DN Debatt. ”Det var inte fritidsgårdarna som vände skjutningskurvan”
DN DEBATT.
Skjutningarna i Sverige minskar kraftigt. Vad har hänt? Vi har inte besegrat gängbrottsligheten, och svaren finns heller inte i socioekonomin. Det som rent faktiskt har skett är att en lång rad repressiva åtgärder har införts. Exakt vilka som gav effekt är för tidigt att säga, men klart är att något har ändrats, skriver Ardavan M Khoshnood, docent i akutsjukvård.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
År 2019 skrev jag på DN Debatt att Malmö hade fått ned skjutvapenvåldet genom ett mer offensivt polisarbete och genom att sätta hårt mot hårt. Jag föreslog också visitationszoner och möjligheten att förbjuda våldsdrivande personer att vistas i vissa områden. Förslagen var kontroversiella. I dag finns både säkerhetszoner och preventiva vistelseförbud i svensk lag.
Den 20 oktober 2021 sade jag i en intervju i Svenska Dagbladet: ”I det snabba perspektivet handlar det om polis och batong, att få bort de kriminella från gatan.” I samma intervju betonade jag att det långsiktiga arbetet måste ske genom bland annat skola, socialtjänst och psykiatri. Den skillnaden är viktig. Att förebygga morgondagens kriminalitet och att stoppa dagens grova våld är två olika uppgifter.
Sedan dess har skjutningskurvan vänt på nationell nivå. Polisen registrerade 391 skjutningar 2022, 368 året därpå, 296 år 2024 och 158 år 2025. Under januari–juli 2026 inträffade 49 skjutningar, jämfört med 101 under samma period året före. Brå redovisar samtidigt 84 fall av dödligt våld 2025, den lägsta nivån under den senaste tioårsperioden. Dödligt våld med skjutvapen minskade från 63 fall 2022 till 42 år 2025.
Sverige har inte besegrat den organiserade brottsligheten. Långt ifrån. Sprängningar, bedrägerier, narkotikahandel och rekrytering av barn är fortfarande allvarliga problem. Men när en så tydlig förändring sker på bara några år måste frågan ställas: vad är det som faktiskt har förändrats?
Det vanliga svaret i svensk debatt har länge sökts i socioekonomin. Segregation, låg inkomst, trångboddhet, dåliga skolresultat och bristande framtidstro har fått bära en stor del av förklaringen till den grova kriminaliteten. Givetvis kan sådana faktorer ha betydelse. Men de får inte förvandlas från riskfaktorer till universalförklaringar.
Brås kunskapsöversikt om socioekonomisk bakgrund och brott är tydlig. Sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och brottslighet finns, men är över lag svagt. Det blir ännu tydligare i nordisk registerforskning. I en svensk rikstäckande studie hade barn i den lägsta inkomstgruppen omkring sju gånger högre risk att lagföras för våldsbrott än barn i den högsta. När forskarna tog hänsyn till genetiska och miljömässiga faktorer som delades av syskon och kusiner försvann överrisken. En stor finsk syskonstudie fann på motsvarande sätt inget stöd för en kausal effekt av familjeinkomst på senare våldsbrott.
Detta betyder inte att fattigdom eller social utsatthet är oviktigt. Det betyder att ett statistiskt samband inte automatiskt visar vad som orsakar brott och ännu mindre vilken åtgärd som kan få en pågående våldsvåg att upphöra.
Under samma period som skjutningarna föll byggde staten kraftigt ut sin förmåga att bekämpa den grova brottsligheten. Lagen om preventiv avlyssning utvidgades 2023 så att hemliga tvångsmedel kan användas mot grov organiserad brottslighet redan innan ett konkret brott har begåtts. Straffen för grova vapen- och explosivbrott skärptes, preventiva vistelseförbud och säkerhetszoner infördes, möjligheten att ta kriminellas tillgångar utvidgades och informationsutbytet med de brottsbekämpande myndigheterna förbättrades. Samtidigt har polisen arbetat mer lokalt, nationellt, internationellt och digitalt mot dem som beställer och organiserar våldet.
Detta är repressiva åtgärder. Begreppet har ofta en negativ klang, men i grunden handlar det om att upptäcka brott, störa kriminell verksamhet, beslagta vapen och brottsvinster, gripa gärningsmän och hålla de mest våldsdrivande personerna borta från gatan.
Forskningen ger inte stöd för att varje straffskärpning automatiskt minskar brottsligheten. Det finns däremot stöd för fokuserade insatser mot personer, grupper och platser där våldet är koncentrerat. SBU:s genomgång visar exempelvis att fokuserad avskräckning, där tydliga och förutsägbara sanktioner kombineras med erbjudanden om stöd, kan minska skjutvapenvåld med omkring en fjärdedel.
Det är här diskussionen om fritidsgårdar och breda sociala satsningar ofta hamnar fel. De kan fylla viktiga funktioner, framför allt för att förebygga nyrekrytering. Men en fritidsgård avlyssnar inte en planerad skjutning. Den beslagtar inte ett automatvapen och frihetsberövar inte en person som beställer mord. I det snabba perspektivet krävs polis och batong. I det långa perspektivet krävs betydligt mer än så.
Vi kan ännu inte slå fast hur stor del av nedgången som beror på varje enskild reform. Nätverkskonflikter förändras och flera lagar och arbetssätt har införts samtidigt. Därför behöver de senaste årens utveckling studeras ordentligt. Men den vetenskapliga försiktigheten måste gälla åt båda håll. Vi kan inte kräva starka kausala bevis för repressiva åtgärder och samtidigt tillskriva fritidsgårdar, områdessatsningar eller socioekonomiska reformer effekter som inte har visats.
År 2019 såg vi utvecklingen i Malmö. Sju år senare ser vi samma riktning nationellt. När tillräckligt med data finns tror jag att Sverige kommer att bli ett viktigt fall i forskningen om grov organiserad våldsbrottslighet. Det som behöver prövas är om skjutningarna minskade när staten gjorde det svårare att begå brott, begränsade de kriminellas rörelsefrihet och i högre grad kunde ingripa mot de personer som driver våldet.
Det var inte fritidsgården som vände skjutningskurvan. Det var rättsstaten.