En vinnare. En varm person. En beräknande människa. Tre beskrivningar som fastnar när tidigare spelare och medarbetare får sätta ord på José Mourinho i den nyutgivna serien om honom på Netflix.
De löper sen som en röd tråd genom avsnitten när han själv beskriver sitt stora behov av att känna sig älskad, ger uttryck för en stark känsla av att vara orättvist behandlad och bedömd. När han pratar nedlåtande om människors behov av vila och förklarar att personer som låter sig manipuleras är ett problem snarare än den som manipulerar.
Mourinho är en komplex karaktär, men allra mest är han besatt av att vinna. Av att berätta om allt han vunnit, hur han vunnit, när och var han vunnit.
Det var längesen han gjorde det nu, men kanske har han bara saknat rätt ingredienser.
Offensiven liknar ingenting som Mourinho ens har varit i närheten av att förfoga över de senaste tio åren.
Fyra ligamatcher är inget jätteunderlag för utvärdering, men att ständigt invänta facit är inte heller jättekul. Och det finns trots allt saker att säga om Real Madrid redan nu.
De har gjort tio mål, släppt in tre, tagit tre segrar i säsongsinledningen. Väldigt mycket har varit väldigt bra, en del saker är fortfarande oroande.
Den defensiva strukturen är flaxig, kanske saknas en mittfältare, vi vet inte om spelarna har det i sig att hålla sams en hel säsong. Men offensiven liknar ingenting som Mourinho ens har varit i närheten av att förfoga över de senaste tio åren. Den går knappt att försvara mot, och en av spelarna sticker så klart ut.
”Ibland får han mig att skratta rakt ut på träningarna, han är för bra”.
Kylian Mbappé öste in mål förra säsongen, vann skytteligan i sommarens VM när han också och blev tidernas målskytt i turneringen, men han har fortfarande inte vunnit en titel som räknas i Real. Han behöver göra det i år, lika mycket som hans nya tränare behöver det.
Den ena har sin bästa chans att motbevisa sina tvivlare med hjälp av den andra, och kanske kan Mourinho vara nyttig för Mbappé också.
En så här bra chans att bevisa motsatsen kommer han aldrig få igen.
För några månader sedan var vi många som undrade om det verkligen var bra för Real att ta ett sentimentalt beslut och återanställa ännu en gammal tränare. Klubben stod i brand och Mourinho är inte direkt känd för att vara någon som släcker bränder och dämpar konflikter.
Dessutom var han avskriven från toppen, med en dalande aktie ända sedan han lämnade United, bortviftad som föredetting trots en obesegrad säsong i Benfica.
Men han klev in med ett mandat som få tränare i den här klubben haft, har konsulterats i varenda värvning den här sommaren och spelarna pratar än så länge bara gott om honom.
Han själv påstår att han mognat, att han inte är lika emotionell nu som förr. Hänger det ihop med att de fick en bra start? Kommer han fortsätta vara rimlig och kunna hålla truppen och sig själv i schack när det börjar dyka upp motgångar?
Historiskt har det inte sett ut så. Det har alltid varit harmoni i början, börjat skava, för att sedan implodera.
I den där Netflix-serien pratar han om att alltid behöva bevisa sig. Det framgår att han drivs av samma sak som de flesta andra som tar sig långt; en känsla av att aldrig vara bra nog.
En sån här chans att bevisa motsatsen kommer han aldrig få igen.
... Missförstånd. Alla har vi någon gång använt ett ord eller uttryck fel. Men det är alltid fascinerande när något går genom (antar jag) flera personer innan det publiceras - och ändå blir tokigt. Som när Barcelona skickade ut en bild på X nyligen, och kallade Anthony Gordon för ”one of our own”. Anthony Gordon. Som kom från Newcastle i somras. Som är född och uppvuxen i Liverpool. Nog för att han dansat runt och gjort fyra assist på sina tre inledande La Liga-matcher, men det gör honom faktiskt inte till La Masía-produkt.
https://x.com/FCBarcelona/status/2094583516457803802⚽️ ⚽️ ⚽️
... Progressivitet. Det känns nästan osannolikt, men det är det spanska fotbollsförbundet som får stå för den här punkten. I veckan berättade Alexia Putellas att förbundet planerar att börja erbjuda sina spelare möjligheten att frysa in sina ägg. Anledningen är att många spelare ställs inför det svåra beslutet att pausa karriären just när de är som bäst, och kanske står inför ett världsmästerskap eller liknande, för att ha bästa möjlighet att kunna skaffa barn. Och sen inte veta var karriären tar vägen efter det. Ett vägval som deras manliga kollegor aldrig behöver fundera kring.