Sverige har många problem, och jag förstår missnöjet. Gängkriminaliteten har skapat otrygghet i människors vardag. Integrationen har misslyckats på viktiga områden. Välfärden är pressad, och många har fått erfara hur svårt det kan vara att få den hjälp man behöver.
Men ett val handlar inte bara om vad vi är missnöjda med. Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga i stället.
Jag arbetar som specialistsjuksköterska i psykiatri inom psykiatriambulansen. Där möter jag människor när livet har gått sönder – människor som samtidigt kan vara helt beroende av att samhällets skyddsnät fungerar. Jag träffar dagligen människor som väntat länge på vård, bollats mellan olika delar av välfärden och tappat tilltron till att hjälpen finns där. Det är i den verkligheten jag lärt mig att trygghet ofta handlar om att samhället och någon faktiskt finns där när livet går sönder.
Därför tror jag på en stark välfärd. Inte för att den är felfri – det är den inte – utan för att jag vet vad det innebär för människor när den inte räcker till.
Valt annan princip
Det är mot den verkligheten jag läser SD:s budskap på vägen till jobbet: ”Vi gör Sverige till Sverige igen”. Formuleringen för såklart tankarna till Trumps ”Make America Great Again”. Man kan fundera över varför ett svenskt parti lånar retorik och politiska budskap från MAGA-rörelsen i USA. Men viktigare än var sloganen kommer ifrån är vad den faktiskt säger om det samhälle SD vill bygga. USA visar vad som står på spel när trygghet i högre grad blir beroende av privatekonomi. Sverige har, trots alla brister, valt en annan princip: att vård och omsorg ska fördelas efter behov – inte efter plånbokens storlek.
SD beskriver sig gärna som ett parti för vanligt folk och Sveriges arbetare. Men den bilden måste också prövas mot partiets ekonomiska politik. SD har stött skattesänkningar som även har gett större ekonomiska vinster till personer med höga inkomster, samtidigt som välfärdens verksamheter har stora resursbehov. Partiet försvarar dessutom ett välfärdssystem där offentligt finansierade verksamheter kan drivas med privata vinstintressen – där skattepengar avsedda för patienter, elever och äldre kan omvandlas till aktieutdelningar. Vad är arbetarvänligt med en sådan politik.
Frågan om vilket Sverige vi vill ha handlar dock om mer än pengar – den handlar om vilka vi räknar som en del av Sverige.
Men när religiös tro blir ett skäl att ifrågasätta om en människa kan betraktas som svensk väcks en större fråga: vem är det egentligen som får definiera svenskhet?
Därför blir frågan om svenskhet viktig. I en SVT-dokumentär i mars i år sa Jimmie Åkesson att han har svårt att se att en aktivt troende muslim samtidigt kan vara svensk. Man kan och ska kunna diskutera och kritisera religiösa idéer. Men när religiös tro blir ett skäl att ifrågasätta om en människa kan betraktas som svensk väcks en större fråga: vem är det egentligen som får definiera svenskhet?
Jag arbetar varje dag tillsammans med kollegor med olika bakgrund. Några är födda i Sverige, andra någon annanstans. I ambulansen är det inte ursprunget som avgör vem som kan göra jobbet. Vi har samma ansvar, möter samma patienter och försöker hjälpa människor när de behöver oss som mest. Många av dem som i den politiska retoriken beskrivs som ett problem är samtidigt en del av lösningen, varje dag.
Olika bakgrund
Även SD:s nostalgiska blick måste problematiseras. Sverige har aldrig varit ett färdigt tillstånd vi en gång uppnådde och sedan förlorade. Sverige har förändrats, byggts om, blivit bättre på vissa sätt och sämre på andra. Välfärden byggdes inte av exkludering och kontroll av vilka som var svenska nog – den byggdes av människor med olika bakgrund, av insikten att vissa saker blir starkare när vi gör dem tillsammans.
Så när SD säger ”Vi gör Sverige till Sverige igen” vill jag fråga: vilket Sverige?
Ett där människor ställs mot varandra och där vissa måste bevisa att de hör hemma – eller ett där vi använder våra gemensamma krafter för att lösa problemen?
Jag vill inte tillbaka till ett Sverige som aldrig har funnits. Jag vill framåt – mot ett Sverige där människor som behöver hjälp får den, där välfärden fungerar och där människor som arbetar i den ses som en tillgång, oavsett var de är födda.
Sverige behöver inte göras ”Sverige igen”. Sverige behöver göras bättre. För alla som bor här.
Per Gawelund specialistsjuksköterska i psykiatri, verksam inom psykiatriambulansen (PAM)