Fraser som ”i och för sig” signalerar att talaren tar sin utgångspunkt i det som föregående talare har sagt. Sedan fortsätter man med ”men …” eller ”men å andra sidan …”. Ibland kanske man nöjer sig med ett ”jo men …”.
I alla normala samtal knyter deltagarna an till det som just sagts. Ibland är man oense, men man tar ändå den motsatta ståndpunkten på allvar. Annars blir det inte en diskussion, ett meningsutbyte.
I skolan lär vi oss att meningar byggs upp med subjekt, predikat, objekt och så vidare. Den bilden är en pedagogisk förenkling som mest speglar skriftspråket.
I samtal är yttrandena ofta treledade. Först en initial fras som ”jo, men”, ”i och för sig”. Sedan kärnan i yttrandet i form av en vanlig sats, och sist en final fras som ”vet du”, ”eller hur” som en signal inför fortsättningen.
Detta är en självklarhet i normal språklig kommunikation. Därför blir det så märkligt med debatter där deltagarna i tur och ordning formulerar det egna partiets politik utan att knyta an till föregående talare.
Orden debatt och diskussion ligger varandra nära. Den viktigaste skillnaden är att debatten är organiserad. I vanliga samtal kan vi diskutera allt möjligt, men vi säger knappast att vi sitter och debatterar med våra vänner hur oense vi än är.
I tv-debatterna uppträder två eller flera politiker. Ämnena kan vara skatter, skola, migration, sysselsättning och sjukvård. Varje ämne ges en viss tid i programmet. Det vanliga mönstret är att X-partiet presenterar sina idéer om skatterna, sedan presenterar Y-partiet sina. Sällan kopplas den ena presentationen till den andra.
Däremot får vi veta att ett partis politik åt alla lyckan bär medan motståndarnas leder till fyra års misär. I värsta fall hotas demokratin. Jag överdriver förstås, men det är lite så det känns när man sitter framför tv-apparaten.
Många av formuleringarna som används är och låter inövade och återkommer gång på gång. De här förberedda fraserna kallas sedan något tiotal år för talepunkter. Dessa är tänkta att kortfattat och effektivt presentera ett budskap, helst på ett sådant sätt att alla håller med.
Den svenska termen talepunkt är lånad från engelskans talking point. Det är, föga överraskande, inte bara svenska politiker och marknadsförare som ägnar sig åt att hitta formuleringar som låter bra och fäster.
Tanken är nog att talepunkten ska låta som en spontan formulering skapad i stunden, men då bör inte samma formulering återkomma efter någon minut. Risken finns att upprepade talepunkter motverkar sitt syfte på så vis att lyssnaren bara hör just hur inövade fraserna är.
I stunder som dessa önskar man att de politiska debatterna kunde innehålla fraser som ”i och för sig”. Alltså att deltagarna lyssnar och tar varandra på allvar och kopplar sina egna utsagor till meningsmotståndarnas. Det är ju på det sättet mänsklig kommunikation fungerar i normala situationer.
Man visar helt enkelt respekt för varandra i samtalet.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska