Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I september 2020 upprättade kriminella gäng vägspärrar i Göteborgsförorten Angered. Sveriges Television rapporterade: ”Män i skyddsvästar stannade bilar och började lysa med ficklampor för att kolla vilka som fanns i fordonen, och människor som bor och jobbar i området krävdes på legitimation.” Enligt polisens uppgifter var de inblandade beväpnade.
I en intervju förklarade ”Samir” att syftet var att skydda lokalbefolkningen: ”Det var för att kontrollera vem som kommer in till området. Så att det inte är någon som kommer hit för att hitta på nåt dumt.”
Mikael Damberg – då socialdemokratisk inrikesminister – lät meddela att det inte bara vara ”oacceptabelt”, det var ”fullständigt oacceptabelt”. Historien förtäljer inte hur ”Samir” eller hans gängkriminella kollegor tog till sig denna skarpa tillrättavisning.
Gängkriminella som upprättar vägspärrar ger en bild av en fallerad stat. Händelsen för tankarna till Mellanöstern eller Centralafrika. Beväpnade män kontrollerar vem som tar sig in och ut i olika områden. Gäng och klaner bevakar sina territorier.
Händelsen symboliserade riktningen i vårt samhälle då, och politikens handfallenhet.
Polisen slog ner på förövarna så snabbt man kunde. Men händelsen symboliserade riktningen i vårt samhälle då, och politikens handfallenhet. Om svenska statsministrar hade haft valspråk, hade ”Helt oacceptabelt” fungerat bra både för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.
I augusti 2022 – det vill säga den sista av de nio månader som Magdalena Andersson var statsminister – hade Sverige 30 skjutningar. 14 personer skadades och fem dog. Fyra år senare – i augusti 2026 – var motsvarande siffra två skjutningar, en skadad och ingen död. Enligt polisen är skjutningarna nu nere på de lägsta nivåerna sedan man började föra statistik.
Det paradigmskifte som justitieminister Gunnar Strömmer utlovade för fyra år sedan bekräftas av den svenska polisen. Gängledare har gripits utomlands och i Sverige. Så sent som i veckan greps en tongivande gängkriminell i Rumänien. ”Gängkriminella kan inte gömma sig någonstans”, konstaterade statsminister Ulf Kristersson.
Den organiserade brottsligheten har fått det allt svårare att organisera sig. När de själva diskuterar detta i olika chattar är slutsatsen: ”Vi är klara i Sverige nu”. Det är ”en annan tid”, förklarade en polis här i SvD i juni. ”Vi pratar mer om våldsdrivande individer snarare än nätverk.”
Det kommer att komma bakslag. Stora problem kvarstår. Men det är ”en annan tid” jämfört med för fyra eller sex år sedan.
När kriminella gäng satte upp vägspärrar i Sverige var socialdemokraten Morgan Johansson svensk justitieminister. Sedan fyra år tillbaka är det moderaten Gunnar Strömmer som innehar den posten. Risken för att den förre skulle återkomma som justitieminister borde vara med i varje ansvarskännande medborgares tankar inför den egna valhandlingen. Magdalena Andersson har å sin sida dragit sina slutsatser av Morgan Johanssons insatser och i ett beslut som kommer hålla statsvetarna förbryllat sysselsatta i generationer utsett honom till Socialdemokraternas utrikesministerkandidat.
Tidösamarbetet har flyttat vårt land en rejäl bit mot trygghet och normalitet. Det innebär inte att alla problem är lösta. Tvärtom. Men valet handlar om att ge Gunnar Strömmer mer tid. Och att inte ge Sverige den nya ”riktning” som Magdalena Andersson talar om. Sverige behöver hennes nya ”riktning” ungefär lika mycket som en bostadsrättsförening behöver en vattenläcka.
Det gäller också på det område där Magdalena Andersson nu knyter sina förhoppningar till Morgan Johansson. Ulf Kristersson och hans regering har under mandatperioden fört Sverige in i Nato och gjort oss till en uppskattad allierad. Det har många olika förklaringar – svensk försvarsförmåga och svensk försvarsindustri inte minst.
Men det handlar också om fokus och politisk vilja. Om att politiker som Ulf Kristersson, Maria Malmer Stenergard och Pål Jonson länge haft en insikt om varför Sverige hör hemma i Nato och vad det betyder för helheten av svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. De tvingades inte in i alliansen, utan insåg för länge sedan att vi bygger också vår hårda militära säkerhet bäst tillsammans med andra.
Kontrasten kunde knappast vara större.
Våren 2015 – året efter annekteringen av Krim – beskrev Stefan Löfven sin regerings säkerhetspolitiska doktrin: Sverige och Finland skulle vara buffertstater mellan Nato och Ryssland. ”Fria ytor”. Där Finland hade en Natooption hade vi Löfvendoktrinen. Som även gällde Finland.
Det var ogenomtänkt. Det byggde på önsketänkande. Och framför allt, genom att oprovocerat och publikt klä det ogenomtänkta i ord, begränsade Socialdemokraterna Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme. Aningslöshetens historia i denna fråga är lång.
I november 2021 satte den dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist sin heder i pant på att Sverige aldrig skulle bli Natomedlem. Ett halvår tidigare hade Putin skrivit en uppmärksammad essä där han dömde ut Ukrainas rätt att existera som nation. I december samma år skulle Kreml kräva att Nato inte fick utvidgas – vilket riktade sig direkt mot vår säkerhetspolitiska suveränitet.
Agerandet från 2014 och framåt bäddade för den oordning och förvirring som rådde när invasionen kom den 24 februari 2022. Den socialdemokratiska regeringen var bunden av sitt eget önsketänkande och årtionden av självspeglande ideologisering av svensk alliansfrihet. Magdalena Andersson lät meddela att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara destabiliserande. Det var den långvariga aningslösheten som talade och i sin omedvetenhet sa den svenska statsministern också det som Kreml hävdade.
De var olämpliga då. De är olämpliga nu.
Det är bra för Sverige att hon till slut ändrade sig. Men bristen på beredskap var självförvållad och ansvaret faller tungt på Socialdemokraterna. Till skillnad från de politiker som idag ansvarar för dessa frågor hade Löfven, Hultqvist och Andersson aldrig på allvar tänkt igenom konsekvenserna av den egna säkerhetspolitiska linjen.
De var olämpliga då. De är olämpliga nu.
Tidöregeringen har levererat. På ekonomins område är vår tillväxttakt bland de högsta i den industrialiserade världen. Den inflation vi hade 2022 är knäckt. Vi kan ha tusen högst legitima synpunkter på vad som borde gjorts mer och vad som borde gjorts annorlunda. Men i de frågor som verkligen spelar roll är det fyra år av viktiga framsteg.
Vi är ett säkrare och tryggare land än när Magdalena Andersson, Peter Hultqvist och Morgan Johansson satt i regeringen. Det är ingen slump. Politik och individer spelar roll.
Vi har en regering som förstår vårt lands samhällsproblem. Och bestämt sig för att förändring är möjlig. Ge den fyra år till. Det är det bästa för Sverige.