I intervjun har Aziz Harabi önskat att svara på våra frågor skriftligt.
Varför hamnar vissa ungdomar snett? Det är förstås en kombination av faktorer bortom din kontroll – bakgrund, miljö, klass – och saker som du verkligen kan påverka, om beslut som du fattat och själv måste stå för.
Harabi växte upp i förorterna Jordbro och Fisksätra utanför Stockholm. Två socialt utsatta områden som han fortfarande är mycket fäst vid.
Han hade lätt för sig i skolan och var uppenbart talangfull i fotboll. Till en början spelade han i IFK Haninge men från elva års ålder i Hammarbys akademiverksamhet där han var en framstående talang. Harabi berättar att uppväxten ”på många sätt var bra”. Däremot skilde sig föräldrarna tidigt i hans liv, vilket påverkade honom mycket.
”Mina föräldrar har alltid velat mitt bästa och gjort vad de kunnat för att vägleda mig. Samtidigt är det svårt för alla föräldrar att ha full insyn i vad deras barn gör utanför hemmet och vilka de umgås med och vilka människor som påverkar dem”, skriver han och fortsätter:
”Min familj betyder oerhört mycket för mig. Därför gör det också ont att se dem dras in i den situation som har uppstått kring mig. Det är jag som är offentlig och det är mina handlingar som diskuteras. Min familj har inte valt den uppmärksamheten och har inte bett om att bli en del av den.”
Harabi berättar att han under ungdomsåren hade svårt att hantera motgångar i fotbollen. Det fanns ingen – åtminstone ingen med insyn i att växa upp i en tuffare förort – som kunde vägleda honom när han tvivlade eller ville ge upp. I tonåren kände han inte samma glädje för fotbollen och började hänga mer i centrum.
”Med facit i hand ser jag hur stor betydelse de små valen i vardagen kan ha. Det är sällan en ung person vaknar upp och bestämmer sig för att hamna snett. Ofta sker det steg för steg genom miljöerna man vistas i och människorna man omger sig med och vilka personer man börjar lyssna på.”
Bristen på positiva förebilder i området var ett konkret problem. Han önskar att någon bara lagt armen om honom och sagt: ”Aziz, du är duktig på fotboll. Fortsätt satsa på det. Åk hem efter träningen och lägg din energi på det du är bra på.”
I stället sökte han tillhörighet i mer destruktiva sammanhang.
Hur kommer det sig att du hamnade i kriminella miljöer?
”Jag tycker att det är viktigt att beskriva det här korrekt. Jag har aldrig tillhört något kriminellt gäng eller nätverk. Däremot har jag begått brott och blivit dömd för saker. Det ska jag inte försöka springa ifrån.”
Det som blivit mest uppmärksammat är hur han i en grupp med andra killar sökte upp en jämnårig pojke i Skogås centrum. De drog med sig honom och genomförde ett brutalt rån.
”Det var inte någonting som jag hade planerat i förväg. Jag befann mig tillsammans med andra ungdomar och situationen uppstod och jag följde med i någonting som jag aldrig borde ha följt med i. Grupptryck spelade en roll. Men grupptryck tar inte bort ens eget ansvar. Jag fattade ett väldigt dåligt beslut. Det ansvaret är mitt och konsekvenserna av det är något jag fortfarande får leva med i dag”, skriver Harabi till Sportbladet.
Harabi – som i domen beskrivs som en av de två drivande i rånet – och de övriga ungdomarna tvingade av pojken hans väst, mobiltelefon, pendelkort och kontanter. Brottsoffret slogs i ansiktet, drogs ner till marken och sparkades. Pojken kände ett vasst föremål mot halsen, som en kniv, och hotades med att bli knivhuggen om han inte gjorde som de sa.
I domen kan man läsa att pojken efteråt var traumatiserad av händelsen. Han kände sig paranoid och var rädd att det skulle hända igen. Han fick svårt att koncentrera sig och fokusera på skolarbetet.
”Jag ser väldigt allvarligt på det som hände och jag skäms över att jag var delaktig. Jag var 16 år. Min ålder förklarar kanske en del av min omognad då men den tar inte bort mitt ansvar. Jag var på plats och följde med i en situation som jag aldrig borde ha varit en del av.”
Han vill dock kraftfullt dementera en sak.
”Det finns en konkret uppgift som har fått väldigt stor spridning och som jag behöver bemöta. Det påstås att det var jag som höll eller satte en kniv mot målsägandens hals eller strupe. Det stämmer inte. Det var inte jag som utförde den handlingen.”
De två mest aktiva i gruppen – Harabi och en till gärningsperson – döms för rånet. Det framgår inte i domen vem som faktiskt hotat med kniven. Harabi uppger att det inte var han.
