Under den svåra tiden under skilsmässan med Ciara Janson bestämde Måns Zelmerlöw sig för att söka hjälp på den kontroversiella kursgården Baravara.
”För första gången i mitt liv är jag helt redo att ge mig hän till något helt nytt, det finns inget att förlora”, skriver Zelmerlöw i sin nya bok ”När allt faller!”.
Zelmerlöw berättar att han var skeptisk när han kom dit och att han möttes av en vinkande barfotaman som såg glad och avslappnad ut.
Samma kväll började kursen och den hölls på övervåningen i en sal med snedtak.
”Framför oss sitter en äldre kvinna och nickar lugnt. Hon låter sitt mjuka leende kännas i var och en av oss, och när vi får ögonkontakt känns det som om hon ser rakt in i mig”, berättar Zelmerlöw.
Fem dagar senare, när han åkte därifrån, var Zelmerlöw lyckligare än någonsin.
Han ringde sin mamma i tårar och berättade att han hittat nycklarna till livet.
”Jag berättar att jag måste hitta nya utmaningar och mål i min livspaus, jag kan inte bara sitta och hoppas på att livet mirakulöst ska återgå till vad det var”.
Flörten med kvinnan: ”Rent av töntigt”
På vintern, en tid efter, åkte Måns Zelmerlöw tillbaka till Baravara.
Där träffade han en kvinna som föll honom i smaken.
Han flörtade med henne i tre dagar genom att rita olika rebusar i sitt anteckningsblock och gav dem till henne.
”Hela tiden medveten om att detta troligen är ett högst sällsynt sätt att flirta. Möjligen rentav töntigt. Men vi får ju inte prata med varandra här”, skriver han i boken.
Zelmerlöw berättar att de råkade få ögonkontakt med varandra den första kvällen.
”Plötsligt väcktes en känsla och en lust som jag nästan glömt att jag känt förut. Lekfullheten. Busigheten. Spänningen”.
Han fick sen en lapp av kvinnan med frågan: ”Vem är den riktiga Måns?”
”Jag börjar skriva ett svar till henne i mitt anteckningsblock. Jag skriver alldeles för fort, som om jag fått samma fråga i intervjuer i tjugo år. Vilket jag ju har.
Zelmerlöws insikt efter flörten
Då insåg han att allt är ordbajseri, skriver Zelmerlöw.
”Inte någonstans bland de handskrivna kråkor som täcker bladet framför mig, finns ens en antydan till vare sig äkthet eller personlighet”.
Det är där i brevet som Zelmerlöw insåg att han levt som en robot i 20 år.
”Om detta stämmer – om jag faktiskt levt som en AI-version av mig själv i alla dessa år – förstår jag också varför jag varit en helt värdelös partner och säkerligen också en usel vän i många stunder”.
Han skriver vidare att hans sköld har börjat spricka sen den där gången på Baravara.
”Allt känns. Jag gråter. Jag skrattar. Jag skriker. Jag ser saker. Jag andas. Det har visat sig att livet bjuder på en hel arsenal av lycka, när man inte dövar sinnet med sex, droger eller alkohol”.