Det är märkligt att komma igenom ett skeende, att en dag vakna och se det från andra sidan. När det som varit ur-akut övergått till att vara … avklarnat. Man undrar hur det gick till. Och hur det gick så fort.
Svaret? Det finns i notes-appen. Ni vet den där grejen i telefonen som fungerar som gamla tiders post-it, med anteckningar om allt från ägg, kaffe, wc-anka, via nya portkoden, till diverse dokumentation av sorgens skiftningar från grått till mörksvart till löjligt brandgult, upprört. För att sedan gå tillbaka till 2026-05-22: Is, olivolja, vitlök, fulchips.
Svaret? På tiden? Att sorg droppas i vardag, och vardag droppas i sorg, tills det tunnas ut. Spökvatten, sa man på dagis, om utspädd mellanmjölk.
Det är något ganska befriande i att se blod och tårar i det ljuset. Som ingredienser bland andra: tomatkross, hjärtekross, potatis potatis. Att notera: måndag sammanbrott, tisdag ocr-numret för elräkningen, onsdag sammanbrottet i ny klargörande tolkning, torsdag ärtsoppa (på burk).
Egentligen, påminner notes-appen, var kaninhålet relativt grunt
Anteckningarna blir en rent visuell påminnelse om alltings förgänglighet, ett motbevis mot det man kan känna i stunden – argumentet mot den nya förälskelsens gammelrosa övertygelse, misslyckandets jämntjocka tragglande, den avslutande avgrunden, Alice i Underlandet som bara faller, faller, faller.
Egentligen, påminner notes-appen, var kaninhålet relativt grunt, och de där känslorna, de hade kort datum. Som andra färskvaror. Mjölken igen: för att citera någon i någon serie, jag har glömt vilken, som säger på tal om en avslutad relation: att han fortfarande har en liter i kylen som han köpt innan den började.
Men samtidigt, samtidigt igen då: är det verkligen en befrielse att stå efter, att se det digitala beviset på hur flytande allt blivit?
Det finns de som argumenterar för att det är sunt att hålla tempot.
Jag menar inte att vi alla ska göra en Anne Hathaway i senaste Odysséen och vänta tålmodigt medan någon sitter på en ö med Charlize Theron i x antal år. Men ibland hade man nog kunnat önska liiiiite mer sittfläsk i fråga om emotionerna. Om inte en evighet med väven, så i alla fall mer än en eftermiddagsmatiné?
Det finns de som argumenterar för att det är sunt att hålla tempot. Inga långa tagningar, kom till poängen, refrängen, tonartshöjningen nu. Som säger att kärleken kan vara både äkta och sann och kortvarig.
En rätt vanlig linje, märker jag när jag diskuterar med vänner. Kanske vanlig för den egna överlevnadens skull: i det omöjliga valet mellan att se sig i spegeln och inse att ”det gick över”, och att se sig i spegeln och tänka ”det kommer aldrig gå över”, väljer vi en sorts seriella känslokickar. Stormande och häftiga och anteckningsbara, men inte livsavgörande i större utsträckning än att man kan välja när de inte längre ska avgöra livet.
Sett till mina egna anteckningar kan jag säga – bra litteratur blir det inte.
Samma valbarhet som i upplevelseekonomin i stort: the love of my life som prenumeration man kan teckna mer eller mindre långsiktigt, men alltid med max trettio dagars uppsägningstid.
Kanske är det så man ska leva. Slit, släng, lämna inga spår. Men jag kan inte låta bli att undra vad det gör med oss. Och, eftersom det här trots allt är en kulturkrönika: vad det gör med konsten? Byta hällristningens permanens mot kärleksdikter skrivna i molnet? Radbrytning som radbrytning?
Jag vete fan. Sett till mina egna anteckningar kan jag säga – bra litteratur blir det inte. Däremot gillade jag Odysséen. Den var bara lite lång.