”Jag säger inte det för att förminska min egen del. Jag var fortfarande delaktig i händelsen och blev dömd för min medverkan. Det ansvaret ska jag stå för. Men jag kan inte ta ansvar för en konkret handling som någon annan utförde”, skriver Harabi till Sportbladet och fortsätter:
”Det här har blivit extra allvarligt eftersom uppgifterna har spridits vidare som fakta och lett till hat och hot mot både mig och min familj. När människor diskuterar det som har hänt tycker jag att det är viktigt att utgå från de faktiska omständigheterna och inte från uppgifter som har spridits vidare utan att kontrolleras. Jag förstår att människor reagerar på min bakgrund och jag accepterar kritik för det jag faktiskt har gjort. Kritisera mig för mina handlingar. Det får jag acceptera. Men tillskriv mig inte någon annans.”
Hur tänker du på brottsoffret i dag?
”Med skam och sorg och skuld och ånger. När jag blev äldre och min tro blev en större del av mitt liv började jag reflektera mycket mer över mina egna handlingar och över människor som jag kunde ha gjort illa. Oavsett vem som gjorde exakt vad i situationen fanns det en ung människa på andra sidan som fick uppleva någonting som ingen ska behöva utsättas för. Jag ville inte ha någonting otalt med någon och försökte aktivt få möjlighet att be personen om ursäkt men lyckades tyvärr aldrig få den kontakten. Om han någon gång läser det här vill jag därför säga att jag är ledsen. Jag är ledsen för min del i det som hände och för att jag inte försökte samla mod och göra mer för att stoppa det som pågick.”
Harabi återkommer till att grupptrycket var svårt att hantera. Att han vid den åldern var väldigt upptagen av att inte tappa ansiktet inför andra.
”Han var också en ung kille och skulle aldrig ha behövt utsättas för den situationen. Det är något jag bär med mig.”
Det var stökiga år även efter rånet. Fotbollen gick inget vidare. Harabi levde på sin talang men tog inte sporten på tillräckligt stort allvar. Saknade disciplin, arbetade inte tillräckligt hårt och hade inget tålamod. Efter åren i Hammarby testade han lyckan i Tunisien men fick inte sitt seniora genombrott där. Runt omkring såg han gamla fotbollskamrater som slog igenom i Sverige och därefter blev utlandsproffs.
Under en period slutade han helt med fotbollen. Han beskriver det som en mörk tid i livet och att det ”gjorde ont inom honom”. Harabi isolerade sig och mådde uselt.
Han dömdes för ytterligare brott. Bland annat för ringa narkotikabrott och våldsamt motstånd efter bråk med poliser i samband med ett gripande. Harabi erkänner utan omsvep att han satt sig i många besvärande situationer.
”Jag har också fattat andra dåliga och olagliga beslut som var mina egna. Ett exempel är att jag körde bil utan körkort. Jag var ung och tyckte att det var coolt att köra och fick en bekräftelse av det. Jag visste att jag inte hade rätt att köra men gjorde det ändå. Det var dumt och det får jag stå för. Jag tycker att det är viktigt att beskriva min bakgrund som den faktiskt ser ut. Jag vill varken göra den bättre eller värre än vad den är.”
Han rökte cannabis och åkte dit för det. Det blev en vändpunkt. Han bestämde sig för att aldrig mer använda narkotika. För första gången i livet levde han i stället som en professionell fotbollsspelare. Fick rutiner i vardagen. God sömn. Rätt kost. Disciplin, helt enkelt. Tron på Gud gav honom dessutom en annan struktur i livet, berättar han.
Det gav snabb effekt. Den i grunden talangfulle Harabi kunde när han fått ordning på sitt liv också börja leverera på fotbollsplanen. Nordic United gav honom chansen och Harabi blev en nyckelspelare när Södertäljeklubben avancerade från division ett till en stabil position i superettan. I år har han varit hela seriens kanske bästa vänsterback.
Att han kommer till AIK från just Nordic United har fått somliga att höja på ögonbrynen.
Det är en kontroversiell förening som varit inblandad i ekobrott och haft andra kopplingar till kriminalitet. Hur ser du på Nordic United?
”Nordic United har betytt väldigt mycket för min fotbollskarriär. Jag fick en möjlighet där att spela regelbundet och utvecklas och hitta tillbaka till den fotbollsspelare som jag hela tiden trodde att jag kunde bli. Jag är väldigt tacksam mot de människor som hjälpt mig fotbollsmässigt under min tid där.”
Han vill inte gå in närmare på kritiken mot Nordic United.
