Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | AI
I omvärlden talas det mycket om hur snabbt artificiell intelligens måste införas. Företag och stater ska effektivisera, stärka sin konkurrenskraft och inte hamna efter i den tekniska utvecklingen.
Det är antagligen nödvändigt.
Just därför räcker det inte att fråga hur snabbt AI ska införas. Vi måste också fråga hur implementeringen ska se ut – och, minst lika viktigt, vad den gör med oss.
”Fråga AI.” Det har redan blivit ett vardagligt svar när vi inte vet, inte minns eller snabbt vill förstå någonting. Ofta är det ett användbart sätt att hitta information. Men vad händer med människans förmåga att tänka när AI inte bara hjälper oss att söka, utan också levererar färdiga problemformuleringar, resonemang och slutsatser?
Vad händer med vår kultur när en växande del av det vi skriver, beslutar och skapar formas i interaktion med AI?
Jag är läkarstudent och tar examen om ungefär ett och ett halvt år. Som läkare förväntas jag kunna formulera problem, fatta beslut med ofullständig information och skilja det sannolika från det farliga.
AI kommer sannolikt att kunna hjälpa mig med mycket av detta. Vissa bedömningar kommer den säkert att kunna göra bättre än jag. Men jag är tacksam över att tekniken ännu inte har nått så långt att jag kan avstå från att träna förmågan själv.
En läkare blir inte skicklig enbart genom att känna till rätt diagnos. Kompetens byggs genom att undersöka, försöka, misslyckas, få återkoppling och möta hundratals variationer av liknande problem.
Med tiden uppstår något som inte enkelt kan ersättas med mer information: en känsla för vad som inte stämmer, förmågan att upptäcka vad som saknas och ödmjukheten att förstå när den egna kunskapen inte räcker.
Men detta handlar inte bara om läkare eller yrkeskompetens. Att pröva idéer, möta invändningar, göra fel och omvärdera sina slutsatser är en del av att utvecklas som människa.
Genom att själva kämpa med problem lär vi oss inte bara att finna svar. Vi lär känna våra egna begränsningar. Vi förstår hur människor kan komma fram till olika slutsatser och varför även ett till synes rimligt resonemang kan bli fel. Det kan ge oss både ödmjukhet inför den egna förmågan och större förståelse för andra.
Rätt använd kan AI utan tvekan förstärka detta. Den kan ifrågasätta våra antaganden, presentera mothypoteser och hjälpa oss att bearbeta mer information än vi annars hade klarat.
Den kan användas för att utmana vårt tänkande. Men den kan också användas för att slippa tänka.
Förespråkare beskriver ofta hur AI ska frigöra tid och minska arbetsbelastningen. Men effektivisering har inte alltid gett oss ett lugnare liv. Den frigjorda tiden fylls ofta med fler uppgifter, högre tempo och ökade krav.
I en sådan vardag kommer människor naturligt att välja den snabbaste vägen. Den stressade läkaren läser AI-bedömningen innan den egna har formulerats. Studenten ber om lösningen i stället för att kämpa med problemet. Handläggaren godkänner ett övertygande förslag eftersom ytterligare tio ärenden väntar.
Det är inte ett individuellt karaktärsfel. Ansvaret kan därför inte heller läggas enbart på individen. Våra institutioner måste utformas efter hur människor faktiskt fungerar.
Universiteten behöver avgöra vilka färdigheter studenter måste utveckla utan AI. Arbetsplatser måste skydda den träning genom vilken nybörjare blir erfarna.
Att bevara sådan träning kan kosta tid och minska en del av den omedelbara effektivitetsvinsten. Men utbildning kan inte bara värderas efter hur snabbt dagens uppgift blir utförd. Vi måste också fråga vem som kan fatta självständiga beslut om tio eller tjugo år.
Detta är ytterst också en kultur- och demokratifråga. Ett demokratiskt samhälle förutsätter människor som kan formulera egna ståndpunkter, granska premisser, möta invändningar och ta ansvar – inte bara välja mellan färdigproducerade svar.
Sveriges nya AI-strategi slår fast att elever ska kunna kritiskt granska det AI genererar och göra etiska överväganden. Det är bra. Men frågan om vad tekniken gör med vårt eget tänkande förtjänar betydligt större plats i samhällsdebatten.
Inför valet borde vi inte bara diskutera hur Sverige ska dra nytta av AI, utan också vilka mänskliga förmågor vi riskerar att försvaga på vägen. Det är inte enbart en fråga för skolor, universitet eller arbetsgivare. Det handlar om hur vi vill utvecklas som människor och vilket samhälle vi vill skapa.
Vi kan vara den sista generationen som fick kvalificerat självständigt tänkande gratis genom arbetets gamla struktur. Nästa generation kanske måste få samma träning medvetet.
Den diskussionen måste börja nu, innan vi har effektiviserat bort förutsättningarna för den.
Herman Lundh
läkarstudent