På köksbänken står en skål med saltiner, bredvid en öppnad påse popcorn. Småkorvar och lagrade ostar samsas på en skärbräda. Vid spisen står ett fat med utsökta snittar, pytesmå toastbitar med olika toppingar, som ostkräm, stenbitsrom, lax och pepparrot, tryffelsvamp, chèvre och fikonmarmelad. Vid diskbänken har någon skivat upp banan och ringlat över färdiggjord chokladsås. Det ser lite tillkladdat ut men smakar säkert gott.
I vardagsrummet står ett enormt fat med högar av alla slags tänkbara nötter. Där finns hasselnötter, valnötter, jordnötter, macadamia, wasabi, pistage, mandlar, cashew; naturella, saltade, kryddade, rostade, brända, blancherade, chokladdragerade. På sidoborden utmed väggarna står den torkade frukten: fikon, mango, russin, dadlar – dadlar med smak och dadlar utan smak – aprikoser, äppelskivor, ananas.
I biblioteket finns chipsen. Alla de vanliga förstås men också de ovanliga, med de lite vuxnare smakerna: tryffel, parmesan, vinäger, chili. På flygeln trängs jordnötsringar med ostbågar. I trappan ligger praliner inslagna i staniol, en på varje steg. I badrummet finns en automat som gör att det känns hygieniskt att äta även där. Och i sovrummen står bunkar på nattduksborden där allt där nerifrån har blandats ihop. Innan man somnar kan man ta en näve. Vaknar man mitt i natten och känner suget kan man ta en näve till.
I barnens rum ligger söndertrampade chipsrester över hela golvet. Sängkläderna är bruna av utkletad choklad. Glänsande lakritsbåtar, sega råttor och geléhallon ligger på bord och stolar – någon har sugit på dem men tröttnat och spottat ut. Längs sänggavlar och dörrposter sitter fasttryckta tuggummin av varierande färg och ålder.
Ungefär så ser det ut hemma hos de flesta, och jodå, hos dig med. Eller: det ser inte ut så, men det är så det är. Snacksen är osynliga. Vi talar ju inte om chips och godis, utan om reels och algoritmer, om nyhetsflöden och Instagrambesök, om mobilspel och pågående sökningar på Blocket, om det virtuella fönstershoppandet, om YouTube Shorts – om ett konstant digitalt småätande.
Jag har kommit fram till att för närvarande är det värsta med den digitala tillvaro vi lever i just snacksandet. För de flesta av oss är den största faran inte att vi får i oss rent gift – utan att vi äter precis hela tiden.
Vi vet alla vad problemen med småätande är: kalori läggs till kalori och mycket snart är man uppe långt över dagsbehovet och blir överviktig – fast man samtidigt är undernärd. Det blev knappt några proteiner eller fibrer. Tänderna är ständigt utsatta för angrepp. Tarmen får aldrig vila. Fettdepåerna behöver aldrig släppa ifrån sig sina reserver.
Alla vet hur dumt det är. Ändå är det precis så vi lever, utan att reflektera. Tuggar i oss små bitar, en näve här, en näve där, en skojig liten film här, en där. Lite trädgårdsinspiration här, en träningspeppsnutt där. Lite längtande klädscrollande en stund efter att man svarat på ett mejl. Ett sms och sedan den ena filmen efter den andra om de mest minnesvärda VM-målen.
Man lägger stressat undan telefonen när man inser att man ju skulle ha varit färdig med tvättvikningen för länge sedan. När kvällen kommer och barnen äntligen har somnat scrollar man en stund, oklart hur länge, men sänggåendet blev i vanlig ordning betydligt senare än planerat. Hoppsan. Boken man lånat på biblioteket ligger dammig på golvet bredvid sängen; den är redan försenad.
En gång i tiden gick du på bio och kunde i veckor se fram emot att en viss film skulle visas. Du tog på dig jacka och skor, klev på bussen till biografen, hämtade ut biljetterna, satte dig i salongen, kände välbehaget när ljusen släcktes och produktionsbolagens loggor och ljud förebådade upplevelsen. Lite vimmelkantig steg du sedan ut i den svala kvällen. Du hade varit i en annan värld i två timmar, en värld av fart och spänning, av estetiserad ensamhet, av storvulen romantik eller kanske i en burleskt berättad familjekrönika. Du var inte riktigt densamma som för några timmar sedan.
