Kristdemokraternas kampanjbuss, Buschbussen, bytte kurs och satte av mot Sölvesborg i söndags. Ebba Busch (KD) behövde räta ut lite oklarheter med Jimmie Åkesson (SD). Men fika med sockerkaka räckte inte för att övertyga honom om att KD-ledaren inte tänker byta lag, sedan hon öppnat för att släppa fram Magdalena Andersson (S) som statsminister vid ”krig, kris och exceptionellt läge”.
”Går det att lita på Ebba Busch?”, undrar Åkesson.
Valstressen har drabbat Tidölaget. Busch är mångtydig. Ulf Kristersson (M) påstår sammanbitet att han är ”väldigt trygg med det samlade laget”. Och i torsdags var det de där tio dagarna kvar till valet – då Tidöväljare skulle glömma Liberalerna om de inte fått 3,5 procent i opinionsmätningarna, enligt vad Åkesson sagt.
Trots hans och Simona Mohamssons (L) patetiska kram i tisdagens Aktuellt.
Dags för Tidöbokslut.
Den grova brottsligheten går ner, ja. Men till priset av att barn sätts i fängelse? Invandringen minskar, ja. Men till priset av att unga som Sverige investerat i ska ut när de blir vuxna? Och att ”hårt arbetande” utvisas om de är invandrare?
Borgerlig regering? Gärna, det vore bra för Sverige. Men inte till priset av detta SD-samarbete.
Sedan avtalet på Tidö slott i oktober 2022 förändras Sverige. Tidöpartierna talar om ett paradigmskifte – och levererar. Hellre raskt än rätt. ”Vi får saker gjorda”, försäkrar Moderaterna. Medan radikala reformer duggar tätt.
Demokratin har stått pall. Men det vore naivt att tro att den autokratisering som följt på radikal högerpolitik på andra håll inte angår oss. Tillsammans med statsvetarna Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld skriver jag om detta i boken Tidöpakten – så förändras Sverige. Om vad som hänt i andra länder och vad samarbetet med SD lett till i Sverige. Och framför allt vad som väntar om samarbetet fortsätter.
Ingenting tyder ju på att Tidöpartierna skulle vara i färd med att växla spår.
Statsvetaren Peter Esaiasson har förvisso rätt då han i Expressen (31/8) skriver att ”den svenska demokratin vilar stabilt på institutioner, historiska erfarenheter, folklig uppslutning och en kultur av samförstånd över ideologiska skiljelinjer”.
Men det betyder inte att Sverige är vaccinerat. Det finns oroande tendenser.
Andra landar i liknande slutsatser. Statsvetaren Göran Sundström och Anette Novak, journalist och tidigare myndighetschef, har granskat samarbetet genom den statliga förvaltningens lins och ser ”tecken och mönster som internationell forskning kopplar till autokratiserande kontexter”.
De har gått igenom beslut och uttalanden; utredningsdirektiv, propositioner, remissrundor, organisationsförändringar, utnämningar, budgetneddragningar och satsningar.
Som att en statlig utredare tvingas lägga fram förslag även om det uppfattas som dåligt. Som att utredningar får direktiv som liknar beställningar, att undermåliga lagförslag går vidare trots Lagrådets varningar, eller att expertinstansers fakta avfärdas som åsikter.
”Man är ogenerat ointresserad av utredningar”, noterar Göran Sundström.
Hans och Novaks bokslut är så mörkt att rapportserien kallas Skymningsläge. De ser flera av de tecken som internationell forskning kopplar till autokratisering.
"Är svensk demokrati hotad?", frågar sig filosofen Åsa Wikforss i DN (18/8) och konstaterar att det ofta kallas att ”ropa varg” att ens ställa den frågan. Men när demokratier går under idag är slutpunkten sällan en klassisk diktatur, utan elektoral autokrati – som Ungern under Viktor Orbán. Val, men med valdemokratins grundläggande fri- och rättigheter – som mediefrihet, akademisk frihet och konstnärlig frihet – starkt kringskurna.
Orbán kunde röstas bort, javisst, men det som redan rivits ner är mödosamt att bygga upp igen.
Sedan 2000-talets början har den politiska debatten förskjutits från klassisk sakpolitik, som skatter och välfärd, till kulturkrig; mångkultur, identitet, genus, globalisering och migration. Med detta har populistpartier vuxit sig starka, medan traditionella partier fått svårare att bilda majoriteter utan dem.
Och forskningen visar att när populister får makten försvagas demokratin, det gäller både högerpopulism och vänsterpopulism, skriver Wikforss:
”Populister talar gärna om folkviljan som något enhetligt – ett folk, en vilja. Den liberala demokratins myller av åsikter och sätt att leva ska ersättas med en specifik uppsättning värderingar och de politiska meningsmotståndarna beskrivs som nationens fiender som störtat landet i fördärvet.”
Detta "folk" ställs mot en ”liberal elit”, som påstås bry sig mer om invandrare och mångkultur än det egna landets kultur och vara mer lojal med internationella organisationer än med nationen. ”Eliten” ska medvetet ha försvagat den egna nationen och förstört vad hårt arbetande människor byggt upp.
Radikal politik försvaras ofta med att "väljarna står bakom". Men demokrati är inte rent majoritetsvälde, det finns en hel uppsättning principer som begränsar makten. Och det som väljare röstat på är i regel generell politik, inte enskilda radikala reformer.
Demokratin krymper globalt, enligt forskningsinstitutet V-Dem:
För tjugo år sedan levde hälften av världens befolkning i demokratier, nu bara en fjärdedel. Under 2025 befann sig 44 länder i en autokratisering, folkvalda ledare monterade ned demokratin steg för steg.
För som Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt konstaterar i boken Så dör demokratier så dör demokratier idag inte med en smäll – en revolution eller militärkupp – utan med ett gnäll. Institutioner försvagas långsamt och politiska normer urholkas gradvis.
Det främsta hotet är valda ledare som river ner de institutioner som förde dem till makten. Se på Donald Trumps USA. Men domstolar, oberoende medier, oppositionspartier och väljare kan vända utvecklingen. Väljare som tar sitt demokratiska ansvar – som i Polen 2023 och i Ungern i våras.
Och ja, svensk demokrati står stark. Men bara om väljarna ser till att fortsatt ha det så.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.