”När det gäller andra personer med koppling till föreningen och saker som de har varit inblandade i tycker jag att man måste skilja på individer. Det är egentligen samma sak som jag själv efterfrågar när människor pratar om mig. Varje människa måste svara för sina egna handlingar. Jag kommer aldrig att försvara brott eller någonting annat som är fel. Men jag vill heller inte uttala mig som om jag känner till allt andra människor har gjort privat eller har full insyn i saker som jag själv inte varit delaktig i. Jag kan svara för mig själv och för min tid som fotbollsspelare i Nordic United. För mig var Nordic en väldigt viktig del av vägen tillbaka till elitfotbollen.”
När AIK aviserade sitt intresse för honom bestämde sig Harabi för att lägga alla korten på bordet. Hellre det än att försöka hålla tyst och hoppas på det bästa. Han berättade om sin bakgrund och brotten han dömts för.
”De visste alltså om min historia innan värvningen blev klar. Min del var att vara helt öppen och ärlig från första början.”
Det finns AIK-supportrar som är starkt kritiska till att AIK värvade dig med tanke på din bakgrund. Hur känner du kring det?
”Jag förstår att det kommer reaktioner och jag respekterar att människor har frågor kring min bakgrund. Det som är viktigt för mig är att människor utgår från korrekta fakta. Det har spridits uppgifter om rånet och framför allt om kniven som inte stämmer. När sådant dessutom leder till att min familj får ta emot hat och hot blir det väldigt jobbigt. Men jag vill inte heller att hela bilden av mig i dag bara ska handla om saker jag gjorde när jag var ung.”
Harabi talar om en dröm som gått i uppfyllelse. Att få spela vad som i hans tycke är Sveriges största klubb: AIK. Glädjen över att de senaste årens hårda arbete – och förändrade livsstil – faktiskt gett resultat. Samtidigt inser han att människor är skeptiska.
”Jag förväntar mig inte att människor ska ändra sin uppfattning om mig för att jag säger rätt saker i en intervju. Jag hoppas att jag får möjligheten att visa vem jag är i vardagen som person och som lagkamrat och som fotbollsspelare. Sedan får människor själva bilda sig en uppfattning om mig.”
Hur ser du tillbaka på din brottslighet i dag?
”Jag är inte stolt över de beslut jag fattade när jag var yngre. Det finns handlingar och situationer från den perioden som jag skäms över och ångrar. Men det kom också en punkt där jag bestämde mig för att det inte var den personen jag ville vara,” skriver han och nämner återigen betydelsen av sin tro:
”Den fick mig att börja tänka annorlunda kring ansvar och disciplin och människorna omkring mig och vad jag ville göra med mitt liv. Jag bestämde mig för att aldrig mer fatta den typen av beslut. Sedan dess har jag hållit mig helt borta från brott och sådana situationer. Det gör inte det gamla ogjort och jag tycker inte heller att jag ska kunna säga att det var länge sedan och därmed slippa prata om det.”
Sedan kommer han till knäckfrågan. Hur ska Sverige hantera de tusentals ungdomar och unga vuxna som hamnat i kriminalitet – och försökt ta sig ur det? Finns det en väg tillbaka till ett normalt liv? Vilka dörrar är öppna när man tagit sitt straff? Och vilka borde vara stängda? Det är uppenbart att Harabi funderat mycket på den saken.
”Jag tror väldigt mycket på att människor kan förändras. Vad vill vi att en ung person som har begått brott och gjort fel ska göra efteråt? Självklart ska personen ta konsekvenserna och förstå vad den har gjort och lära sig av det. Men sedan måste målet också vara att personen förändrar sitt beteende och fattar bättre beslut och bygger upp sitt liv på ett bra sätt. Det är det jag har försökt göra. Jag kan inte ändra det som har hänt men jag kan påverka hur jag lever mitt liv i dag. För mig handlar förändring inte bara om vad man säger. Det handlar om vilka val man gör konsekvent över tid.”
Nu åker han runt i Stockholms förorter och besöker hallar och planer där det spelas spontanfotboll. Målet är att bli det som han själv saknade: en positiv förebild. Han vill berätta för barn och ungdomar att ”misstag inte behöver betyda att hela livet är förstört”.
”Jag kan säga: ’Jag var också 15 eller 16 år. Jag har hängt kvar när jag egentligen borde ha åkt hem. Jag har följt med på någonting dumt. Ett beslut som tar några minuter kan du fortfarande behöva svara för åtta år senare. Gör inte samma misstag som jag.’”
”Kan min historia få en enda ung kille att tänka en extra gång och åka hem efter fotbollen i stället för att hänga kvar i centrum eller säga nej när kompisarna drar igång någonting dumt så betyder det väldigt mycket för mig.”