En gång i tiden läste du böcker på din lediga tid. Inte pliktskyldigt utan som njutning. Du kunde leva med romankaraktärerna, i en miljö och i ett språk som du omedvetet prövade på din egen situation. Du lyssnade på cd-skivor, från början till slut (okej, några extra gånger på spår 2 innan du lät albumet utvecklas och nå i mål).
Det känns avlägset, och om inte avlägset, så i alla fall något man numera måste anstränga sig för att göra.
På samma sätt som vi i möjligaste mån behärskar impulsen att småäta under dagen, behöver vi stå emot det mångdubbelt starkare begäret att ständigt stoppa i oss digitala snacks. Du vet var dina ”chips” finns, om det är i Metas olika flöden, på TikTok, i ESPN och Sportbladet, på YouTube eller i spelapparna. För hur ska vi annars orka äta ordentliga måltider; hur ska vi bli sugna på filmer och böcker, ja ens på tv-serier och fullängdspoddar, på konstmuséer, konserter och naturupplevelser?
Hur ska vi orka ha de där spännande, djuplodande samtalen som kräver verklig närvaro och engagemang, om vi ständigt befinner oss i en flod av lätt underhållning, tips, inspiration, information? Hur ska vi kunna intressera oss för att utröna hur andra människor tänker och mår på djupet – om vi alltid är artificiellt emotionellt engagerade? Hur många par har inte slutat prata med varann det senaste decenniet? Det är lite roligare att vara på nätet än att lyssna aktivt till partnerns redogörelser för sin dag.
Hur ska barnen orka fokusera på en avancerat uppbyggd berättelse i bok- eller filmformat, om de vant sig vid att den narrativa höjdpunkten måste inträffa efter max 1,5 minuter?
Religiöst intresserade människor ser att deras flöden fylls med andlig inspiration. Som kristen märker jag hur AI-valda bibelverser, lovsångsreels och korta klipp från apologetiska konferenser blir till ett religiöst småätande – så ofattbart långt bort från den stillhet, koncentration, helhet och mångsidighet som är de naturliga förutsättningarna för det andliga livet. En gudstjänst har sin ordning där alla sinnen är engagerade, och en viss längd för att man ska hinna byta paradigm från det jordiska till det himmelska.
Att läsa Bibeln är att låta vers haka tag i vers och skapa en bild, ett sammanhang. Men på Facebook blir bibelorden till aforismer som jag inte ens orkar läsa till slut, om de inte är mycket korta. Jag känner bara leda, precis som man gör efter några popcorn. Man vill ha mer smak och går vidare till ostbågarna.
Det som utmärker det digitala småätandet är dessutom att det inte finns någon bortre gräns. Man kan alltid titta på en reel till; en short leder alltid vidare till en ny, som leder vidare till ytterligare en. Man kommer aldrig till botten på skålen. Det finns inget slut, och till skillnad från magsäcken är medvetandet utan väggar och gränser. Det kan inte bli fullt.
Nyligen avgjordes en tvist mellan Meta och ett stort antal amerikanska delstater. Åtalet gällde att Metas algoritmer medvetet konstruerats för att skapa beroende hos barn och ungdomar. Företaget har dömts att betala miljardbelopp och att i USA införa en lång rad kontroller och filter för att begränsa skadan hos minderåriga. Det är förstås bra och vi kommer att få se allt fler politiska och juridiska försök att tämja nätjättarnas makt över människornas medvetanden. Samtidigt är teknikutvecklingen, efterfrågan och marknadskrafterna så ofattbart starka rörelser att företagen och produktutvecklingen alltid kommer att ligga tio steg före rätts- och lagstiftningsprocesserna.
Vi måste därför lära oss själva och våra barn ett slags självbehärskning som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Och som med all annan självbehärskning beror framgången på att skapa avstånd till det som lockar. Chipsskålen kan ju inte stå framme hela tiden; alltså bestämmer du tidsbegränsningar, skärmfria dagar, spelfria veckor, lås på allt som bara är tomma kalorier och så vidare. Om man väl förstår faran, är lösningarna rätt enkla.