Varför svarar inte barnen längre på sms? Till och med ett vädjande ”hoho?” kan dissas iskallt. Då hörde jag talas om ”nonna-maxxing”, en livsstilstrend som vill efterlikna det gamla gör i Italien. Och då prioriteras inte mammas mobilmeddelanden.
Håller mina barn på att förvandlas till italienska mormödrar? Och vad gör det i så fall med min egen mammaroll? Men vi tar det från början.
För några somrar sedan skrev jag om hur min dotter läxade upp mig och mitt ”dåliga” sms-beteende. Hon tyckte att jag messade korthugget och ”seriemördaraktigt” och anklagade mig för brist på emoji-etikett; mina emojier var fel, för fula och för få. Hennes storebror höll med. Jag framstod som både omodern och en dålig mor, vilket naturligtvis inte kändes bra.
Jag följde därför min dotters diktatoriska messinstruktioner, ansträngde mig till mitt yttersta för att göra om och göra rätt. Länge var jag livrädd för att råka messa en mening med ett hjärta för lite, men snart lyckades jag passera min dotters stränga sms-öga. Allt var frid och fröjd. Tills nu. Den här sommaren uppstod nämligen en helt annan typ av kris när det gäller mobilkontakterna med mina barn. Problemet var av en sådan karaktär att det faktiskt fick mig att längta efter den där sms-utskällningen.
Jag upptäckte nämligen att det dröjde längre och längre mellan deras svar. Vissa meddelanden ignorerades helt – oavsett hur gulliga och sms-korrekta de var. Till och med ett vädjande ”hoho?” kunde dissas iskallt. Ibland dröjde svaret dagar om de var på annan ort. Jag blev helt enkelt ghostad av mina egna barn. En hemsk farhåga smög sig på: Tänk om de har börjat se på mina meddelanden som på 90-talets faxande? Ett rart men lite mossigt livstecken – men inget man nödvändigtvis behöver svara på.
Sedan började jag fundera över om detta möjligen, möjligen kunde vara ett tecken på något sunt. Själv är jag ju Generation X-are, vilket innebar en barndom där mobiler var science fiction och ett vuxenliv där en Iphone var något av det coolaste man kunde äga (och snart det mest livsnödvändiga). Till skillnad från mina barn, som vuxit upp med Ipad och Iphone och som betraktar dem som självklara hushållsprylar.
Att de nu, som tonåring respektive vuxen, upplever en viss teknik- och mobiltrötthet, kanske inte är så konstigt. Möjligen är det inte heller så fantastiskt att alltid kunna bli nådd – åtminstone inte när man är upptagen med att leva härligt sommarliv.
Det var då jag hörde talas om nonna-maxxing, det vill säga en livsstilstrend som vill efterlikna italienska mor- och farmödrars (nonna) jordnära leverne: laga långkok och mat från grunden, plocka svamp i skogen och odla grönsaker, prioritera gemenskap och långa måltider framför skärmtid. Livsstilen ses av förståsigpåare som en motreaktion på en stressig, teknikstyrd samtid. Den sägs vara särskilt populär bland Gen Z, det vill säga den generation mina barn tillhör.
Mormorifieringen av min snapchattande tonårsdotter är kanske inte fullt utvecklad, men min nyligen utflyttade son verkar definitivt vara i riskzonen.
Det vandras i naturen, det plockas hjortron, det långkokas och det görs avancerade maträtter från grunden. Det vädras, städas och pysslas i hemmet. Det är långsamma måltider med vänner i stället för klubbliv. Det är uppläxning av övriga familjemedlemmar om vi inte är tillräckligt ”hållbara” eller om vi är icke-närvarande på grund av teknik. Hans egen mobil ligger mer eller mindre bortglömd i ett hörn medan han sysslar med något nonnamaxxat. På önskelistan står en nattsärk.
Jag kan absolut göra italienska rätter från grunden och köper bara färdiga pastasåser ibland, men inser att jag står mig slätt i jämförelse. Förvandlingen är fullbordad – min son är numera fullskalig medelhavsfarmor. Det har visserligen rubbat min mammaidentitet, jag framstår mindre och mindre som den förståndiga av oss. Men när jag hittar en burk med hemgjord hjortronsylt i kylen känner jag att jag faktiskt kan leva med det.