Min magkänsla har varit bra ända sedan jag pratade med rektorn. Första dagen var nervös och han vågade inte riktigt gå in i klassrummet men vi satt utanför. Dagen efter var vi på plats tidigt för att vara först in i klassrummet. Där mötte vi de fantastiska lärarna som gjorde allt för att alla nya barn skulle känna sig trygga och välkomna.
På vägen hem säger han orden ”mamma, jag känner mig trygg här, och för första gången i mitt liv vill jag gå till skolan imorgon. Jag längtar till imorgon och du kan förresten dra hem efter lämning, det går bra”
Jag gick in på skoltoaletten och grät en skvätt. Jag är så glad, så lättad, så tacksam och jag tänker också – jag visste det. Det finns en plats för dessa barn i skolans värld.
Det tog alltså tre dagar att få ett barn som varit nästintill helt isolerad från skolans värld i över tre år att skutta in i lokalerna. Här finns lösningen rakt framför näsan på er, politiker.
Inte varit barnfri en dag
Jag gick hem på tredje dagen och satte mig i soffan och stirrar framför mig. Jag har nästan inte varit barnfri en enda dag på tre år. Jag vet inte vad jag skall hitta på. Vad gör vanliga föräldrar ens längre? Livet har varit så konstigt de senaste åren, den ”vanliga” vardagen försvann. Allt bara grottar ihop sig och till slut vet man inte om det är tisdag eller lördag, och egentligen spelar ju inte det någon roll för oss som levt i en alternativ värld, alla dagar är likadana. Barnet lika ensamt.
Att äntligen få tillhöra något, att få ett sammanhang, att få känna att man duger som man är och att det inte är fel på dem är ovärderligt för framtiden och hur barnen kommer se på sig själva. Alla år av slit med skolan och alla år av att känna att det inte är fel på mitt barn, det är inte fel på lärarna på den gamla skolan men den är inte för alla.
Den svenska skolan är delvis ett haveri som slår ut så många barn. 19 000 elever runt om i Sverige är hemmasittare. De stannar inte hemma för att det är en enkel lösning utan för att skolan är förenat med svår ångest och otrygghet. Jag hörde ett barn som beskrev det som att ”jag ville inte vara hemma med mamma men det var mindre ångestfyllt än att gå till skolan”. Låt det sjuka in. Alla barn som är hemma är väl medvetna om att det inte är ”normalt”, lagligt eller okej men det räcker inte för att ta sig in på en otrygg skolgård med för många barn och för få pedagoger. Barnet känner skam och vill göra rätt, alla barn vill göra rätt.
Det är inte personalens fel, det är resultatet av en usel styrning med för lite resurser och att inte ge lärarna det de behöver för att få till en skola för alla.
Orimligt stort ansvar
Och jag tänker på alla de barn som inte kom in. Söktrycket var enormt, det finns så många barn och föräldrar som inte fick en plats trots att behovet är stort. Jag är så ledsen för er skull. Det borde finnas många, många fler resursskolor i runt om landet.
Vi föräldrar tar ett orimligt stort ansvar, vi blir sjuka, utmattade, deprimerade, känner oss värdelösa. Vi tvivlar på vår förmåga alla dagar i veckan, jämför oss med andra. Vi får ofta ogenomtänkta råd av omgivningen i stil med: ”har du sagt att det är skolplikt till barnet?” eller ”Det är väl bara att vara lite bestämd”. Så kunde jag också resonera innan jag själv hamnade i denna sits.
Vi läser, vi testar, vi söker hjälp, vi provar medicineringar, jobbar med bildstöd, vi pushar, vi förbereder, vi gör allt 24 timmar om dygnet utan att känna att vi är tillräckliga. Vi tar tjänstledigt utan lön, går ner i arbetstid, säger upp oss för att stötta barnet, blir sjukskrivna, och trots att Försäkringskassan känner till vår situation med att vårda ett barn som inte mår bra hemma blir vi utförsäkrade och får vår sjukpenning indragen med motiveringen att ”du kan ta ett annat jobb”.
Jag fick inte min sjukskrivning förlängd av Försäkringskassan i juni. Jag och min man går omlott, jag jobbar kvällar och helger. Jag har så många symtom på stress och runt tjugo dagars migrän i månaden att min läkare råder mig att inte arbeta. Men Försäkringskassan anser att jag kan arbeta 100 procent. Jag klarar bara halvtid och tar tjänstledigt utan lön 50 procent vilket blir förödande ekonomiskt. Min SGI sänks nu till en skrattretande låg nivå, för att inte tala om pensionen. Men jag har inget val, jag väljer mitt barn framför allt annat. Hans välmående går före allt. Jag har ändå tur att jag kan bli försörjd av min man. Jag tänker på de ensamstående föräldrarna som måste dra detta lass själva, hur gör ni? Ni är de verkliga hjältarna i världen.
Vi har alla rätta intyg och dokumentation men får ändå blankt nej trots överklaganden till förvaltningsrätten
Nu återstår bara att vi ska få rätt till skolskjuts för våra barn. Göteborgs stad godkänner inte skolskjuts till och från skolan trots att det skall gälla alla barn med funktionsnedsättning, men då vi ”valt” denna skola själva (vilket alternativ finns?) så kan de avsäga sig ansvaret för skolskjutsen, trots funktionsnedsättning. Är detta rimligt tycker ni? Vi har alla rätta intyg och dokumentation men får ändå blankt nej trots överklaganden till förvaltningsrätten.
Vi får åka spårvagn tvärs över staden med ett mycket ljudkänsligt barn som hatar all form av kollektivtrafik på grund av sina svårigheter och speciellt med alla människor i rusningstrafik. Missförstå mig rätt, jag hade åkt till Töreboda tur och retur om så krävdes men här kanske det går att göra något för oss?
Slutligen är jag för evigt tacksam för den här platsen på skolan. Nu kanske jag kan börja plocka ihop bitarna av mig själv när jag vet att mitt barn har förutsättningar för att få må bra. Äntligen.
Elin Ljung, förälder