick ett inflytande över regeringspolitiken. SD har agerat ansvarsfullt i praktisk politik.
C, som är vårt mest företagsvänliga parti för små- och medelstora företag, har fått för sig att de ska realisera denna politik med socialister. Jag tror inte någon utanför C:s ledning tror på denna illusion.
MP har kostat Sverige oerhörda belopp. De har varit drivande i avvecklingen av kärnkraften som gav oss billig och fossilfri el. De har motsatt sig såväl EU- som Natomedlemskap. De stödjer varje osäker miljardinvestering bara företagsledningens retorik är sådan att det påstås främja miljön.
V har i grunden ingen annan politik än att höja de offentliga utgifterna och skatterna och driva på för så många offentliga monopol som möjligt. Alltså klassisk socialistisk politik. Det är befriande att de är så tydliga med sin socialism.
S är inte lika tydliga med sin socialism. Deras problem är att de ska försöka få ihop en regering med tre partier som representerar ytterlighetspositioner. En är synen på invandring där V och MP vill återgå till ökad invandring medan S numera har samma politik som Tidöpartierna. Ändå målar S upp bilden av att Tidöregerings politik är ren kopia på SD:s politik. En annan är synen på företagande där ytterligheterna V och C finns i samma block. S, V och MP vill avveckla väl fungerande friskolor för flera hundra tusen elever, medan C vill fortsätta att utveckla dessa och värna att den enskildes möjlighet att välja skola.
Gunnar Strömmers mödosamma arbete med att få ner gängvåldet som terroriserade vårt samhälle har varit framgångsrikt. Här är frågan om detta arbete ska fortsätta eller om V och MP ska rasera denna politik?
Ja, man kan fortsätta så här på punkt efter punkt. Den enda rimliga slutsats jag kan göra är att de inte får ihop en regering, och skulle de mot förmodan få det genom att hoppa över alla frågor där de är oeniga, återgår vi sannolikt till den nämnda krisartade ordning vi hade i förra mandatperioden.
Mot detta ska ställas den stabilitet och regeringsduglighet som Tidöregeringen uppvisat och att landet nu utvecklas i rätt riktning trots de stora utmaningarna med den extremt höga räntan och krig i vår omvärld. Den trygga lösningen är således att låta en samspelt Tidöregering få fortsätta.
Alternativet är ett högriskprojekt. När ett försvagat S nu är nere på historiskt låga opinionssiffror blir tyvärr utrymmet för de andra tre partierna, som var och en på sitt sätt är ytterlighetspartier, så mycket större. Ingen, jag säger ingen, vet om detta kommer att fungera eller vilken politik som kommer att föras. Det är ett stort risktagande för vårt land.
Avslutningsvis en intressant detalj. När Mikael Damberg (S) ska svara på frågan hur de ska finansiera alla de offentliga satsningarna om många tiotals miljarder kronor nämner han ofta att stoppa utdelningarna från friskolor. Det kan nämnas att denna utdelning uppgår till ca 1 procent av omsättningen och omräknat till Mkr talar vi om mindre än 0,5 miljarder kronor. Och då ska beaktas att dessa aktieägare får ingen ränta på insatt kapital utan de får i stället utdelning om det gått bra som motsvarar en lågt satt ränta. Till saken hör att vi har lagligt skydd för äganderätten, och vill staten avveckla en hel bransch kommer uppkommer tiotals miljarder kronor i ersättning till ägarna.
Det överstiger vida nämnda utdelningar. Damberg har fått de siffror jag här redovisar av branschen, ändå väljer han att dupera väljarna om en stor potential. Och ingen av de politiska journalisterna vi ser på TV varje dag avkräver Mikael Damberg eller Magdalena Andersson ett svar på detta falsarium.
Dan Olofsson, entreprenör